Hemmamamman Maria Johansson, 35, och hennes man Jari, 40, har fem barn, varav fyra är i livet. Fyra barn är födda på sjukhus, det femte, minstingen Myra, är hemmafödd. Och Maria tycker nästan att det är synd att hon bara fött ett enda barn hemma. Barnen är Sol, 11, Disa, 7, Björn 4 och lilla Myra 1,5 år, som föddes hemma. Efter Sol födde Maria Tor, som dog bara 1,5 år gammal. Maria berättar om olyckan, om den lilla korvbit som kilade sig fast i Tors hals och som inte gick att få loss. Hon berättar det lugnt och stilla, och säger sedan att livskraften ändå är så stor, att man visst kan gå vidare - även om det är svårt att förstå.

Det finns mycket att säga om livet och om döden, men denna intervju ska främst handla om livet. Eller, rättare sagt, om att ge liv. Och det kan man göra i olika miljöer. Även om de flesta kvinnor automatiskt tänker “sjukhus” när de hör ordet förlossning.
- Men för mig har hemmafödande alltid känts mest naturligt. Jag kan nästan tycka att jag inte är någon “riktig” hemmaföderska bara för att jag fött ett enda barn hemma, säger hon och skrattar. Ja, kanske det får bli ett barn till. Om jag orkar. Och hinner… Allt tar sådan tid. Städning, barnens skola och allt annat runtomkring så jag undrar om jag verkligen skulle orka med fler barn.
Att föda hemma var något Maria velat ända sedan hon och Jari blev föräldrar första gången, även om det tog lång tid att förverkliga.
- Hemförlossning var en idé vi hade från början, redan när jag väntade Sol 1989… Men det var ju första barnet och alla blev så upprörda när vi sa att vi skulle föda hemma, barnmorskan och så, de reagerade ganska starkt. Vi fick veta att det var något väldigt konstigt det här med hemförlossning, snudd på tokigt. Så det blev sjukhus. Men vår första förlossning på BB kändes ändå bra, vi hade en barnmorska som respekterade mig, lät oss vara ostörda. Hon lyfte mig och lät mig vara ifred, jag hade skrivit mina önskemål som hon tog på allvar, berättar Maria.
- Sen blev tyvärr varje sjukhusförlossning sämre och sämre… jag kände mig orolig och rädd, att jag inte kunde koncentrera mig, och att sjukhuset tog över. Det var som ett lotteri att komma dit, de hade ju makt att behandla mig som de ville… och framför allt hade de inte tilliten att vänta ut det som skulle ske under födandeprocessen.

Marias andra sjukhusförlossning blev inte lyckad som den första. I journalen ser det ut som en helt vanlig förlossning, men i själva verket körde barnmorskan över Maria.
- Hon gjorde något jag hade skrivit i min önskelista att hon absolut inte skulle göra - nämligen dra i livmoderkanterna! Jag skrek att hon skulle låta bli, “jag gör ingenting” svarade hon då… Jag kände mig som en plågad kossa.

Behovet av att hitta alternativa sätt att föda växte sig allt starkare.
- Efter fjärde barnet fick jag kontakt med Föreningen “Föda hemma” och slukade deras tidning. Det var helt underbart, det som stod där kändes så rätt. Jag träffade också flera kvinnor som hade fött barn hemma och jag kände att bitarna kring barnafödande började falla på plats. Bland annat tack vare en kurs på Syster Stork här i Varberg, berättar Maria.
Så blev Maria gravid igen och hade helt klart för sig från början att hon ville föda hemma. Ändå hade hon en hel rad saker att bearbeta innan hon kände sig helt klar med beslutet.
- Även om jag kände att det var helt naturligt att föda hemma och inte farligare än på sjukhus - så visste jag att jag måste förlika mig med vad som skulle kunna hända, till exempel om mitt barn dog. Jag hade massor av rädslor som jag måste göra upp med. Efter ett tag stillade det sig och jag kom igenom detta, berättar Maria.

- I slutet av graviditeten började den stora jakten på att hitta den perfekta barnmorskan! Jag vill helst ha någon i närheten, som bodde i Varberg, någon jag kände och hade kontakt med - någon som inte krävde eller stal något av mig, någon som kunde vara neutral under förlossningen, men ändå omtänksam och mammig. En stark kvinna.
- Jag skrev till Varbergs överläkare och frågade om det fanns en barnmorska som kunde hjälpa mig… Jag skrev också till Sjuk- och Hälsovårdsstyrelsen för att få lite pengar till min hemförlossning - jag var orolig för att vi inte skulle ha råd. Till slut så bestämde jag mig för en barnmorska på Syster Stork som jag hade kommit i kontakt med tidigare.
När Maria första två barn föddes bodde hon och hennes familj i ett gammalt torp utan vare sig varmvatten eller toalett. Vattnet fick de värma och det fanns utedass. Nuvarande huset är en avstyckad gård med både varmtvatten och toa. Inga hinder för en hemförlossning alltså, om man nu ska se till rent praktiska ting.

Så satte förlossningen igång. Maria berättar:
- Fyra dagar efter beräknat förlossningsdatum var det så dags. Den 10 september 1999, på eftermiddagen, startade detta mitt femte barn sin resa till oss. Det kom bara så där, lite plötsligt, och jag blev jätteglad… jag tänkte först åka iväg, men så kom jag på att jag ju inte skulle iväg, jag skulle ju föda hemma. Så mindes jag riskudden jag ville ha. Jag fyllde på lite jasminris i ett örngott och sydde ihop den i sidan. Den skulle jag värma i ugnen sen för att lindra eftervärkarna. Sådana hade de på BB och det var jätteskönt.
- Jag var lite hemlig av mig och sa inte direkt att jag skulle föda till min man. Det var kul, som att fåglarna började kvittra. Barnen var här hemma. Jag städade leksakshyllorna och hade lite värkar. Kanske vid 6-7-tiden på kvällen avslöjade jag vad som var på gång. Varje gång jag ska föda är jag nämligen lite osäker på mig själv - jag vågar inte riktigt lita på min instinkt att det har startat.

- Tiden gick, vi gjorde i ordning kvällsmat, barnen tittade på TV - och jag hängde i barnens romerska ringar när jag hade värkar. Jag sa inget till barnen utan vi la dem. Sen ringde jag till barnmorskan och sa att jag trodde att det snart var dags.
- Efter en timme ringde jag igen och sa att de skulle komma nu, att det började bli jobbigt. Jari gjorde i ordning badkaret, det började kännas jobbigt. Jag ville ligga ensam i badet och vara ifred nu, Jari behövde inte vara med.
- Vid halv tolv kom kvinnorna, det var barnmorskan och en homeopat. Vi hade tänt ljus, jag lyssnade på något program på radion. Jag vet inte vad det var för kanal, någon lättsam jazz… musik jag kände igen ville jag inte ha, det skulle bara ta min koncentration.
- Barnmorskan kom in till mig där jag låg i badkaret och lyssnade på magen med en trätratt. Sen gick hon ut och satte sig i ett annat rum tillsammans med homeopaten och med Jari.

