Hemmamamman Maria Johansson, 35, och hennes man Jari, 40, har fem barn, varav fyra är i livet. Fyra barn är födda på sjukhus, det femte, minstingen Myra, är hemmafödd. Och Maria tycker nästan att det är synd att hon bara fött ett enda barn hemma. Barnen är Sol, 11, Disa, 7, Björn 4 och lilla Myra 1,5 år, som föddes hemma. Efter Sol födde Maria Tor, som dog bara 1,5 år gammal. Maria berättar om olyckan, om den lilla korvbit som kilade sig fast i Tors hals och som inte gick att få loss. Hon berättar det lugnt och stilla, och säger sedan att livskraften ändå är så stor, att man visst kan gå vidare - även om det är svårt att förstå.

Det finns mycket att säga om livet och om döden, men denna intervju ska främst handla om livet. Eller, rättare sagt, om att ge liv. Och det kan man göra i olika miljöer. Även om de flesta kvinnor automatiskt tänker “sjukhus” när de hör ordet förlossning.
- Men för mig har hemmafödande alltid känts mest naturligt. Jag kan nästan tycka att jag inte är någon “riktig” hemmaföderska bara för att jag fött ett enda barn hemma, säger hon och skrattar. Ja, kanske det får bli ett barn till. Om jag orkar. Och hinner… Allt tar sådan tid. Städning, barnens skola och allt annat runtomkring så jag undrar om jag verkligen skulle orka med fler barn.
Att föda hemma var något Maria velat ända sedan hon och Jari blev föräldrar första gången, även om det tog lång tid att förverkliga.
- Hemförlossning var en idé vi hade från början, redan när jag väntade Sol 1989… Men det var ju första barnet och alla blev så upprörda när vi sa att vi skulle föda hemma, barnmorskan och så, de reagerade ganska starkt. Vi fick veta att det var något väldigt konstigt det här med hemförlossning, snudd på tokigt. Så det blev sjukhus. Men vår första förlossning på BB kändes ändå bra, vi hade en barnmorska som respekterade mig, lät oss vara ostörda. Hon lyfte mig och lät mig vara ifred, jag hade skrivit mina önskemål som hon tog på allvar, berättar Maria.
- Sen blev tyvärr varje sjukhusförlossning sämre och sämre… jag kände mig orolig och rädd, att jag inte kunde koncentrera mig, och att sjukhuset tog över. Det var som ett lotteri att komma dit, de hade ju makt att behandla mig som de ville… och framför allt hade de inte tilliten att vänta ut det som skulle ske under födandeprocessen.

Marias andra sjukhusförlossning blev inte lyckad som den första. I journalen ser det ut som en helt vanlig förlossning, men i själva verket körde barnmorskan över Maria.
- Hon gjorde något jag hade skrivit i min önskelista att hon absolut inte skulle göra - nämligen dra i livmoderkanterna! Jag skrek att hon skulle låta bli, “jag gör ingenting” svarade hon då… Jag kände mig som en plågad kossa.

Behovet av att hitta alternativa sätt att föda växte sig allt starkare.
- Efter fjärde barnet fick jag kontakt med Föreningen “Föda hemma” och slukade deras tidning. Det var helt underbart, det som stod där kändes så rätt. Jag träffade också flera kvinnor som hade fött barn hemma och jag kände att bitarna kring barnafödande började falla på plats. Bland annat tack vare en kurs på Syster Stork här i Varberg, berättar Maria.
Så blev Maria gravid igen och hade helt klart för sig från början att hon ville föda hemma. Ändå hade hon en hel rad saker att bearbeta innan hon kände sig helt klar med beslutet.
- Även om jag kände att det var helt naturligt att föda hemma och inte farligare än på sjukhus - så visste jag att jag måste förlika mig med vad som skulle kunna hända, till exempel om mitt barn dog. Jag hade massor av rädslor som jag måste göra upp med. Efter ett tag stillade det sig och jag kom igenom detta, berättar Maria.

- I slutet av graviditeten började den stora jakten på att hitta den perfekta barnmorskan! Jag vill helst ha någon i närheten, som bodde i Varberg, någon jag kände och hade kontakt med - någon som inte krävde eller stal något av mig, någon som kunde vara neutral under förlossningen, men ändå omtänksam och mammig. En stark kvinna.
- Jag skrev till Varbergs överläkare och frågade om det fanns en barnmorska som kunde hjälpa mig… Jag skrev också till Sjuk- och Hälsovårdsstyrelsen för att få lite pengar till min hemförlossning - jag var orolig för att vi inte skulle ha råd. Till slut så bestämde jag mig för en barnmorska på Syster Stork som jag hade kommit i kontakt med tidigare.
När Maria första två barn föddes bodde hon och hennes familj i ett gammalt torp utan vare sig varmvatten eller toalett. Vattnet fick de värma och det fanns utedass. Nuvarande huset är en avstyckad gård med både varmtvatten och toa. Inga hinder för en hemförlossning alltså, om man nu ska se till rent praktiska ting.

