Susanna Heli är 27 år och bor med sin man Mariano Amarilla, 25, i Stockholm. Susanna ska snart påbörja sin utbildning till barnmorska. Mariano, som kommer från Argentina, har bott i Sverige sen han var fem år och flydde undan diktaturen i hemlandet. Han studerar och gör kortfilmer.
Susanna och Mariano har två barn, Etienne Amarilla, 4 år och Mira Amarilla, 8 månader. Barnen är födda hemma båda två vid planerade hemförlossningar.

Här skriver Susanna Heli själv om hur det gick till när Etienne föddes, den 29 december 1996.

“Det är natt, mörk slumrande natt. Någonting pågår i min kropp, någonting stör min sömn. Med nio månader tunga steg vandrar jag runt i rummet. Då kommer det igen, en lätt molande känsla i bäckenet. Min man vaknar, han sätter sig upp.
- Hur mår du? frågar han oroligt. Hur jag mår, jag tänker efter. Kroppen, som är upptagen med annat än att tänka, sänder ut ännu en rullande värk.
- Förvärkar, viskar jag och vankar till toaletten.

Någonstans bland mina förvirrade tankar hör jag “henne”, hon som vet det som min kropp vet, det som den har vetat i snart nio månader. Jag slår bort henne och fortsätter att argumentera. Min kropp struntar fullständigt i mig och fortsätter med sitt. Medan jag mumlar om olika datum, rensar den mina tarmar, sänder ut konstiga slemproppar, stimulerar värkar. Jag känner mig sur och hon bara skrattar åt mig.
Envist väntar hon på mig, lockar mig, övertygar mig …
Jag står vid toaletten och känner hur vattnet trycks ur mig, sakta känner jag motståndet släppa. Mariano är där, jag ser på honom med hennes ögon. Det varma vattnet sipprar ur mitt uråldriga sköte och det är dags, gudarna skall veta att det är dags.
- Det är dags, Mariano.

Jag vankar runt i köket. Värkarna är starka. Det gör jävligt ont. Jag gnyr och klagar. Känner plötsligt att jag inte alls vill det här, det gör för ont. Om naturen nu är så smart som hon försöker säga, varför kunde hon inte konstruera allt så att det inte behöver göra så ont.
- Det gör för ont och går för fort, skriker jag. Ring Ann-Charlotte!
Först tvekar Mariano, det är sent och han vill inte väcka henne innan det närmar sig.
- RING HENNE!!!

Något har tagit över min kropp, det sliter och drar i varenda del av kroppen. Det är min kropp, sluta ta sönder min kropp. Hela mitt väsen skriker, kämpar. För vad vet jag inte riktigt, för vem, det vet jag inte heller. Men jag är rasande, jag skyddar min kropp till varje pris.
Under denna kamp hör jag Mariano prata med Ann-Charlotte. Hon vill höra på mig under värken. Som ett svar på detta kastas jag in i ytterligare en värk.
Ljuden blandar sig med varandra, jag blandar mig med smärtan, försöker tala den till rätta, försöker få den att låta min sargade kropp vara ifred.

Mariano säger att Ann-Charlotte vill prata med mig. PRATA, hur skall jag kunna prata. Jag vill inte prata med någon barnmorska, jag vill inte prata med någon. Jag utkämpar ett krig här, ser ni inte det! VARFÖR ÄR DET INGEN SOM SER DET!
Mariano trycker luren till mig. Ur denna lur strömmar strax hennes ord, de kommer starkt och konkret. Utan onödig förståelse eller gullande. Hon når mig, denna kvinnas ord förstår jag, instinktivt lyssnar jag. Nästan som ett kommando VRÅLAR hon:
- Sluta hyperventilera! Sluta fly! Så som du håller på gör du det bara värre, ondare och svårare! Följ med!
Sedan hjälper hon mig med andningen, får mig att andas rätt. De korta instruktionerna leder mig till henne, henne som jag tidigare hörde. En beslutsamhet starkare än något annat fyller mig, jag vill inte prata längre.

Jag letar efter en plats, en plats där jag skall föda. Jag hamnar i hallen, min man bygger ett berg av täcken och kuddar och jag tar ett djupt andetag och ger mig till henne, hon som vill föda.
Runt mig tänds ljus, min älskade går runt och tänder alla levande ljus, ett efter ett lyser de upp de vintermörka rummet. Mina ögon söker ett av dem, beslutsamt suger jag i mig dess ljus.
Ljuset går in i mig, fyller mitt innersta, fyller mitt barn som slåss för sitt liv, jag ser det, i värkarna ser jag barnet, förstår att barnet talar till mig genom smärtan. Detta är vårt första möte, jag MÅSTE lyssna, vi skall födas.