- Jag låg i badkaret och andades och andades… jag hade tidigare någon egenhändigt tillverkad profylax, nu kom andningen mer naturligt… det var skönt att ligga i badet. Jag kunde röra mig som jag ville och lägga upp benen på badkarskanten… jag drack mycket vatten. Försökte möta värken, tänkte när värkarna kom att jag skulle möta dem, att det var jobbigt men att varje värk förde mig närmare målet.
- Efter ett tag började det bli jobbigt, vid tolvtiden… jag tappade fotfästet lite grann. Jag blev orolig och osäker och kunde inte koncentrera mig. Jag ropade på Jari och då kom han med en massageolja som homeopaten hade rört ihop, den innehäll örter och olivolja och salt. Den var jätteskönt, Jari masserade mina ben, då kom jag tillbaka, då blev jag trygg igen.
- Kvinnorna satt fortfarande kvar i ett annat rum. Barnmorskan gjorde inget som jag inte bad om, allt jag ville ha gjort fick jag säga till om. Hon var lyhörd på mig och gjorde inget som jag inte ville, hon kunde liksom läsa av hur jag ville ha det. Och hon lät mig föda på mina villkor.

- Sen så sa barnmorskorna att de hörde på andningen att det var nära, de hörde det ända ut till det andra rummet. Jag kände väl också på mig det nånstans men kunde ändå inte riktigt tro det.
- De frågade var jag ville föda. Jag hade sagt tidigare att jag inte ville föda i badkaret, så jag sa att ja, jag ville gå upp, men att jag bara skulle t nästa värk och gör det sedan.
- Så hjälpte de mig upp ur badkaret och jag gick in i allrummet och satte mig i två saccosäckar som vi hade köpt på loppis. Jari tog en liten barnstol och satte sig vid min rumpa. Homeopaten satt framför mig och barnmorskan lite längre bort. Jari masserade mig i ryggen med den där massageoljan nu med ännu mer salt i och det var suveränt, det tog bort 50% av värkarna.
- Då övergick värken plötsligt i krystvärk. Jag blev rädd, men samtidigt var det skönt för nu skulle det hända något. Jag tänkte att denna gång ska jag inte krysta… på BB har det som ett hejarlopp, de stressar på “krysta, krysta” - denna gång ville jag att barnet skulle komma av sig självt, men så blev det inte. Jag hade velat att det hade kommit saktare, jag hade velat veta hur det kändes… att det skulle ske långsamt. Men så hade jag inte tålamod att vänta, jag ville ha det överstökat.

- Krystandet gick snabbt och så kom lilla Myran. När de andra barnen föddes var det viktigt för mig att jag skulle hålla i dem så snart de var födda, men den här gången var det lugnt, jag hade inte den paniken. Jari fick ta emot henne. Det var helt lugnt.
- Ändå blev det lite nervöst precis när hon föddes. Hon hade lite slem i halsen och andades inte riktigt, jag kände en liten förlamning där, och blev orolig… jag har ju ett barn som har dött av att han satte i halsen.. jag själv har lite problem med andningen och det är lite känsligt. Det var bara någon sekund i mina tankar jag kände så. Ungefär som att jag inte tog henne till mig direkt, om något skulle hända.
- Men det var verkligen bara en tiondels sekund, ett försvinnande ögonblick. Hon började andas och det var inga problem alls.
- Jag höll upp henne och hon hade stora svarta ögon. Hon såg lite arg ut. Och så såg hon ut som min mamma när hon är arg. Och hon var rätt så liten och smal. Jättemycket mörkt hår hade hon. Det var tyst och lite mörkt… En magisk stund.

- Allt det praktiska, det skedde också lugnt och fint. Navelsträngen klippte vi inte direkt. Sen kom moderkakan ut… jag fick föda fram den själv, det var skönt faktiskt. Alltid förut har de dragit ut den. Jag kände mig också bra i underlivet, spänstig och inte skadad. Sedan var det dags att väga bebisen, barnmorskan hade en fiskekrok och la Myra i en säck och hon vägde väl tre kilo… Så när allt var klart tog jag ett varmt täcke på mig och höll Myra intill mig. Jari gick upp och väckte Disa och Sol, Björn låg kvar och sov. Barnen var trötta, när de hade sett sin lillasyster ville de gå och sova igen. Klockan var väl två-tre nånting… vi åt lite och somnade vid fem.
- Vi sover alla i samma rum utom Sol, vår äldsta flicka som har ett eget rum. Så när det blev morgon vaknade Björn, hoppade ner från våningssängen och kröp intill oss i dubbelsängen där vi låg… jag sa “schh, bebisen har kommit” och det var fantastiskt att se hans reaktion! Han blev så otroligt glad! Han sprang fram och tillbaka och ögonen glittrade, han ropade “bebisen kommit ut från mammas mage, bebisen kommit ut från mammas mage”. Det var skönt att känna att bebisen liksom tillhörde huset, det var inget man åkte iväg och hämtade. Också det är en viktig del av att föda hemma.

Marias man Jari är 40 år och är konstnär. Han arbetar halvtid på en konstskola. Så här berättar han om hemförlossningen:
- Jag upplevde nog att efter varje förlossning på sjukhus så har Maria varit lite besviken och förbannad på något sätt. Som om sjukhuspersonalen tagit över hennes förlossning. De la sig i för mycket, kom med förmaningar, skulle vara där och mäta och dra, och sa saker som “ska du inte gå upp och gå lite”.
- Jag har aldrig varit emot hemförlossningar. När Maria kom i kontakt med andra kvinnor som fött hemma och ville själv föda hemma tyckte jag att det var bra, för jag har kommit ihåg hennes besvikelser efter sjukhusförlossningarna.
- Jag satte mig inte på tvären alls. Det är ju hennes förlossning och ville hon föda hemma så fick det bli så. Jag hade inte så mycket att komma med, jag litade på henne.
- Sen blev ju hemförlossningen en väldigt positiv upplevelse. Jag kände att allting gick på räls. Hon låg i badkaret och hade sina värkar, när hon legat en stund så ville hon komma upp och krysta och efter ett tag kom bebisen ut. Hon fick vara för sig själv och det var väl det hon saknade mycket på sjukhuset, där kunde hon inte gå in i sig själv och tappade därför koncentrationen.
Jari tycker att det är naturligt att föda barn.
- Det är ju egentligen bara de senaste hundra åren vi har gjort en sjukhussak av barnafödande, menar han.
För hans egen del var dock inte hemförlossningen en upplevelse av större delaktighet än annars.
- Vi hade ju två personer här under förlossningen… Jag måste säga att de störde mig på något sätt, jag kunde inte vara mig själv… ja, man känner sig lite som en apa i bur. Kanske känner man sig lite utanför kvinnovärlden. De kände ju med Maria på ett annat sätt än vad jag gjorde. Jag kunde ju inte göra så mycket. Överhuvudtaget är en förlossning en väldigt konstig situation. Man är hjälplös som man - och kan inte göra så mycket annat än att massera, hämta vatten, hämta kuddar och så. Det är kanske det man är till för i den situationen…
- Jag var dock väldigt glad för Marias skull, vad jag såg så gick allt som hon ville. Det var hon som styrde och man fick rätta sig efter det. Det var också skönt att vara hemma, man behövde inte åka nånstans.
- När barnet kommer ut känner man sig otroligt tillfredsställd… Allt är så lugnt.
- Jag var aldrig orolig att något skulle hända. Jag är inte rädd för döden… Folk har sagt “hur vågar ni föda hemma, tänk om det händer något, tänk om Maris dör, eller tänk om barnet dör”, men det finns annat som är mycket farligare och man kan dö vilken dag som helst i alla fall. Jag var aldrig rädd. Jag tycker att det är viktigt att själv ta ansvar för situationen, inte lämna över det på andra. Läkarna är ju inga gudar de heller. Det är bättre att lita på sig själv och sin egen intuition. Både jag och Maria är såna, vi följer våra känslor helt enkelt, om det sen är politiskt korrekt eller socialt korrekt, det har mindre betydelse.

