Att få föda barn i sin egen säng, i det varma skenet av levande ljus och med pappan tätt intill, stilla och rofyllt medan snöflingorna sakta faller utanför. Att få hälsa sitt barn välkommet under ett äppelträd en sommarkväll i trädgården - att uppleva förlossningen som något romantiskt, kärleksfullt, som en del av sexlivet - den chansen får man när man föder sitt barn hemma.

Men hemfödsel är fortfarande ett ovanligt val i Sverige. Många vet knappt om att alternativet finns, att det är tillåtet att föda hemma och att det är lika säkert som att föda på sjukhus för de allra flesta. Några av de vanligaste frågorna kring hemfödsel är:

• Varför föder man hemma istället för på sjukhus?
• Måste man ha en massa saker hemma, utrustning och sånt?
• Är det inte väldigt farligt att föda hemma?
• Kan man få smärtlindring i hemmet?
• Hur får man tag på en hembarnmorska?
• Vad kostar det att föda hemma?
• Är det tillåtet att föda hemma?
• Vad gör den övriga familjen under förlossningen?
• Vad är det för sorts människor som föder hemma?

Här får du svar på dessa och andra frågor om hemförlossning. Texten är skriven för båda föräldrarna, men riktas direkt till mamman då det handlar om den fysiska delen av födandet. Andra delar är enbart för pappan/partnern. Vi tar upp hemfödandets historia och vad hemfödsel har för roll i dagens samhälle, politik och debatt. Vi beskriver hembarnmorskans roll och hur du som vill föda hemma kan förbereda dig.

Goda råd är bra, men vad de flesta undrar är nog: Hur känns det? Vilka föder hemma, hur har de tänkt? Katerina Janouch har intervjuat ett antal kvinnor, män och barn som varit med om en hemförlossning och som berättar med egna ord om hur det var.

Vi som har skrivit detta har fött barn både hemma och på sjukhus. Vi tror själva att hemmet är den oslagbart bästa platsen att föda på. Troligen kan man inte ge en bättre start till sina barn!
Men beslutet att föda hemma måste komma från hjärtat. Därför vill vi inte övertala någon. Vi hoppas bara att vi kan inspirera den som tvekar mellan att föda på sjukhus eller hemma, och ge användbara tips till den som redan bestämt sig.

Anna Toss & Katerina Janouch

Nu har ni väntat i snart tio månader, känns det som. Magen blir bara större och tyngre, den blivande mamman börjar bli otålig. Så tidigt en morgon händer det! Hon vaknar av vad som måste vara en riktig värk, den är så stark att hon måste gå upp ur sängen och ta stöd mot väggen. Hon flåsar lite, räknar sekunder som hon lärt sig och tittar på dig som ligger vaken och ler mot henne.
Eftersom hon är pigg och värkarna inte kommer oftare än var tionde minut, äter ni frukost och flåsandas tillsammans under värkarna. Ni sätter er i solen för att dricka ett glas juice, men mamman kan inte sitta still utan känner att hon måste gå runt och röra på sig. Hon går omkring och plockar, möter varje sammandragning lutad mot väggen, andas koncentrerat.

Framåt förmiddagen börjar värkarna komma tätare, kanske var femte eller sjätte minut. Ni kommer fram till att det nog är dags att ringa barnmorskan. Klockan är tio och det är lördag. “Förlåt att jag väckte dig, men jag tror att det är dags nu!” Visst, det är inga problem, hon lovar att komma genast men först får du svara på lite frågor: Hur ofta kommer sammandragningarna, hur verkar mamman, har vattnet gått? “Nej, vattnet har inte gått, hon verkar lugn, lite drömmande kanske, det verkar göra jäkligt ont under värkarna.” Barnmorskan hör genom telefonen hur mamman flåsar sig igenom en ny sammandragning och säger att det nog blir en bebis idag, kanske till kvällen, men hon säger att hon kommer genast - hon kan ju äta frukost hos er, föreslår du.