Så satte förlossningen igång. Maria berättar:
- Fyra dagar efter beräknat förlossningsdatum var det så dags. Den 10 september 1999, på eftermiddagen, startade detta mitt femte barn sin resa till oss. Det kom bara så där, lite plötsligt, och jag blev jätteglad… jag tänkte först åka iväg, men så kom jag på att jag ju inte skulle iväg, jag skulle ju föda hemma. Så mindes jag riskudden jag ville ha. Jag fyllde på lite jasminris i ett örngott och sydde ihop den i sidan. Den skulle jag värma i ugnen sen för att lindra eftervärkarna. Sådana hade de på BB och det var jätteskönt.
- Jag var lite hemlig av mig och sa inte direkt att jag skulle föda till min man. Det var kul, som att fåglarna började kvittra. Barnen var här hemma. Jag städade leksakshyllorna och hade lite värkar. Kanske vid 6-7-tiden på kvällen avslöjade jag vad som var på gång. Varje gång jag ska föda är jag nämligen lite osäker på mig själv - jag vågar inte riktigt lita på min instinkt att det har startat.

- Tiden gick, vi gjorde i ordning kvällsmat, barnen tittade på TV - och jag hängde i barnens romerska ringar när jag hade värkar. Jag sa inget till barnen utan vi la dem. Sen ringde jag till barnmorskan och sa att jag trodde att det snart var dags.
- Efter en timme ringde jag igen och sa att de skulle komma nu, att det började bli jobbigt. Jari gjorde i ordning badkaret, det började kännas jobbigt. Jag ville ligga ensam i badet och vara ifred nu, Jari behövde inte vara med.
- Vid halv tolv kom kvinnorna, det var barnmorskan och en homeopat. Vi hade tänt ljus, jag lyssnade på något program på radion. Jag vet inte vad det var för kanal, någon lättsam jazz… musik jag kände igen ville jag inte ha, det skulle bara ta min koncentration.
- Barnmorskan kom in till mig där jag låg i badkaret och lyssnade på magen med en trätratt. Sen gick hon ut och satte sig i ett annat rum tillsammans med homeopaten och med Jari.

- Jag låg i badkaret och andades och andades… jag hade tidigare någon egenhändigt tillverkad profylax, nu kom andningen mer naturligt… det var skönt att ligga i badet. Jag kunde röra mig som jag ville och lägga upp benen på badkarskanten… jag drack mycket vatten. Försökte möta värken, tänkte när värkarna kom att jag skulle möta dem, att det var jobbigt men att varje värk förde mig närmare målet.
- Efter ett tag började det bli jobbigt, vid tolvtiden… jag tappade fotfästet lite grann. Jag blev orolig och osäker och kunde inte koncentrera mig. Jag ropade på Jari och då kom han med en massageolja som homeopaten hade rört ihop, den innehäll örter och olivolja och salt. Den var jätteskönt, Jari masserade mina ben, då kom jag tillbaka, då blev jag trygg igen.
- Kvinnorna satt fortfarande kvar i ett annat rum. Barnmorskan gjorde inget som jag inte bad om, allt jag ville ha gjort fick jag säga till om. Hon var lyhörd på mig och gjorde inget som jag inte ville, hon kunde liksom läsa av hur jag ville ha det. Och hon lät mig föda på mina villkor.

- Sen så sa barnmorskorna att de hörde på andningen att det var nära, de hörde det ända ut till det andra rummet. Jag kände väl också på mig det nånstans men kunde ändå inte riktigt tro det.
- De frågade var jag ville föda. Jag hade sagt tidigare att jag inte ville föda i badkaret, så jag sa att ja, jag ville gå upp, men att jag bara skulle t nästa värk och gör det sedan.
- Så hjälpte de mig upp ur badkaret och jag gick in i allrummet och satte mig i två saccosäckar som vi hade köpt på loppis. Jari tog en liten barnstol och satte sig vid min rumpa. Homeopaten satt framför mig och barnmorskan lite längre bort. Jari masserade mig i ryggen med den där massageoljan nu med ännu mer salt i och det var suveränt, det tog bort 50% av värkarna.
- Då övergick värken plötsligt i krystvärk. Jag blev rädd, men samtidigt var det skönt för nu skulle det hända något. Jag tänkte att denna gång ska jag inte krysta… på BB har det som ett hejarlopp, de stressar på “krysta, krysta” - denna gång ville jag att barnet skulle komma av sig självt, men så blev det inte. Jag hade velat att det hade kommit saktare, jag hade velat veta hur det kändes… att det skulle ske långsamt. Men så hade jag inte tålamod att vänta, jag ville ha det överstökat.

- Krystandet gick snabbt och så kom lilla Myran. När de andra barnen föddes var det viktigt för mig att jag skulle hålla i dem så snart de var födda, men den här gången var det lugnt, jag hade inte den paniken. Jari fick ta emot henne. Det var helt lugnt.
- Ändå blev det lite nervöst precis när hon föddes. Hon hade lite slem i halsen och andades inte riktigt, jag kände en liten förlamning där, och blev orolig… jag har ju ett barn som har dött av att han satte i halsen.. jag själv har lite problem med andningen och det är lite känsligt. Det var bara någon sekund i mina tankar jag kände så. Ungefär som att jag inte tog henne till mig direkt, om något skulle hända.
- Men det var verkligen bara en tiondels sekund, ett försvinnande ögonblick. Hon började andas och det var inga problem alls.
- Jag höll upp henne och hon hade stora svarta ögon. Hon såg lite arg ut. Och så såg hon ut som min mamma när hon är arg. Och hon var rätt så liten och smal. Jättemycket mörkt hår hade hon. Det var tyst och lite mörkt… En magisk stund.