Text: Katerina Janouch

Den lilla flickan har på sig en blå stickad mössa. Hon ser på världen med stora öppna ögon och ser nästan overkligt klok och förståndig ut, fast hon bara är en månad. Eller kanske därför? Mycket små barn kan ha en oändligt gammal visdom i sina ögon. Hon heter Leia och är Christina Kummlis och Jens Svenssons första barn.
Christina har precis tagit socionomexamen, Jens pluggar på fysiklinjen på Stockholms Universitet. Hemma hos dem är det lugnt. Det där speciella lugnet som kan infinna sig när första barnet fötts, allt har gått bra och tillvaron är fylld av harmoni.
Leia föddes den 1 januari 2001 klockan 8.42 hemma i lägenheten i Rågsved. Christina berättar:
- Jag är påverkad av många olika saker när det gäller hemmafödande. På sjukhus har jag tyvärr blivit bemött på ett dåligt sätt. Mina erfarenheter av sjukvården är allt annat än bra! Jag tycker att man reduceras till en patient - inte längre en människa…
- Men först och främst anser jag att föda barn är ingen sjukdom. Varför ska man till sjukhus? Är allt normalt är det en frisk sak att föda barn. Jag tror att vi kvinnor klarar av det utan all den hjälp som finns på sjukhuset.
- Nu låter det kanske som att jag vill moralisera, det är verkligen inte meningen! Jag tycker att man själv ska få välja var man vill föda. Vill man föda hemma ska det komma inifrån en själv. Det kändes rätt för både Jens och mig att göra det, men jag skulle aldrig tvinga på någon annan en hemförlossning.
- Jag var ändå ganska öppen inför var jag skulle föda barn. Hemförlossning stod dock högt på önskelistan. Jag ville slippa åka till sjukhuset, jag ville inte uppleva personal som kom och gick om jag kunde slippa det. Jag ville inte ha med någon som jag inte kände vid min förlossning, det kändes för intimt, utan människor som jag hade starka band med och tyckte om. Jag ville också ha en barnmorska som jag visste var erfaren och som personkemin stämde med.
- I dag är det så hård press på barnmorskor på sjukhus… de kan ha flera förlossningar på en gång. Jag såg det inte som något positivt, att få någon stackars stressad barnmorska, även om de säkert är duktiga! Barnmorskorna får inte heller alltid göra sitt jobb som de vill på sjukhusen, utan kan hindras av läkare som tycker att de vet bättre.

Christinas barn låg i säte. Också detta var ett tungt vägande skäl för att hon ville föda hemma.
- Förlossningen var beräknad till den 16 december. Veckan innan gjorde vi ett vändningsförsök för att få bebisen att lägga sig med huvudet ner, men det gick inte alls. Då sa läkaren jaha, det blir snitt, eftersom vändningsförsöket misslyckades. När jag protesterade tyckte läkaren att jag måste röntga bäckenet. Det ville jag inte heller för bebisar och röntgen går inte ihop. Då sa läkaren att du ska bara veta att om du vill föda på det här sjukhuset så kräver vi bäckenröntgen! Jaha, vad intressant, ska jag föda på gatan då, tänkte jag.
- I dag snittas tydligen de flesta som har barn som ligger i säte. Därför blir det allt färre barnmorskor som har erfarenhet av sätesförlossningar.
- Det var då, efter vändningsförsöket, som jag verkligen bestämde mig för att föda hemma.

Utsatt förlossningsdatum, den 16 december, kom och gick. Det blev jul. Men ingen bebis för Christina och Jens.
- Min barnmorska, Cayenne, sa att det kunde dröja ända till den 8 januari tills barnet kom… åh nej tänkte jag, inte tre veckor över tiden, berättar Christina.
- På nyårsafton skrev jag klart min uppsats och när jag hade skrivit ut den sista sidan så fick jag första värken. Det var vid 18.30 på kvällen.
- Jens var med mig och vi gick och åt middag. Då hade jag lite värkar med jämna mellanrum. Jag tänkte att detta är lite förvärkar, att barnet ändå inte kommer före den 8:e… Jag var beredd på att det skulle ta lång tid. Cayenne, som skulle vara med på förlossningen, hade sagt att hon inte kunde runt nyår just, och Jens syster Liisa, som också skulle vara med på förlossningen, jobbade den natten. Hon utbildar sig till barnmorska och jobbar på förlossningen och är även doula (hjälpkvinna vid förlossningar).

- På de flesta sjukhus vill de att man ska ligga på rygg när man har ett barn som ligger i säte - det främjar ju inte förlossningen. Det skulle vara en läkare med vid förlossningen som tog alla beslut. Det kan dock uppstå komplikationer när man ligger på rygg! Bara på Danderyds sjukhus skulle man INTE ligga på rygg vid säte, utan tvärtom vara upprätt. Så kan det vara med vetenskapen på sjukhus…
- Jag visste att jag skulle börja bråka med alla på sjukhuset om jag åkte dit. Jag skulle ha vägrat att ha läkare på rummet och vägra ligga på rygg, jag ville inte ha CTG-kurva och ingen nål i armen.
- Efter vändningsförsöket åkte jag hem och kräktes… Både behandlingen och bemötandet var obehagligt. Jag är ingen lätt patient, jag vet hur jag vill ha det, jag har krav på hur jag vill ha det - jag kan tänka mig att det skulle uppstå dålig stämning om jag var på sjukhus.