Efter tjugo minuter är barnmorskan hemma hos er. Hon har sin väska med sig och sprider genast trygghet omkring sig. Du serverar henne te och mackor i köket, drar ut telefonjacket så att inget mer ska störa och går sedan till mamman som sitter på sängen i sovrummet. Ni bäddar sängen tillsammans och gör fint i rummet. Solen lyser in på sängen, du kollar att allting är på plats, tar fram några stora kuddar och plastfrottén som ska ligga i sängen och bäddar om den igen. Nu vill mamman att du ska sluta fixa och vara nära henne istället.

En stund går ni omkring i lägenheten tillsammans, du tyst vid hennes sida, hon inåtvänd, fokuserad, helt inne i födsloarbetet. Du börjar fundera på om du borde ringa kompisen du egentligen skulle träffa idag, och om du borde åka och handla mera mat och fylla kylen innan bebisen kommer, men varje gång dina tankar börjar vandra blir mamman orolig och verkar få mera ont, så du skjuter undan alla andra funderingar och koncentrerar dig på att andas med henne istället. Kompisen fattar nog och maten kan säkert släkten ta hand om.
Nu kommer värkarna var fjärde minut, de är kraftiga och långa. Mamman vill luta sig mot dig med armarna om din hals varje gång, det är ganska tungt. Hon gör låga, stönande ljud men verkar fortfarande helt lugn.

Mamman ber att du ska hälla upp ett varmt bad åt henne. Du sätter på kranarna för fullt och passar på att gå in till barnmorskan i köket medan mamman klär av sig. Barnmorskan sitter där eftersom ni har bett henne att störa så lite som möjligt. Hon är lugn och säger att allting verkar bra, att det nog blir skönt för mamman med ett bad och att hon kan känna lite på mamman efter badet om hon vill det själv för att se hur mycket livmodern har öppnat sig. Hon tror att det redan är öppet kanske sju-åtta centimeter, men det är svårt att säga säkert innan man har känt efter.

Mamman ligger i badet och myser. Hon är törstig och du serverar henne kall juice. Smärtan verkar släppa i vattnet och ni sitter därinne en lång stund. Men plötsligt måste hon gå upp och kissa och sen vill hon inte bada mer, nu verkar hon mer orolig och irriterad och säger att benen känns skakiga. Du hjälper henne in till sängen, hon vill inte ha kläder på sig, huden ångar efter badet.

Nu kommer sammandragningarna minst varannan minut, ibland går de i varandra. Du ser till att ni har ögonkontakt, andas med henne, ser att hon är rädd och lite matt. Hon skiftar ställning då och då, reser sig upp, sjunker ner på knä. Du följer och stöder henne. Nu börjar hon stöna ganska högt, nästan yla, förbannar förlossningen och säger att hon inte orkar mer, att hon kanske dör istället. “Det är lugnt”, säger du, “du klarar det. Det är högst en halvtimme kvar nu, det orkar du, du är jätteduktig! Snart har vi en liten bebis här, tänk på det!”

Mamman lugnar sig lite, fortsätter att göra djupa urtidsljud genom värkarna. Det är ett djupt, primitivt råmande - det låter mer som ansträngning än som smärta, men du ser att hon har ont.
Plötsligt ropar hon till: “Nu kommer bebisen, nu!” och så kommer en kraftig krystreflex, samtidigt som vattnet tydligen går, det forsar varmt längs mamman ben. Hon sjunker ner på knä i sängen och du ställer dig framför henne, redo att ta emot barnet. I dörren bakom mamman ser du barnmorskan stå, lugn och leende. Det blev ingen tid för henne att känna på mamman men det spelar ingen roll nu. Mamman lutar sig tungt med ena armen om din hals, era svettiga pannor tätt ihop. Hon sträcker ner sin hand mellan sina ben och halvt viskar till dig: “Känn!” Du lägger din hand på hennes och känner med en ilning något blött, varmt, runt … Bebisens huvud!

“Åååååhhååh”, låter mamman och krystar för kung och fosterland en gång till, samtidigt som hon lutar huvudet bakåt och tar stöd med armarna i sängen. Du håller fram händerna mot hennes sköte och ploff! halkar bebisen ut, varm och våt och levande i dina händer, öppnar ögonen, ser på dig.

