Rebecca Liebe, 24, valde att föda sitt första barn hemma. Hon är uppvuxen med hemförlossningar och har varit hemma när två av hennes småsyskon fötts. Trots att hon inte varit i rummet där de föddes hörde hon värkarbetet och lyssnade utanför dörren.
- När jag själv blev gravid ville jag verkligen att förlossningen skulle ske på mina villkor och det kändes tryggast att vara hemma. Men jag ville inte föda hemma för att alla andra hade gjort det! Det var verkligen mitt eget beslut. Min sambo David stödde mig också och det betydde otroligt mycket. Hade jag haft en orolig man hade jag nog hellre fött på ABC …

Förlossningen blev en ljus upplevelse trots att det stundvis gjorde rejält ont och Rebecka inte hade någon bedövning.
- Jag födde barn på en riktigt varm sommardag. Det var dagen efter min 20-års dag och det var så hett att man nästan inte kunde andas.
- Jag vaknade på morgonen vid sextiden 15 dagar före utsatt datum av att jag hade värkar. Jag var lite förvånad att det redan var dags, men jag förstod att förlossningen hade satt igång. Vi ringde vår barnmorska vid elvatiden och berättade att det var på gång. Sen gick vi en långpromenad och varje gång jag fick en värk satte jag mig på huk eller ställde mig på alla fyra… Vi bodde i Gubbängen då och det var inte många ute, vi gick i skogen och jag kände mig fri att möta värkarna som jag ville. Jag koncentrerade mig helt på att andas och att slappna av och kände lugn och glädje över att min kropp visste hur den skulle göra. Såg framför mig hur varje värk öppnade upp och hur mötet med barnet närmade sig.
- Sen åt vi lunch och jag badade flera gånger, det funkade bra som smärtlindring. Jag fick mycket stöd av David, han masserade, peppade mig, pussade på mig. Det var så vackert och spännande och vi var enormt nära varandra.

Barnmorskan kom vid 15-tiden, hon kände på mig och konstaterade att jag var öppen 8 cm. Sedan höll hon sig mest i bakgrunden. Värkarna tilltog i styrka och blev svåra att hantera. Runt halv fem var jag helt öppen, men några starka krystvärkar infann sig aldrig. Här fick jag ta fram min egna kraft och vilja.
- Det sega utdrivningsskedet gjorde väldigt ont men jag var ändå lugn. Sindra mådde bra, barnmorskan lyssnade efter med trätratt. När hon väl kom sprack jag ingenting, hade jag varit på sjukhus hade det kanske blivit dropp och sugklocka och jag hade säkert spruckit om jag hade blivit stressad.

När det talas om hemförlossningar kommer det ofta upp farhågor att något kritiskt ska hända. Någon sådan oro kände aldrig Rebecca.
- Jag kände tvärtom att det var säkrare just för mig att vara hemma! Bland annat för att jag hade samma barnmorska under graviditeten som underförlossningen. Det var väldigt tryggt och skönt. Att föda hemma är också lugnare för barnet tror jag.

Trots att Rebecka har en så positiv upplevelse av sin hemförlossning är hon inte emot sjukhusförlossningar på något sätt.
- Jag säger inte att man inte kan ha bra förlossningar på sjukhus. Men det här handlar ju om mig och oss och vår förlossning. Andra har säkert andra önskemål och behov och det måste man respektera.
Debatten som förs idag, där man i grova drag menar att alla kvinnor som vill ska ha rätt till kejsarsnitt för att undvika förlossningssmärta, tycker Rebecka är lite sorglig.
- Jag tycker att det är märkligt att kvinnlighet ska gå ut på att inte känna något, att undvika smärta till varje pris. Är det så feminismen är?

Rebecca själv ser inte förlossningssmärtan som ett hot. Tvärtom.
- Jag ser att förlossningssmärtan har ett syfte, inte minst som vägvisare genom den mäktiga resan att föda barn. För mig är födandet något stort och andligt. Jag vill känna, vara aktiv, ansvarig och fri under födandet för att fullt ut uppleva födelsen.
Samtidigt tycker jag att det är bra att det finns bedövningar och kejsarsnitt för dem som behöver det.

Rebecca längtar efter fler barn och tror att det kan vara dags att ge Sindra ett syskon.
- Jag hoppas såklart att jag kan föda hemma igen när det blir dags nästa gång - jag längtar verkligen … Men jag kan inte på förhand säga hur det kommer att bli. Varje förlossning är ju unik. Och det är inte bra att hundraprocent ställa in sig på något, man vet ju aldrig vad som händer.

Text: Katerina Janouch