Tillbaka till förlossningen.
- Väl hemma vid 21-tiden så ringde vi Cayenne och Liisa och sa att det var på gång och att det kanske var dags imorgon, men precis när Jens var i telefon mede Liisa frågade hon om det hade gått en slempropp - då gick den. Värkar med två minuters mellanrum. Jag satte igång och städade och tänkte det skulle vara fint.
- Vi tittade på fyrverkerierna och skålade i champagne. Jens pappa var här och lämnade videokameran. Jag tog ett bad vid halv två och efter badet gick vi och la oss. Jens somnade men jag kunde inte sova, jag gick upp och gick, jag hade värkar hela tiden. Vid fyra väckte jag Jens och sa att jag inte ville vara ensam längre. Vid halv fem så kände jag inuti med fingrarna och kände då att livmodermunnen hade öppnat sig rätt mycket, då insåg jag att det skulle kunna gå rätt fort.
- Jag sa till Jens att han skulle ringa Liisa och Cayenne. Hon skulle komma till sju, Liisa jobbade natt och kunde komma till nio ungefär. Men som tur var så var det väldigt lugnt den natten så hon kunde komma tidigare.
- Jag tog ett lavemang för jag ville inte bajsa ner lägenheten. Värkarna var starka hela tiden en till en och en halvminuts värkar - men jag tyckte att det bara var förvärkar, jag trodde att de riktiga värkarna skulle göra så ont så man bara ville dö, det var jag beredd på.
- Jag hängde rätt mycket runt Jens, vi var väldigt tätt ihop. Allt stämde mellan oss, även innan. Det var väldigt speciellt, det går nästan inte att beskriva. Cayenne bara smög in, jag märkte att hon kom, så kom Liisa. Men så kände jag att Cayenne pussade mig på rumpan. Det var härligt, även om det kanske låter tokigt…
- Sen blir allting lite dimmigt och drömaktigt. Jag var inte riktigt jättenärvarande längre. Jag uppfattar varenda detalj men som i en drömvärld. Alla är helt tysta. Jag hade sagt till Jens att jag ville att han skulle vara tyst närt jag hade en värk. Jag förklarade att jag ville ha tystnad omkring mig, jag visste inte att det var så jag skulle vilja ha mig.
- Jag kände Liisa och Cayenne, de smälte ihop som jordemoderväsen. Och Jens och jag smälte ihop, jag vet inte om jag kände hans puls eller min puls. Jag hängde runt honom. Cayenne sa åt mig att jag skulle spänna av.

- Allt rullade på, det var väldigt häftigt. Det som hände sedan var att allt stannade upp. Jag undrade varför inget hände. Varför hände det inget med barnet? Innan jag undrade det hade jag bytt ställning så jag var med ryggen mot Jens. Han satt på soffkanten. Jag halvstod över hans ben och höll i hans händer. Jag undrade varför inget hände men då hämtade Liisa en spegel och då såg jag att barnets rumpa stack ut ungefär 10 cm. Oj, det har ju hänt något, insåg jag då.
- Jag hade i bakhuvudet att jag inte skulle krysta, det gäller främst sätesbarn att inte ta ut sig så att jag skulle ha kraft att krysta ut huvudet. Jag skulle inte pressa utan hålla emot tills jag inte kunde låta bli. Då tog jag i lite när det kom krystvärkar.
- Det var fint ljus i lägenheten, halvdunkel. Vi såg hur hela kroppen föddes fram. Liisa ställde spegeln så vi kunde se när kroppen kom fram. Cayenne och Liisa var där och väntade på att benen skulle falla fram. Det tog rätt lång tid. men det tog lång tid, nästan 1 timme från att rumpan syntes ramlade benen ner. Liisa ställde undan spegeln för att kunna assistera Cayenne i fall det skulle behövas. Jag tänkte, var är armarna. Jag visste att det kunde innebära en risk om inte armarna kom ner, jag visste att barnet kunde ta upp armarna om det blev stressat, man får inte röra barnet tills benen kommit fram för då kan barnet bli förskräckt och sätta upp armarna som en reflex.

- Cayenne tog tag i barnets fötter och lyfte upp barnet mot min mage, jag trodde att hon gjorde det för att lösgöra armarna, men så var det inte. Hon berättade att hon kände att det inte var någon puls i navelsträngen och då var det ganska bråttom för barnet kunde inte andas. Då kom hela hon fram och låg där framför mig. Jag tänkte att det inte var möjligt, jag trodde att jag skulle krysta fram huvudet - jag tänkte att det var helt omöjligt, jag skulle ja ha så ont så jag skulle dö. Jag såg henne och trodde inte det var möjligt. Det var helt otroligt, var det så lätt att föda barn?
- Precis när Cayenne böjde upp benen sved det, och även när barnet kom ut sved det, det var när huden sprack. Jag fick ögonkontakt med Liisa och sa att det gjorde ont och hon sa ja, det gör ont - men det var hanterbart. Jag trodde att jag skulle få mer ont. Jag hade en ganska smärtfri förlossning jämfört med många andra.
- Värkarbetet gjorde inte så ont utan det var mera som en kraft. Det var först när jag kissade efter förlossningen som det verkligen sved. Mina sprickor var uppe vid urinröret.
- När jag väl fattade att jag fått barn satte jag mig och tog upp henne. Vi satt där väldigt länge. Då ser vi också att det är en flicka och det är ett fantastiskt ögonblick. Vi sitter där en evighet. Efter tre kvart kommer Cayenne och drar ut moderkakan, det kändes inte alls. Sen tog bebisen och jag ett långt bad, det var härligt att glida ner i det där vattnet. Jag kände att jag kunde springa en maraton, så mycket energi hade jag!

Rebecca Liebe, 24, valde att föda sitt första barn hemma. Hon är uppvuxen med hemförlossningar och har varit hemma när två av hennes småsyskon fötts. Trots att hon inte varit i rummet där de föddes hörde hon värkarbetet och lyssnade utanför dörren.
- När jag själv blev gravid ville jag verkligen att förlossningen skulle ske på mina villkor och det kändes tryggast att vara hemma. Men jag ville inte föda hemma för att alla andra hade gjort det! Det var verkligen mitt eget beslut. Min sambo David stödde mig också och det betydde otroligt mycket. Hade jag haft en orolig man hade jag nog hellre fött på ABC …

Förlossningen blev en ljus upplevelse trots att det stundvis gjorde rejält ont och Rebecka inte hade någon bedövning.
- Jag födde barn på en riktigt varm sommardag. Det var dagen efter min 20-års dag och det var så hett att man nästan inte kunde andas.
- Jag vaknade på morgonen vid sextiden 15 dagar före utsatt datum av att jag hade värkar. Jag var lite förvånad att det redan var dags, men jag förstod att förlossningen hade satt igång. Vi ringde vår barnmorska vid elvatiden och berättade att det var på gång. Sen gick vi en långpromenad och varje gång jag fick en värk satte jag mig på huk eller ställde mig på alla fyra… Vi bodde i Gubbängen då och det var inte många ute, vi gick i skogen och jag kände mig fri att möta värkarna som jag ville. Jag koncentrerade mig helt på att andas och att slappna av och kände lugn och glädje över att min kropp visste hur den skulle göra. Såg framför mig hur varje värk öppnade upp och hur mötet med barnet närmade sig.
- Sen åt vi lunch och jag badade flera gånger, det funkade bra som smärtlindring. Jag fick mycket stöd av David, han masserade, peppade mig, pussade på mig. Det var så vackert och spännande och vi var enormt nära varandra.

