Renée Rosengren har erfarenhet av alla typer av förlossningar. Hon är mamma till sju barn: Johan född 1984, Emma-Lee, född 1987, Jonathan född 1989, Isak 1994, Nelly 1996, Smilla 1998 och Anna 1999.
Det har blivit två vaginala förlossningar på sjukhus, med de två äldsta barnen. Jonathan som är nummer tre i skaran är född hemma , medan Isak kom till världen med kejsarsnitt. De tre minsta, småflickorna Nelly, Smilla och Anna, är också födda i hemmet. Trots att de är födda tätt har det blivit tre rätt olika hemförlossningar.
Renée och hennes man Tomas, som är pappa till de fyra yngsta barnen, bor i Ramsele, en mindre ort 16 mil från Sollefteå, i ett hus långt ute i skogen. Renée är hemma med barnen och förtidspensionerad på grund av en hjärnskada som hon fick efter att ha fallit och slagit i huvudet. Tomas är snickare. De är båda 38 år.

Här berättar Renée om sina tre sista hemförlossningar.

- Jag valde att föda Nelly hemma för att jag kände att det var så här det skulle vara… jag hade länge varit med i Föreningen Föda Hemma och detta var något som passade mig.
- Men det var inte helt okomplicerat. Få ville ställa upp och hjälpa till vid en hemförlossning. Till slut hittade vi en barnmorska, Ingegärd, som insåg hur viktigt det här var för mig. Jag hade ju gjort ett kejsarsnitt innan och var rädd för att inte kunna föda vaginalt efter det, det fanns ju en del som sa det. Jag pratade med en kvinna i Föreningen Föda Hemma och sakta förstod jag att så måste det inte vara.
- Efter kejsarsnittet - som gjordes av medicinska skäl - ville jag få en slags själslig upprättelse. Jag ville känna att jag kunde klara av att föda själv trots allt. Ingegärd sa att hon kunde ställa upp men med en reservation, hon ville inte vara ensam. Det låg på oss att hitta en andra kvinna. Då berättade vår granne att hon hade en kamrat som hade jobbat som biståndsarbetare i Afrika, och även varit barnmorska och förlöst en massa afrikanska kvinnor. Den här kvinnan ställde gärna upp på att hjälpa oss, hon tyckte det skulle bli jättekul. Vi sammanförde barnmorskorna, så de fick träffas innan det var dags att föda.