Jag kastas mellan dimensioner, långa intensiva värkar och korta vilopauser. Jag slåss, men med mitt barn, inte mot det. Jag låter smärtan strömma, låter den ta över min kropp. Det är varken romantiskt eller oromantiskt, fult eller vackert, magiskt eller omagiskt, det är något annat, ett tillstånd utanför det intellektuella ordförrådet. Det är hårt arbete, varken mer eller mindre. Blod, svett och tårar. För gudarna skall veta att det är smärta, smärta starkare än något jag tidigare upplevt. Men smärtan har talat om för mig att den inte vill förgöra mig, den vill mig inget ont, vi har gjort upp.
Värk efter värk rullar över min kropp, vissa klarar jag av, vissa inte. Jag tillåter mig att skrika ut all den rädsla som väller ur mig. Jag skriker att jag inte orkar, att jag inte klarar av det, att det gör för ont. Jag vet nu att min kropp kommer att klara av detta oavsett vad jag gör eller säger, den beter sig som om den inte gjort annat än fött barn, så jag försöker inte spela hjältinna utan släpper ut frustrationen när den kommer och det känns skönt, så helvetiskt skönt. För vad i helvete kräver man av en människa som blir överkörd av ett tåg sisådär varannan minut?

Svetten dryper, rummet fullständigt ångar. Plötsligt märker jag att jag sitter och rytmiskt vickar på höfterna, det lättar. Rörelserna gör smärtan mindre intensiv, det är som en dans, en förlossningsdans, jag dansar med smärtan. Höftrörelserna hjälper mig igenom de följande värkarna. Det är som om de sköter hela arbetet, som ett verktyg ifrån någon annan.
Värkarna ökar i intensitet, svetten rinner, jag flämtar, försöker andas, de är så starka. Jag känner att jag närmar mig klimax, smärtan är så intensiv, har svårt att andas, måste andas, andas, det går inte, får ingen luft.

Då ser jag honom, min man som varit vid min sida hela tiden, jag ser hans ansikte, jag börjar flämta hans namn om och om igen. Det ger mig styrka och fokus och hjälper mig att andas, med hans hjälp når jag toppen. Som ett svar på detta känner jag hur min kropp spänns i en båge och en värk av ett helt annat slag fullständigt tar över min kropp.

Det börjar uppifrån och tvingar min stora mage att spänna sig i en båge, jag blir chockad, värken har en helt ny dimension. Den är inte längre inåtgående, den arbetar starkt och målmedvetet utåt, mitt barn är på väg ut. Jag flämtar till Mariano att han skall ringa Ann-Charlotte. När han kommer tillbaka är krystningsvärkarna i full gång. Jag flämtar och grymtar, min mage spänns gång på gång i en stram båge, jag hör mig själv säga:
- Den kommer, Mariano den kommer.

Ett kort ögonblick känner jag rädslan, Ann-Charlotte har inte hunnit komma. I nästa sekund känner jag mitt barn och hur det kämpar, hur vi plötsligt kämpar, hur jag hänger i Marianos armar och han kämpar. Vi föder ett barn, ett barn föder oss. Jag tvekar inte en sekund längre. Jag känner en beslutsamhet och säkerhet som jag aldrig upplevt tidigare, jag tar fullständigt ansvar för vår förlossning och det finns ingen närvarande som kan ta det ifrån oss.
Under tiden har Ann-Charlotte smugit in, hon betraktar oss lugnt. Hon känner i mig och konstaterar något vi alla visste, att det är dags. Sedan drar hon sig undan, hon sitter där nära för att finnas till hands om vi behöver henne, men det är fortfarande jag och Mariano som har ansvaret för livet som kommer.
Ur djupet av min kvinna kommer skriken, eller kan man ens kalla det skrik?

Det är djupt brummande bröl som för min förlossning framåt, ljud jag aldrig hört. Jag känner huvudet, allt går så snabbt.
- Jag vill inte att födseln skall gå för snaaaabbt. Mitt barn lugna dig, mitt barn inte så snabbt.
Jag krystar inte av egen maskin, kroppens värkar styr, jag är maktlös. Jag försöker prata med barnet.
- Så ja, så ja, vi har inte bråttom. Men den har bråttom. Jag känner dess huvud, med uråldrig kraft tränger den sig ur mig. Plötsligt far den ut, flop, ner i Ann-Charlottes armar.

Sekunderna efter är världen tyst, det är som om moder Jord håller andan för att blåsa liv i det nya, för strax efter hörs livets skrik. Det fyller min utmattade kropp, jag har fött en son. En son har kommit till oss.
Allt har skett på fyra och en halv timme. Klockan är halv åtta på morgonen den 29 december 1996.”

Text: Katerina Janouch