Barnmorskan kom vid 15-tiden, hon kände på mig och konstaterade att jag var öppen 8 cm. Sedan höll hon sig mest i bakgrunden. Värkarna tilltog i styrka och blev svåra att hantera. Runt halv fem var jag helt öppen, men några starka krystvärkar infann sig aldrig. Här fick jag ta fram min egna kraft och vilja.
- Det sega utdrivningsskedet gjorde väldigt ont men jag var ändå lugn. Sindra mådde bra, barnmorskan lyssnade efter med trätratt. När hon väl kom sprack jag ingenting, hade jag varit på sjukhus hade det kanske blivit dropp och sugklocka och jag hade säkert spruckit om jag hade blivit stressad.

När det talas om hemförlossningar kommer det ofta upp farhågor att något kritiskt ska hända. Någon sådan oro kände aldrig Rebecca.
- Jag kände tvärtom att det var säkrare just för mig att vara hemma! Bland annat för att jag hade samma barnmorska under graviditeten som underförlossningen. Det var väldigt tryggt och skönt. Att föda hemma är också lugnare för barnet tror jag.

Trots att Rebecka har en så positiv upplevelse av sin hemförlossning är hon inte emot sjukhusförlossningar på något sätt.
- Jag säger inte att man inte kan ha bra förlossningar på sjukhus. Men det här handlar ju om mig och oss och vår förlossning. Andra har säkert andra önskemål och behov och det måste man respektera.
Debatten som förs idag, där man i grova drag menar att alla kvinnor som vill ska ha rätt till kejsarsnitt för att undvika förlossningssmärta, tycker Rebecka är lite sorglig.
- Jag tycker att det är märkligt att kvinnlighet ska gå ut på att inte känna något, att undvika smärta till varje pris. Är det så feminismen är?

Rebecca själv ser inte förlossningssmärtan som ett hot. Tvärtom.
- Jag ser att förlossningssmärtan har ett syfte, inte minst som vägvisare genom den mäktiga resan att föda barn. För mig är födandet något stort och andligt. Jag vill känna, vara aktiv, ansvarig och fri under födandet för att fullt ut uppleva födelsen.
Samtidigt tycker jag att det är bra att det finns bedövningar och kejsarsnitt för dem som behöver det.

Rebecca längtar efter fler barn och tror att det kan vara dags att ge Sindra ett syskon.
- Jag hoppas såklart att jag kan föda hemma igen när det blir dags nästa gång - jag längtar verkligen … Men jag kan inte på förhand säga hur det kommer att bli. Varje förlossning är ju unik. Och det är inte bra att hundraprocent ställa in sig på något, man vet ju aldrig vad som händer.

Text: Katerina Janouch

Renée Rosengren har erfarenhet av alla typer av förlossningar. Hon är mamma till sju barn: Johan född 1984, Emma-Lee, född 1987, Jonathan född 1989, Isak 1994, Nelly 1996, Smilla 1998 och Anna 1999.
Det har blivit två vaginala förlossningar på sjukhus, med de två äldsta barnen. Jonathan som är nummer tre i skaran är född hemma , medan Isak kom till världen med kejsarsnitt. De tre minsta, småflickorna Nelly, Smilla och Anna, är också födda i hemmet. Trots att de är födda tätt har det blivit tre rätt olika hemförlossningar.
Renée och hennes man Tomas, som är pappa till de fyra yngsta barnen, bor i Ramsele, en mindre ort 16 mil från Sollefteå, i ett hus långt ute i skogen. Renée är hemma med barnen och förtidspensionerad på grund av en hjärnskada som hon fick efter att ha fallit och slagit i huvudet. Tomas är snickare. De är båda 38 år.

Här berättar Renée om sina tre sista hemförlossningar.

- Jag valde att föda Nelly hemma för att jag kände att det var så här det skulle vara… jag hade länge varit med i Föreningen Föda Hemma och detta var något som passade mig.
- Men det var inte helt okomplicerat. Få ville ställa upp och hjälpa till vid en hemförlossning. Till slut hittade vi en barnmorska, Ingegärd, som insåg hur viktigt det här var för mig. Jag hade ju gjort ett kejsarsnitt innan och var rädd för att inte kunna föda vaginalt efter det, det fanns ju en del som sa det. Jag pratade med en kvinna i Föreningen Föda Hemma och sakta förstod jag att så måste det inte vara.
- Efter kejsarsnittet - som gjordes av medicinska skäl - ville jag få en slags själslig upprättelse. Jag ville känna att jag kunde klara av att föda själv trots allt. Ingegärd sa att hon kunde ställa upp men med en reservation, hon ville inte vara ensam. Det låg på oss att hitta en andra kvinna. Då berättade vår granne att hon hade en kamrat som hade jobbat som biståndsarbetare i Afrika, och även varit barnmorska och förlöst en massa afrikanska kvinnor. Den här kvinnan ställde gärna upp på att hjälpa oss, hon tyckte det skulle bli jättekul. Vi sammanförde barnmorskorna, så de fick träffas innan det var dags att föda.