- Nelly är född i september. Jag är en riktig “sengångare” och går över massor av veckor när jag är gravid. Alla blir oroliga och folk - barnmorskor främst kanske - tycker att man ska föda.
- När jag var i vecka 42 åkte vi in på en kontroll på sjukhuset. Det var en ung kvinnlig läkare och hon sa helt enkelt att här skulle det stoppas ett litet piller i slidan och sen kunde Tomas åka hem, det skulle bli barn men kanske inte det närmaste dygnet. När jag sa att jag inte ville det började hon prata om blödningsrisken och att livmodern kunde spricka efter kejsarsnittet. Hon tyckte att vi var så oansvariga och vi fick skriva på ett papper att vi åkte hem på egen risk. Vi ringde efter Ingegärd och hon kom till sjukhuset men läkaren skrämde upp henne också, sa bland annat att hon inte fick hjälpa oss att föda hemma…
- Jag blir lätt känslig i sådana lägen och kan inte stå på mig, men jag gjorde det i alla fall och vi åkte hem. När vi gick ut från sjukhuset sa Ingegärd att hon inte ville ställa upp för att hon inte hade en läkare bakom sig. Så där stod vi utan barnmorska, jag visste inte hur det skulle bli.
- Den natten, den 26 september 1996, föddes Nelly. Förlossningen startade vid ett på natten, jag vaknade av att jag fick värkar. Värkarna var regelbundna från första början och jag väckte inte Tomas till att börja med utan gick ner, tog ett bad och gjorde upp eld i öppna spisen. Men allt det som läkaren hade sagt fastnade någonstans inuti mig och jag var rädd och nervös. Jag tänkte, gud vad håller jag på med, tänk om det går snett, vad oansvarig jag är som ska föda hemma.
- Då gick jag upp och väckte Tomas och han ringde till Ingegärd. Han sa till henne, sätt dig i en taxi, jag betalar. Vi bodde i Sundsvall då och hon bodde i Härnösand, det var nästan fem mil emellan… Ingegärd sa att hon skulle åka direkt men hon ville att vi också skulle ringa den andra barnmorskan för att hon skulle komma och känna hur mycket öppen jag var och lyssna på barnet, vilket vi gjorde.
- När den andra kvinnan kom och kände på mig och sa att jag var öppen tre centimeter blev jag kolugn igen. Då återfick jag mitt mod och min tillit till mig själv. Jag var öppen tre centimeter.
- Jag badade länge och den andra kvinnan höll sig i bakgrunden. Det var Tomas jag främst hade ett väldigt behov av att ha ögonkontakt med och jag ville ha honom nära mig. Ont hade jag, men jag kan inte erinra mig att jag nånsin tänkte att jag inte skulle klara av det. Det finns ju ingen väg ut, det är bara att gå igenom det. Det har jag i mig. Så jag följde med i värkarbetet. Väldigt arg och aggressiv kände jag mig innan det var dags att krysta, jag ville ha massage, men när Tomas kom där med olja på händerna bara skrek jag åt honom.
- Jag stod på alla fyra i vardagsrummet framför vedspisen och krystade. När jag väl börjar går det relativt fort, max tio minuter tog det så var förlossningen över. I samma ögonblick kom Ingegärd in genom dörren.
- Klockan var sex på morgonen. Förlossningen hade tagit fem timmar. De andra barnen låg och sov…
- Jag hade känt på mig att det var en flicka. Hon var jättemörkhårig, och var väldigt egen. Nästan som en porslinsdocka. Vi vägde henne efter några dar och då tror jag att hon vägde 3,4 kilo och var 50 cm lång. Hon var ingen stor bebis.
- Precis efter förlossningen kände jag mig upprymd och stolt över mig själv att jag hade grejat det här och oerhört tacksam över att ha fått uppleva en hemförlossning som denna. Det kändes som att allt var beskyddat runtomkring, det var som att änglar vaktade utanför vårt hus, jag var väldigt trygg. Den här känslan satt i länge, fast efter två-tre dar när mjölken rinner till så blir jag alltid väldigt gråtig och undrar hur allt ska gå, och bär hela världens bekymmer på mina axlar…

