Den lilla flickan har på sig en blå stickad mössa. Hon ser på världen med stora öppna ögon och ser nästan overkligt klok och förståndig ut, fast hon bara är en månad. Eller kanske därför? Mycket små barn kan ha en oändligt gammal visdom i sina ögon. Hon heter Leia och är Christina Kummlis och Jens Svenssons första barn.
Christina har precis tagit socionomexamen, Jens pluggar på fysiklinjen på Stockholms Universitet. Hemma hos dem är det lugnt. Det där speciella lugnet som kan infinna sig när första barnet fötts, allt har gått bra och tillvaron är fylld av harmoni.
Leia föddes den 1 januari 2001 klockan 8.42 hemma i lägenheten i Rågsved. Christina berättar:
- Jag är påverkad av många olika saker när det gäller hemmafödande. På sjukhus har jag tyvärr blivit bemött på ett dåligt sätt. Mina erfarenheter av sjukvården är allt annat än bra! Jag tycker att man reduceras till en patient - inte längre en människa…
- Men först och främst anser jag att föda barn är ingen sjukdom. Varför ska man till sjukhus? Är allt normalt är det en frisk sak att föda barn. Jag tror att vi kvinnor klarar av det utan all den hjälp som finns på sjukhuset.
- Nu låter det kanske som att jag vill moralisera, det är verkligen inte meningen! Jag tycker att man själv ska få välja var man vill föda. Vill man föda hemma ska det komma inifrån en själv. Det kändes rätt för både Jens och mig att göra det, men jag skulle aldrig tvinga på någon annan en hemförlossning.
- Jag var ändå ganska öppen inför var jag skulle föda barn. Hemförlossning stod dock högt på önskelistan. Jag ville slippa åka till sjukhuset, jag ville inte uppleva personal som kom och gick om jag kunde slippa det. Jag ville inte ha med någon som jag inte kände vid min förlossning, det kändes för intimt, utan människor som jag hade starka band med och tyckte om. Jag ville också ha en barnmorska som jag visste var erfaren och som personkemin stämde med.
- I dag är det så hård press på barnmorskor på sjukhus… de kan ha flera förlossningar på en gång. Jag såg det inte som något positivt, att få någon stackars stressad barnmorska, även om de säkert är duktiga! Barnmorskorna får inte heller alltid göra sitt jobb som de vill på sjukhusen, utan kan hindras av läkare som tycker att de vet bättre.

Christinas barn låg i säte. Också detta var ett tungt vägande skäl för att hon ville föda hemma.
- Förlossningen var beräknad till den 16 december. Veckan innan gjorde vi ett vändningsförsök för att få bebisen att lägga sig med huvudet ner, men det gick inte alls. Då sa läkaren jaha, det blir snitt, eftersom vändningsförsöket misslyckades. När jag protesterade tyckte läkaren att jag måste röntga bäckenet. Det ville jag inte heller för bebisar och röntgen går inte ihop. Då sa läkaren att du ska bara veta att om du vill föda på det här sjukhuset så kräver vi bäckenröntgen! Jaha, vad intressant, ska jag föda på gatan då, tänkte jag.
- I dag snittas tydligen de flesta som har barn som ligger i säte. Därför blir det allt färre barnmorskor som har erfarenhet av sätesförlossningar.
- Det var då, efter vändningsförsöket, som jag verkligen bestämde mig för att föda hemma.

Utsatt förlossningsdatum, den 16 december, kom och gick. Det blev jul. Men ingen bebis för Christina och Jens.
- Min barnmorska, Cayenne, sa att det kunde dröja ända till den 8 januari tills barnet kom… åh nej tänkte jag, inte tre veckor över tiden, berättar Christina.
- På nyårsafton skrev jag klart min uppsats och när jag hade skrivit ut den sista sidan så fick jag första värken. Det var vid 18.30 på kvällen.
- Jens var med mig och vi gick och åt middag. Då hade jag lite värkar med jämna mellanrum. Jag tänkte att detta är lite förvärkar, att barnet ändå inte kommer före den 8:e… Jag var beredd på att det skulle ta lång tid. Cayenne, som skulle vara med på förlossningen, hade sagt att hon inte kunde runt nyår just, och Jens syster Liisa, som också skulle vara med på förlossningen, jobbade den natten. Hon utbildar sig till barnmorska och jobbar på förlossningen och är även doula (hjälpkvinna vid förlossningar).

- På de flesta sjukhus vill de att man ska ligga på rygg när man har ett barn som ligger i säte - det främjar ju inte förlossningen. Det skulle vara en läkare med vid förlossningen som tog alla beslut. Det kan dock uppstå komplikationer när man ligger på rygg! Bara på Danderyds sjukhus skulle man INTE ligga på rygg vid säte, utan tvärtom vara upprätt. Så kan det vara med vetenskapen på sjukhus…
- Jag visste att jag skulle börja bråka med alla på sjukhuset om jag åkte dit. Jag skulle ha vägrat att ha läkare på rummet och vägra ligga på rygg, jag ville inte ha CTG-kurva och ingen nål i armen.
- Efter vändningsförsöket åkte jag hem och kräktes… Både behandlingen och bemötandet var obehagligt. Jag är ingen lätt patient, jag vet hur jag vill ha det, jag har krav på hur jag vill ha det - jag kan tänka mig att det skulle uppstå dålig stämning om jag var på sjukhus.