- Nelly är född i september. Jag är en riktig “sengångare” och går över massor av veckor när jag är gravid. Alla blir oroliga och folk - barnmorskor främst kanske - tycker att man ska föda.
- När jag var i vecka 42 åkte vi in på en kontroll på sjukhuset. Det var en ung kvinnlig läkare och hon sa helt enkelt att här skulle det stoppas ett litet piller i slidan och sen kunde Tomas åka hem, det skulle bli barn men kanske inte det närmaste dygnet. När jag sa att jag inte ville det började hon prata om blödningsrisken och att livmodern kunde spricka efter kejsarsnittet. Hon tyckte att vi var så oansvariga och vi fick skriva på ett papper att vi åkte hem på egen risk. Vi ringde efter Ingegärd och hon kom till sjukhuset men läkaren skrämde upp henne också, sa bland annat att hon inte fick hjälpa oss att föda hemma…
- Jag blir lätt känslig i sådana lägen och kan inte stå på mig, men jag gjorde det i alla fall och vi åkte hem. När vi gick ut från sjukhuset sa Ingegärd att hon inte ville ställa upp för att hon inte hade en läkare bakom sig. Så där stod vi utan barnmorska, jag visste inte hur det skulle bli.
- Den natten, den 26 september 1996, föddes Nelly. Förlossningen startade vid ett på natten, jag vaknade av att jag fick värkar. Värkarna var regelbundna från första början och jag väckte inte Tomas till att börja med utan gick ner, tog ett bad och gjorde upp eld i öppna spisen. Men allt det som läkaren hade sagt fastnade någonstans inuti mig och jag var rädd och nervös. Jag tänkte, gud vad håller jag på med, tänk om det går snett, vad oansvarig jag är som ska föda hemma.
- Då gick jag upp och väckte Tomas och han ringde till Ingegärd. Han sa till henne, sätt dig i en taxi, jag betalar. Vi bodde i Sundsvall då och hon bodde i Härnösand, det var nästan fem mil emellan… Ingegärd sa att hon skulle åka direkt men hon ville att vi också skulle ringa den andra barnmorskan för att hon skulle komma och känna hur mycket öppen jag var och lyssna på barnet, vilket vi gjorde.
- När den andra kvinnan kom och kände på mig och sa att jag var öppen tre centimeter blev jag kolugn igen. Då återfick jag mitt mod och min tillit till mig själv. Jag var öppen tre centimeter.
- Jag badade länge och den andra kvinnan höll sig i bakgrunden. Det var Tomas jag främst hade ett väldigt behov av att ha ögonkontakt med och jag ville ha honom nära mig. Ont hade jag, men jag kan inte erinra mig att jag nånsin tänkte att jag inte skulle klara av det. Det finns ju ingen väg ut, det är bara att gå igenom det. Det har jag i mig. Så jag följde med i värkarbetet. Väldigt arg och aggressiv kände jag mig innan det var dags att krysta, jag ville ha massage, men när Tomas kom där med olja på händerna bara skrek jag åt honom.
- Jag stod på alla fyra i vardagsrummet framför vedspisen och krystade. När jag väl börjar går det relativt fort, max tio minuter tog det så var förlossningen över. I samma ögonblick kom Ingegärd in genom dörren.
- Klockan var sex på morgonen. Förlossningen hade tagit fem timmar. De andra barnen låg och sov…
- Jag hade känt på mig att det var en flicka. Hon var jättemörkhårig, och var väldigt egen. Nästan som en porslinsdocka. Vi vägde henne efter några dar och då tror jag att hon vägde 3,4 kilo och var 50 cm lång. Hon var ingen stor bebis.
- Precis efter förlossningen kände jag mig upprymd och stolt över mig själv att jag hade grejat det här och oerhört tacksam över att ha fått uppleva en hemförlossning som denna. Det kändes som att allt var beskyddat runtomkring, det var som att änglar vaktade utanför vårt hus, jag var väldigt trygg. Den här känslan satt i länge, fast efter två-tre dar när mjölken rinner till så blir jag alltid väldigt gråtig och undrar hur allt ska gå, och bär hela världens bekymmer på mina axlar…

- Mina två följande hemförlossningar var helt annorlunda. Vi hade flyttat 1998, när Smilla skulle komma, ännu längre norrut, till Ramsele, till ett mindre omodernt hus långt ute i skogen. I Sundsvall hade vi fem mil till sjukhus, nu fick vi längre resväg till sjukhuset, närmare åtta mil. Vårt hus i Sundsvall var modernt och bekvämt. Nu blev det utedass och inga direkta bekvämligheter…
- Jag ringde vår barnmorska som hade varit med när Nelly föddes - hon hade nu fått en resväg på 16 mil hem till oss, och vi tog även kontakt med barnmorskor i Umeå, dit det var 24 mil, men de tyckte avståndet var för stort. Ingegärd tyckte dock att hon kunde ställa upp.
- Under graviditeten gick jag till en barnmorska i Ramsele som var väldigt bra. Nellys hemförlossning fick vi betala själv, men barnmorskan i Ramsele fixade så vi fick allt betalt av landstinget.
- Som vanligt var jag gravid länge, länge. Jag gick 43 veckor med Smilla. Vilket stressade upp folk förstås. Ingegärd började ge mig olika råd, om hur jag skulle trycka på olika punkter, att vi skulle pröva “färdknäppen” och så vidare, men inget hände.
- I vecka 43 åkte jag in till sjukhuset i Sollefteå för att kolla att bebisen mådde bra och att det fanns tillräckligt med fostervatten, men det var inga problem. Jag åkte in sammanlagt tre gånger på en vecka till Sollefteå och till slut sa jag okej, har bebisen inte kommit på måndag så ska de få sätta igång förlossningen.
- Samma kväll ringde jag till Ingegärd och hon frågade om hon skulle komma upp på vinst och förlust, bland annat kunde hon ge polsk massage - vad det var ville hon inte säga på telefon. Dessförinnan hade en kamrat försökt med att ge mig zonterapi på fötterna för att sätta igång förlossningen, vilket inte fungerade.
- Ingegärd hade akupunkturnålar med sig när hon kom. den polska massagen gick ut på att man skulle få livmodertappen masserad, vilket hon gjorde. Hon gjorde det på ett väldigt hårdhänt sätt, det var nästan outhärdligt så ont det gjorde! Men sedan klädde jag på mig och vi gick och såg en konsert med Stefan Sundström som hade kommit upp för att spela.
- Efter bara några låtar gick vattnet utan någon förvarning. Jag sa först ingenting men sammandragningarna kom igång direkt så det var bara att åka hem.
- Jag hade två kvinnor som jag kände med mig hem, de skulle också vara med på förlossningen. När vi kom hem så hände det mycket och snabbt. Förlossningen satte fart, pang på. Då fick jag för mig att jag ville bada, men vi hade ju ingen dusch och inget badkar i det nya huset. Så de fyllde en badbalja med varmt vatten. Mitt på köksgolvet stod den och den skulle jag ner i. Men det var inte så skönt som det där badkaret jag kom ihåg från förra förlossningen, så jag gick upp direkt igen.
- Efter bara två timmar kände jag att jag ville krysta. Men barnet låg med armen framför på något sätt. Handen kom före huvudet så Ingegärd ville att jag skulle ta det lugnt och hålla igen. Det var störande att inte få krysta som jag ville.
- Sen kom Smilla, plupp, det gick väldigt fort. Hon var inte särskilt lik sin storasyster, som dock vaknade och kom ner just när jag hade fött. Det första hon sa “hon måste ha kläder, hon fryser”.
- Smilla är född klockan tre på natten den 5 april 1998. Jag kände mig väldigt bra efter den här förlossningen, men vi var rätt trötta allihop, Ingegärd till exempel gick och la sig för att sova i Johans rum, så någon vidare fest blev det ju inte den natten.