- Mina två följande hemförlossningar var helt annorlunda. Vi hade flyttat 1998, när Smilla skulle komma, ännu längre norrut, till Ramsele, till ett mindre omodernt hus långt ute i skogen. I Sundsvall hade vi fem mil till sjukhus, nu fick vi längre resväg till sjukhuset, närmare åtta mil. Vårt hus i Sundsvall var modernt och bekvämt. Nu blev det utedass och inga direkta bekvämligheter…
- Jag ringde vår barnmorska som hade varit med när Nelly föddes - hon hade nu fått en resväg på 16 mil hem till oss, och vi tog även kontakt med barnmorskor i Umeå, dit det var 24 mil, men de tyckte avståndet var för stort. Ingegärd tyckte dock att hon kunde ställa upp.
- Under graviditeten gick jag till en barnmorska i Ramsele som var väldigt bra. Nellys hemförlossning fick vi betala själv, men barnmorskan i Ramsele fixade så vi fick allt betalt av landstinget.
- Som vanligt var jag gravid länge, länge. Jag gick 43 veckor med Smilla. Vilket stressade upp folk förstås. Ingegärd började ge mig olika råd, om hur jag skulle trycka på olika punkter, att vi skulle pröva “färdknäppen” och så vidare, men inget hände.
- I vecka 43 åkte jag in till sjukhuset i Sollefteå för att kolla att bebisen mådde bra och att det fanns tillräckligt med fostervatten, men det var inga problem. Jag åkte in sammanlagt tre gånger på en vecka till Sollefteå och till slut sa jag okej, har bebisen inte kommit på måndag så ska de få sätta igång förlossningen.
- Samma kväll ringde jag till Ingegärd och hon frågade om hon skulle komma upp på vinst och förlust, bland annat kunde hon ge polsk massage - vad det var ville hon inte säga på telefon. Dessförinnan hade en kamrat försökt med att ge mig zonterapi på fötterna för att sätta igång förlossningen, vilket inte fungerade.
- Ingegärd hade akupunkturnålar med sig när hon kom. den polska massagen gick ut på att man skulle få livmodertappen masserad, vilket hon gjorde. Hon gjorde det på ett väldigt hårdhänt sätt, det var nästan outhärdligt så ont det gjorde! Men sedan klädde jag på mig och vi gick och såg en konsert med Stefan Sundström som hade kommit upp för att spela.
- Efter bara några låtar gick vattnet utan någon förvarning. Jag sa först ingenting men sammandragningarna kom igång direkt så det var bara att åka hem.
- Jag hade två kvinnor som jag kände med mig hem, de skulle också vara med på förlossningen. När vi kom hem så hände det mycket och snabbt. Förlossningen satte fart, pang på. Då fick jag för mig att jag ville bada, men vi hade ju ingen dusch och inget badkar i det nya huset. Så de fyllde en badbalja med varmt vatten. Mitt på köksgolvet stod den och den skulle jag ner i. Men det var inte så skönt som det där badkaret jag kom ihåg från förra förlossningen, så jag gick upp direkt igen.
- Efter bara två timmar kände jag att jag ville krysta. Men barnet låg med armen framför på något sätt. Handen kom före huvudet så Ingegärd ville att jag skulle ta det lugnt och hålla igen. Det var störande att inte få krysta som jag ville.
- Sen kom Smilla, plupp, det gick väldigt fort. Hon var inte särskilt lik sin storasyster, som dock vaknade och kom ner just när jag hade fött. Det första hon sa “hon måste ha kläder, hon fryser”.
- Smilla är född klockan tre på natten den 5 april 1998. Jag kände mig väldigt bra efter den här förlossningen, men vi var rätt trötta allihop, Ingegärd till exempel gick och la sig för att sova i Johans rum, så någon vidare fest blev det ju inte den natten.