Tillbaka till förlossningen.
- Väl hemma vid 21-tiden så ringde vi Cayenne och Liisa och sa att det var på gång och att det kanske var dags imorgon, men precis när Jens var i telefon mede Liisa frågade hon om det hade gått en slempropp - då gick den. Värkar med två minuters mellanrum. Jag satte igång och städade och tänkte det skulle vara fint.
- Vi tittade på fyrverkerierna och skålade i champagne. Jens pappa var här och lämnade videokameran. Jag tog ett bad vid halv två och efter badet gick vi och la oss. Jens somnade men jag kunde inte sova, jag gick upp och gick, jag hade värkar hela tiden. Vid fyra väckte jag Jens och sa att jag inte ville vara ensam längre. Vid halv fem så kände jag inuti med fingrarna och kände då att livmodermunnen hade öppnat sig rätt mycket, då insåg jag att det skulle kunna gå rätt fort.
- Jag sa till Jens att han skulle ringa Liisa och Cayenne. Hon skulle komma till sju, Liisa jobbade natt och kunde komma till nio ungefär. Men som tur var så var det väldigt lugnt den natten så hon kunde komma tidigare.
- Jag tog ett lavemang för jag ville inte bajsa ner lägenheten. Värkarna var starka hela tiden en till en och en halvminuts värkar - men jag tyckte att det bara var förvärkar, jag trodde att de riktiga värkarna skulle göra så ont så man bara ville dö, det var jag beredd på.
- Jag hängde rätt mycket runt Jens, vi var väldigt tätt ihop. Allt stämde mellan oss, även innan. Det var väldigt speciellt, det går nästan inte att beskriva. Cayenne bara smög in, jag märkte att hon kom, så kom Liisa. Men så kände jag att Cayenne pussade mig på rumpan. Det var härligt, även om det kanske låter tokigt…
- Sen blir allting lite dimmigt och drömaktigt. Jag var inte riktigt jättenärvarande längre. Jag uppfattar varenda detalj men som i en drömvärld. Alla är helt tysta. Jag hade sagt till Jens att jag ville att han skulle vara tyst närt jag hade en värk. Jag förklarade att jag ville ha tystnad omkring mig, jag visste inte att det var så jag skulle vilja ha mig.
- Jag kände Liisa och Cayenne, de smälte ihop som jordemoderväsen. Och Jens och jag smälte ihop, jag vet inte om jag kände hans puls eller min puls. Jag hängde runt honom. Cayenne sa åt mig att jag skulle spänna av.

- Allt rullade på, det var väldigt häftigt. Det som hände sedan var att allt stannade upp. Jag undrade varför inget hände. Varför hände det inget med barnet? Innan jag undrade det hade jag bytt ställning så jag var med ryggen mot Jens. Han satt på soffkanten. Jag halvstod över hans ben och höll i hans händer. Jag undrade varför inget hände men då hämtade Liisa en spegel och då såg jag att barnets rumpa stack ut ungefär 10 cm. Oj, det har ju hänt något, insåg jag då.
- Jag hade i bakhuvudet att jag inte skulle krysta, det gäller främst sätesbarn att inte ta ut sig så att jag skulle ha kraft att krysta ut huvudet. Jag skulle inte pressa utan hålla emot tills jag inte kunde låta bli. Då tog jag i lite när det kom krystvärkar.
- Det var fint ljus i lägenheten, halvdunkel. Vi såg hur hela kroppen föddes fram. Liisa ställde spegeln så vi kunde se när kroppen kom fram. Cayenne och Liisa var där och väntade på att benen skulle falla fram. Det tog rätt lång tid. men det tog lång tid, nästan 1 timme från att rumpan syntes ramlade benen ner. Liisa ställde undan spegeln för att kunna assistera Cayenne i fall det skulle behövas. Jag tänkte, var är armarna. Jag visste att det kunde innebära en risk om inte armarna kom ner, jag visste att barnet kunde ta upp armarna om det blev stressat, man får inte röra barnet tills benen kommit fram för då kan barnet bli förskräckt och sätta upp armarna som en reflex.

- Cayenne tog tag i barnets fötter och lyfte upp barnet mot min mage, jag trodde att hon gjorde det för att lösgöra armarna, men så var det inte. Hon berättade att hon kände att det inte var någon puls i navelsträngen och då var det ganska bråttom för barnet kunde inte andas. Då kom hela hon fram och låg där framför mig. Jag tänkte att det inte var möjligt, jag trodde att jag skulle krysta fram huvudet - jag tänkte att det var helt omöjligt, jag skulle ja ha så ont så jag skulle dö. Jag såg henne och trodde inte det var möjligt. Det var helt otroligt, var det så lätt att föda barn?
- Precis när Cayenne böjde upp benen sved det, och även när barnet kom ut sved det, det var när huden sprack. Jag fick ögonkontakt med Liisa och sa att det gjorde ont och hon sa ja, det gör ont - men det var hanterbart. Jag trodde att jag skulle få mer ont. Jag hade en ganska smärtfri förlossning jämfört med många andra.
- Värkarbetet gjorde inte så ont utan det var mera som en kraft. Det var först när jag kissade efter förlossningen som det verkligen sved. Mina sprickor var uppe vid urinröret.
- När jag väl fattade att jag fått barn satte jag mig och tog upp henne. Vi satt där väldigt länge. Då ser vi också att det är en flicka och det är ett fantastiskt ögonblick. Vi sitter där en evighet. Efter tre kvart kommer Cayenne och drar ut moderkakan, det kändes inte alls. Sen tog bebisen och jag ett långt bad, det var härligt att glida ner i det där vattnet. Jag kände att jag kunde springa en maraton, så mycket energi hade jag!