- Mitt sista barn, Anna, kom också i vecka 42, den 6 december 1999. Då höll Ingegärd på att forska i Stockholm och var borta varannan vecka, men hon sa att hon skulle komma upp när det var dags. Jag kände dock att det inte var så viktig med en barnmorska längre, jag visste att jag och Tomas skulle greja det här själva om det behövdes, inga problem.
- Den här gången valde jag att inte åka till Sollefteå efter 42 veckor utan hade tätare kontakt med barnmorskan i Ramsele i stället. Anna låg med rumpan neråt och det sas att man måste göra kejsarsnitt vid sätesbjudning, jag ringde en massa olika barnmorskor och gjorde övningar som att ligga på strykbrädan med huvudet neråt, och jag pratade mycket med bebisen, bad henne att hon skulle vända sig rätt. Då gjorde hon det, i vecka 38-39 någon gång…
- En kvinna som vi hade bott granne med i Sundsvall frågade om hon fick komma och ta hand om våra småbarn när jag skulle föda. Ingegärd skulle till Stockholm men sa att hon kunde komma och ge mig både akupunktur och polsk massage igen. Jag tänkte att en promenad skulle kanske sätta igång förlossningen så jag var ute och gick i den magiska stjärnklara natten, pulsade i den otroligt djupa snön, i 25-30 minusgrader, hur länge som helst. Men ingenting hände.
- Dagen efter frågade barnmorskan om hon skulle åka hem… jag hade inte öppnat mig eller någonting så jag tyckte att hon lika gärna kunde åka. Kvinnan från Sundsvall åkte också.
- På måndagen den 6 december körde vi barnen till dagis, och på vägen hem kände jag att det kanske var nåt på gång. När vi kom hem städade jag överallt, gjorde rent i alla hyllor, bytte till julgardiner. Jag hade ingen koll på värkarna men sen märkte jag att det bara var 3-4 minuter emellan, så jag ringde Christina, kvinnan från Sundsvall och bad henne hämta barnen på dagis, det var visserligen 18 mil att köra för henne, men vi skulle inte hinna helt enkelt.
- Jag trodde att allt skulle gå mycket fortare än vad det gjorde. Vi bäddade i ordning men inget hände. Timmarna gick. Christina kom med barnen och det åts mat och det blev läggdags, vi hade gjort i ordning för förlossningen i barnens rum men fick ta bort allt. Då kände jag att jag skulle föda när alla somnat. Denna gång hade jag inte samma behov av att ha kontakt med Tomas under värkarbetet, jag fixade det själv, och det var en skön känsla.
- Men så fick jag en riktig värk vid halv åtta som fick knäna att vika sig, jag sprang in i vardagsrummet och ställde mig på alla fyra och så kom Tomas. Mina två äldsta barn var också med. Johan och Emma-Lee hade uttryckt sin önskan om att få vara med på förlossningen och det var okej, däremot hade vi haft så många konflikter med Johan just då så han fick vara med på ett villkor, att om det blev minsta lilla grej som kändes knepig mellan oss så skulle han bli tillsagd att gå ut och det hade han lovat att han i så fall skulle göra utan diskussion. Men något sådant hände aldrig och Johan var nog den som var mest tagen och rörd efteråt, för honom var förlossningen en stor grej.
- Halv åtta på kvällen föddes Anna och det var otroligt skönt att allt var över. De två sista månaderna av graviditeten kan vara väldigt jobbiga och konfliktfyllda och man tänker nästan, hur ska man stå ut - men när bebisen kommer faller allt på plats och allt är bara jättebra. Så var det verkligen denna gång för mig och Tomas.
- Huset var fortfarande inte klart vid tiden för denna min sista förlossning, vi byggde fortfarande på vårt badrum. Till förlossningen hade Tomas tagit in badkaret och klätt det med tyg på insidan, han kopplade två slangar in till badkaret så vi kunde fylla det med vatten för att jag skulle kunna tvätta mig.
- Men någon toalett hade vi inte inomhus. Så när jag gick på utedass efteråt, i 26 minusgraders kyla, började jag gråta. Jag kände mig ensam och liten. Den där känslan som brukar komma på tredje dan kom direkt efter denna förlossning. Jag tyckte verkligen synd om mig själv, där satt jag och blödde på ett iskallt utedass mitt i natten. Vad gör man? Jag ringde min mamma och beklagade mig.

Några fler barn blir det inte för Renée och Tomas. Som efterskrift på denna trippel-hemförlossnings-historia kommer ett avslut som heter sterilisering.
- När jag gick på efterkontroll med Anna, berättar Renée, frågade barnmorskan vad jag hade för preventivmedel. Hon nämnde sterilisering, och då föddes tanken på detta alternativ. Jag kände att min kropp fysiskt sett var slut. Jag hade nog kunnat föda barn hur länge som helst men man ska ju ta hand om dem sen också. Jag kunde känna att till exempel Nelly hade kommit lite i skymundan, hon behövde mig. Jag tänkte att det kanske var bättre att sluta föda barn och ta hand om dem man har.
- Så nu är det gjort. Jag har steriliserat mig och jag har inte ångrat mig.
- Det är både spännande och lite läskigt samtidigt. Förut har jag ju fått bekräftelse genom att vara gravid, jag har blivit sedd och jag tycker jag har varit bra på detta med att föda. Vad ska nu ersätta denna bekräftelse? Ska jag börja samla på prydnadssaker? Nej, jag vet inte. Men något blir det. Jag går helt enkelt in i en ny fas av livet nu.

Text: Katerina Janouch

Susanna Heli är 27 år och bor med sin man Mariano Amarilla, 25, i Stockholm. Susanna ska snart påbörja sin utbildning till barnmorska. Mariano, som kommer från Argentina, har bott i Sverige sen han var fem år och flydde undan diktaturen i hemlandet. Han studerar och gör kortfilmer.
Susanna och Mariano har två barn, Etienne Amarilla, 4 år och Mira Amarilla, 8 månader. Barnen är födda hemma båda två vid planerade hemförlossningar.

Här skriver Susanna Heli själv om hur det gick till när Etienne föddes, den 29 december 1996.

“Det är natt, mörk slumrande natt. Någonting pågår i min kropp, någonting stör min sömn. Med nio månader tunga steg vandrar jag runt i rummet. Då kommer det igen, en lätt molande känsla i bäckenet. Min man vaknar, han sätter sig upp.
- Hur mår du? frågar han oroligt. Hur jag mår, jag tänker efter. Kroppen, som är upptagen med annat än att tänka, sänder ut ännu en rullande värk.
- Förvärkar, viskar jag och vankar till toaletten.

Någonstans bland mina förvirrade tankar hör jag “henne”, hon som vet det som min kropp vet, det som den har vetat i snart nio månader. Jag slår bort henne och fortsätter att argumentera. Min kropp struntar fullständigt i mig och fortsätter med sitt. Medan jag mumlar om olika datum, rensar den mina tarmar, sänder ut konstiga slemproppar, stimulerar värkar. Jag känner mig sur och hon bara skrattar åt mig.
Envist väntar hon på mig, lockar mig, övertygar mig …
Jag står vid toaletten och känner hur vattnet trycks ur mig, sakta känner jag motståndet släppa. Mariano är där, jag ser på honom med hennes ögon. Det varma vattnet sipprar ur mitt uråldriga sköte och det är dags, gudarna skall veta att det är dags.
- Det är dags, Mariano.

Jag vankar runt i köket. Värkarna är starka. Det gör jävligt ont. Jag gnyr och klagar. Känner plötsligt att jag inte alls vill det här, det gör för ont. Om naturen nu är så smart som hon försöker säga, varför kunde hon inte konstruera allt så att det inte behöver göra så ont.
- Det gör för ont och går för fort, skriker jag. Ring Ann-Charlotte!
Först tvekar Mariano, det är sent och han vill inte väcka henne innan det närmar sig.
- RING HENNE!!!