- Mitt sista barn, Anna, kom också i vecka 42, den 6 december 1999. Då höll Ingegärd på att forska i Stockholm och var borta varannan vecka, men hon sa att hon skulle komma upp när det var dags. Jag kände dock att det inte var så viktig med en barnmorska längre, jag visste att jag och Tomas skulle greja det här själva om det behövdes, inga problem.
- Den här gången valde jag att inte åka till Sollefteå efter 42 veckor utan hade tätare kontakt med barnmorskan i Ramsele i stället. Anna låg med rumpan neråt och det sas att man måste göra kejsarsnitt vid sätesbjudning, jag ringde en massa olika barnmorskor och gjorde övningar som att ligga på strykbrädan med huvudet neråt, och jag pratade mycket med bebisen, bad henne att hon skulle vända sig rätt. Då gjorde hon det, i vecka 38-39 någon gång…
- En kvinna som vi hade bott granne med i Sundsvall frågade om hon fick komma och ta hand om våra småbarn när jag skulle föda. Ingegärd skulle till Stockholm men sa att hon kunde komma och ge mig både akupunktur och polsk massage igen. Jag tänkte att en promenad skulle kanske sätta igång förlossningen så jag var ute och gick i den magiska stjärnklara natten, pulsade i den otroligt djupa snön, i 25-30 minusgrader, hur länge som helst. Men ingenting hände.
- Dagen efter frågade barnmorskan om hon skulle åka hem… jag hade inte öppnat mig eller någonting så jag tyckte att hon lika gärna kunde åka. Kvinnan från Sundsvall åkte också.
- På måndagen den 6 december körde vi barnen till dagis, och på vägen hem kände jag att det kanske var nåt på gång. När vi kom hem städade jag överallt, gjorde rent i alla hyllor, bytte till julgardiner. Jag hade ingen koll på värkarna men sen märkte jag att det bara var 3-4 minuter emellan, så jag ringde Christina, kvinnan från Sundsvall och bad henne hämta barnen på dagis, det var visserligen 18 mil att köra för henne, men vi skulle inte hinna helt enkelt.
- Jag trodde att allt skulle gå mycket fortare än vad det gjorde. Vi bäddade i ordning men inget hände. Timmarna gick. Christina kom med barnen och det åts mat och det blev läggdags, vi hade gjort i ordning för förlossningen i barnens rum men fick ta bort allt. Då kände jag att jag skulle föda när alla somnat. Denna gång hade jag inte samma behov av att ha kontakt med Tomas under värkarbetet, jag fixade det själv, och det var en skön känsla.
- Men så fick jag en riktig värk vid halv åtta som fick knäna att vika sig, jag sprang in i vardagsrummet och ställde mig på alla fyra och så kom Tomas. Mina två äldsta barn var också med. Johan och Emma-Lee hade uttryckt sin önskan om att få vara med på förlossningen och det var okej, däremot hade vi haft så många konflikter med Johan just då så han fick vara med på ett villkor, att om det blev minsta lilla grej som kändes knepig mellan oss så skulle han bli tillsagd att gå ut och det hade han lovat att han i så fall skulle göra utan diskussion. Men något sådant hände aldrig och Johan var nog den som var mest tagen och rörd efteråt, för honom var förlossningen en stor grej.
- Halv åtta på kvällen föddes Anna och det var otroligt skönt att allt var över. De två sista månaderna av graviditeten kan vara väldigt jobbiga och konfliktfyllda och man tänker nästan, hur ska man stå ut - men när bebisen kommer faller allt på plats och allt är bara jättebra. Så var det verkligen denna gång för mig och Tomas.
- Huset var fortfarande inte klart vid tiden för denna min sista förlossning, vi byggde fortfarande på vårt badrum. Till förlossningen hade Tomas tagit in badkaret och klätt det med tyg på insidan, han kopplade två slangar in till badkaret så vi kunde fylla det med vatten för att jag skulle kunna tvätta mig.
- Men någon toalett hade vi inte inomhus. Så när jag gick på utedass efteråt, i 26 minusgraders kyla, började jag gråta. Jag kände mig ensam och liten. Den där känslan som brukar komma på tredje dan kom direkt efter denna förlossning. Jag tyckte verkligen synd om mig själv, där satt jag och blödde på ett iskallt utedass mitt i natten. Vad gör man? Jag ringde min mamma och beklagade mig.

Några fler barn blir det inte för Renée och Tomas. Som efterskrift på denna trippel-hemförlossnings-historia kommer ett avslut som heter sterilisering.
- När jag gick på efterkontroll med Anna, berättar Renée, frågade barnmorskan vad jag hade för preventivmedel. Hon nämnde sterilisering, och då föddes tanken på detta alternativ. Jag kände att min kropp fysiskt sett var slut. Jag hade nog kunnat föda barn hur länge som helst men man ska ju ta hand om dem sen också. Jag kunde känna att till exempel Nelly hade kommit lite i skymundan, hon behövde mig. Jag tänkte att det kanske var bättre att sluta föda barn och ta hand om dem man har.
- Så nu är det gjort. Jag har steriliserat mig och jag har inte ångrat mig.
- Det är både spännande och lite läskigt samtidigt. Förut har jag ju fått bekräftelse genom att vara gravid, jag har blivit sedd och jag tycker jag har varit bra på detta med att föda. Vad ska nu ersätta denna bekräftelse? Ska jag börja samla på prydnadssaker? Nej, jag vet inte. Men något blir det. Jag går helt enkelt in i en ny fas av livet nu.

Text: Katerina Janouch