- Allt det praktiska, det skedde också lugnt och fint. Navelsträngen klippte vi inte direkt. Sen kom moderkakan ut… jag fick föda fram den själv, det var skönt faktiskt. Alltid förut har de dragit ut den. Jag kände mig också bra i underlivet, spänstig och inte skadad. Sedan var det dags att väga bebisen, barnmorskan hade en fiskekrok och la Myra i en säck och hon vägde väl tre kilo… Så när allt var klart tog jag ett varmt täcke på mig och höll Myra intill mig. Jari gick upp och väckte Disa och Sol, Björn låg kvar och sov. Barnen var trötta, när de hade sett sin lillasyster ville de gå och sova igen. Klockan var väl två-tre nånting… vi åt lite och somnade vid fem.
- Vi sover alla i samma rum utom Sol, vår äldsta flicka som har ett eget rum. Så när det blev morgon vaknade Björn, hoppade ner från våningssängen och kröp intill oss i dubbelsängen där vi låg… jag sa “schh, bebisen har kommit” och det var fantastiskt att se hans reaktion! Han blev så otroligt glad! Han sprang fram och tillbaka och ögonen glittrade, han ropade “bebisen kommit ut från mammas mage, bebisen kommit ut från mammas mage”. Det var skönt att känna att bebisen liksom tillhörde huset, det var inget man åkte iväg och hämtade. Också det är en viktig del av att föda hemma.

Marias man Jari är 40 år och är konstnär. Han arbetar halvtid på en konstskola. Så här berättar han om hemförlossningen:
- Jag upplevde nog att efter varje förlossning på sjukhus så har Maria varit lite besviken och förbannad på något sätt. Som om sjukhuspersonalen tagit över hennes förlossning. De la sig i för mycket, kom med förmaningar, skulle vara där och mäta och dra, och sa saker som “ska du inte gå upp och gå lite”.
- Jag har aldrig varit emot hemförlossningar. När Maria kom i kontakt med andra kvinnor som fött hemma och ville själv föda hemma tyckte jag att det var bra, för jag har kommit ihåg hennes besvikelser efter sjukhusförlossningarna.
- Jag satte mig inte på tvären alls. Det är ju hennes förlossning och ville hon föda hemma så fick det bli så. Jag hade inte så mycket att komma med, jag litade på henne.
- Sen blev ju hemförlossningen en väldigt positiv upplevelse. Jag kände att allting gick på räls. Hon låg i badkaret och hade sina värkar, när hon legat en stund så ville hon komma upp och krysta och efter ett tag kom bebisen ut. Hon fick vara för sig själv och det var väl det hon saknade mycket på sjukhuset, där kunde hon inte gå in i sig själv och tappade därför koncentrationen.
Jari tycker att det är naturligt att föda barn.
- Det är ju egentligen bara de senaste hundra åren vi har gjort en sjukhussak av barnafödande, menar han.
För hans egen del var dock inte hemförlossningen en upplevelse av större delaktighet än annars.
- Vi hade ju två personer här under förlossningen… Jag måste säga att de störde mig på något sätt, jag kunde inte vara mig själv… ja, man känner sig lite som en apa i bur. Kanske känner man sig lite utanför kvinnovärlden. De kände ju med Maria på ett annat sätt än vad jag gjorde. Jag kunde ju inte göra så mycket. Överhuvudtaget är en förlossning en väldigt konstig situation. Man är hjälplös som man - och kan inte göra så mycket annat än att massera, hämta vatten, hämta kuddar och så. Det är kanske det man är till för i den situationen…
- Jag var dock väldigt glad för Marias skull, vad jag såg så gick allt som hon ville. Det var hon som styrde och man fick rätta sig efter det. Det var också skönt att vara hemma, man behövde inte åka nånstans.
- När barnet kommer ut känner man sig otroligt tillfredsställd… Allt är så lugnt.
- Jag var aldrig orolig att något skulle hända. Jag är inte rädd för döden… Folk har sagt “hur vågar ni föda hemma, tänk om det händer något, tänk om Maris dör, eller tänk om barnet dör”, men det finns annat som är mycket farligare och man kan dö vilken dag som helst i alla fall. Jag var aldrig rädd. Jag tycker att det är viktigt att själv ta ansvar för situationen, inte lämna över det på andra. Läkarna är ju inga gudar de heller. Det är bättre att lita på sig själv och sin egen intuition. Både jag och Maria är såna, vi följer våra känslor helt enkelt, om det sen är politiskt korrekt eller socialt korrekt, det har mindre betydelse.

Text: Katerina Janouch