Något har tagit över min kropp, det sliter och drar i varenda del av kroppen. Det är min kropp, sluta ta sönder min kropp. Hela mitt väsen skriker, kämpar. För vad vet jag inte riktigt, för vem, det vet jag inte heller. Men jag är rasande, jag skyddar min kropp till varje pris.
Under denna kamp hör jag Mariano prata med Ann-Charlotte. Hon vill höra på mig under värken. Som ett svar på detta kastas jag in i ytterligare en värk.
Ljuden blandar sig med varandra, jag blandar mig med smärtan, försöker tala den till rätta, försöker få den att låta min sargade kropp vara ifred.

Mariano säger att Ann-Charlotte vill prata med mig. PRATA, hur skall jag kunna prata. Jag vill inte prata med någon barnmorska, jag vill inte prata med någon. Jag utkämpar ett krig här, ser ni inte det! VARFÖR ÄR DET INGEN SOM SER DET!
Mariano trycker luren till mig. Ur denna lur strömmar strax hennes ord, de kommer starkt och konkret. Utan onödig förståelse eller gullande. Hon når mig, denna kvinnas ord förstår jag, instinktivt lyssnar jag. Nästan som ett kommando VRÅLAR hon:
- Sluta hyperventilera! Sluta fly! Så som du håller på gör du det bara värre, ondare och svårare! Följ med!
Sedan hjälper hon mig med andningen, får mig att andas rätt. De korta instruktionerna leder mig till henne, henne som jag tidigare hörde. En beslutsamhet starkare än något annat fyller mig, jag vill inte prata längre.

Jag letar efter en plats, en plats där jag skall föda. Jag hamnar i hallen, min man bygger ett berg av täcken och kuddar och jag tar ett djupt andetag och ger mig till henne, hon som vill föda.
Runt mig tänds ljus, min älskade går runt och tänder alla levande ljus, ett efter ett lyser de upp de vintermörka rummet. Mina ögon söker ett av dem, beslutsamt suger jag i mig dess ljus.
Ljuset går in i mig, fyller mitt innersta, fyller mitt barn som slåss för sitt liv, jag ser det, i värkarna ser jag barnet, förstår att barnet talar till mig genom smärtan. Detta är vårt första möte, jag MÅSTE lyssna, vi skall födas.

Jag kastas mellan dimensioner, långa intensiva värkar och korta vilopauser. Jag slåss, men med mitt barn, inte mot det. Jag låter smärtan strömma, låter den ta över min kropp. Det är varken romantiskt eller oromantiskt, fult eller vackert, magiskt eller omagiskt, det är något annat, ett tillstånd utanför det intellektuella ordförrådet. Det är hårt arbete, varken mer eller mindre. Blod, svett och tårar. För gudarna skall veta att det är smärta, smärta starkare än något jag tidigare upplevt. Men smärtan har talat om för mig att den inte vill förgöra mig, den vill mig inget ont, vi har gjort upp.
Värk efter värk rullar över min kropp, vissa klarar jag av, vissa inte. Jag tillåter mig att skrika ut all den rädsla som väller ur mig. Jag skriker att jag inte orkar, att jag inte klarar av det, att det gör för ont. Jag vet nu att min kropp kommer att klara av detta oavsett vad jag gör eller säger, den beter sig som om den inte gjort annat än fött barn, så jag försöker inte spela hjältinna utan släpper ut frustrationen när den kommer och det känns skönt, så helvetiskt skönt. För vad i helvete kräver man av en människa som blir överkörd av ett tåg sisådär varannan minut?

Svetten dryper, rummet fullständigt ångar. Plötsligt märker jag att jag sitter och rytmiskt vickar på höfterna, det lättar. Rörelserna gör smärtan mindre intensiv, det är som en dans, en förlossningsdans, jag dansar med smärtan. Höftrörelserna hjälper mig igenom de följande värkarna. Det är som om de sköter hela arbetet, som ett verktyg ifrån någon annan.
Värkarna ökar i intensitet, svetten rinner, jag flämtar, försöker andas, de är så starka. Jag känner att jag närmar mig klimax, smärtan är så intensiv, har svårt att andas, måste andas, andas, det går inte, får ingen luft.

Då ser jag honom, min man som varit vid min sida hela tiden, jag ser hans ansikte, jag börjar flämta hans namn om och om igen. Det ger mig styrka och fokus och hjälper mig att andas, med hans hjälp når jag toppen. Som ett svar på detta känner jag hur min kropp spänns i en båge och en värk av ett helt annat slag fullständigt tar över min kropp.

Det börjar uppifrån och tvingar min stora mage att spänna sig i en båge, jag blir chockad, värken har en helt ny dimension. Den är inte längre inåtgående, den arbetar starkt och målmedvetet utåt, mitt barn är på väg ut. Jag flämtar till Mariano att han skall ringa Ann-Charlotte. När han kommer tillbaka är krystningsvärkarna i full gång. Jag flämtar och grymtar, min mage spänns gång på gång i en stram båge, jag hör mig själv säga:
- Den kommer, Mariano den kommer.

Ett kort ögonblick känner jag rädslan, Ann-Charlotte har inte hunnit komma. I nästa sekund känner jag mitt barn och hur det kämpar, hur vi plötsligt kämpar, hur jag hänger i Marianos armar och han kämpar. Vi föder ett barn, ett barn föder oss. Jag tvekar inte en sekund längre. Jag känner en beslutsamhet och säkerhet som jag aldrig upplevt tidigare, jag tar fullständigt ansvar för vår förlossning och det finns ingen närvarande som kan ta det ifrån oss.
Under tiden har Ann-Charlotte smugit in, hon betraktar oss lugnt. Hon känner i mig och konstaterar något vi alla visste, att det är dags. Sedan drar hon sig undan, hon sitter där nära för att finnas till hands om vi behöver henne, men det är fortfarande jag och Mariano som har ansvaret för livet som kommer.
Ur djupet av min kvinna kommer skriken, eller kan man ens kalla det skrik?

Det är djupt brummande bröl som för min förlossning framåt, ljud jag aldrig hört. Jag känner huvudet, allt går så snabbt.
- Jag vill inte att födseln skall gå för snaaaabbt. Mitt barn lugna dig, mitt barn inte så snabbt.
Jag krystar inte av egen maskin, kroppens värkar styr, jag är maktlös. Jag försöker prata med barnet.
- Så ja, så ja, vi har inte bråttom. Men den har bråttom. Jag känner dess huvud, med uråldrig kraft tränger den sig ur mig. Plötsligt far den ut, flop, ner i Ann-Charlottes armar.

Sekunderna efter är världen tyst, det är som om moder Jord håller andan för att blåsa liv i det nya, för strax efter hörs livets skrik. Det fyller min utmattade kropp, jag har fött en son. En son har kommit till oss.
Allt har skett på fyra och en halv timme. Klockan är halv åtta på morgonen den 29 december 1996.”

Text: Katerina Janouch