Mamman sjunker ner på rygg mot kuddarna, du skrattar, håller i bebisen och ser att den andas, den ser lugn ut. Du ställer dig på knä bredvid mamman i sängen och lägger barnet på hennes bröst. Barnmorskan har kommit fram till sängen och lägger en filt över båda. Mamman smeker bebisen över det blöta, fjuniga huvudet, bebisen tittar på er med stora, mörkblå ögon, ni skrattar och gråter om vartannat, barnmorskan också. “Vad blev det”, viskar mamman, “hann du se?” “En liten flicka”, svarar du.

Texten “Lillan kommer till jorden” beskriver ett föräldrapars hemförlossning. Så gick det till för just dem, just den gången. Det kan förstås gå till på tusen andra sätt - barnet kanske föds i badkaret, i trädgården eller på en madrass i vardagsrummet. Barnmorskan kanske gör olika undersökningar, ni kanske väljer att föda utan barnmorska, ni kanske har med en doula. Det kan finnas större barn hemma, kanske en barnvakt. Det kan vara kladdigare, roligare, mysigare, jobbigare eller ta längre tid. Hur förlossningen ska bli går inte att förutsäga.
Men den stora skillnaden mot att föda på sjukhus är uppenbar: ni behöver inte åka iväg för att föda - ni får ta emot ert barn i det egna hemmet.

Och att föda hemma är något helt annat än att föda på sjukhus, hur underbart det än kan vara att föda på sjukhus. Skillnaden kan vara hårfin, som mellan hemkokt sylt och köpsylt. Det kan vara lika väsenskilt som en promenad med den älskade på en ensam strand i soluppgången, jämfört med att springa ett Marathon tillsammans med en klunga svettiga främlingar. Vad som är bäst för just dig går naturligtvis inte att säga.
Men det finns förstås både fördelar och problem med att föda barn hemma. Vi ska titta på båda!

När du bestämt dig för att du vill föda ditt barn hemma är det några saker du kanske behöver tänka igenom och ordna.

- Barnmorska och mödravård
- Kostnader
- Läkarkontroller
- Doula
- Utrustning
- Barnvakt
- Förberedelser

Det kanske låter mycket, men det mesta hänger ihop och kommer rätt naturligt!

De allra flesta som föder hemma vill ha en barnmorska med sig under förlossningen. Det finns i Sverige idag ett tjugotal barnmorskor som är villiga att förlösa kvinnor hemma, och du kan säkert hitta någon som du trivs med. Adresser till hembarnmorskor hittar du här.

Det är bra att vara ute i god tid när du ska kontakta en barnmorska. Du kan gärna börja ringa runt redan de första månaderna av graviditeten. Dels kan det ta tid innan du hittar någon, dels känns det antagligen bättre om ni har lärt känna varandra i god tid. Många hembarnmorskor har också egen mödravård och egen föräldraförberedelse som du kanske vill gå till.

När du hittat ett telefonnummer till en hembarnmorska som bor inom ett rimligt avstånd från ditt hem, ring då upp henne och berätta lite om vem du är och vad du önskar få hjälp med. Om hon har möjlighet att bli din barnmorska kommer hon säkert att föreslå ett möte så snart som möjligt. En del barnmorskor jobbar i par, då får du träffa båda.
Vissa hembarnmorskor kommer alltid på hembesök. Andra har mottagning hemma hos sig själva eller på den mödravårdscentral där de arbetar i vanliga fall.
Om din barnmorska har en egen mödravårdsmottagning kanske du vill gå till den under resten av din graviditet. Du kan också välja att fortsätta gå till din vanliga mödravård, eller till båda.

Om du väljer att gå till din vanliga mödravårdscentral är det bra att berätta för din barnmorska så snart som möjligt att du vill föda hemma. Vissa barnmorskor reagerar en smula oprofessionellt på ett sådant besked och kan försöka få dig att ändra på ditt beslut genom att göra dig orolig. Tänk på att du har lagen och vetenskapen på din sida och försök att vara så lugn, bestämd och vänlig som möjligt. Bjud gärna hem henne så att hon får se hur du bor!
För övrigt, se avsnitten om attityder och frågor.

Det finns flera viktiga anledningar att verkligen träffa sin hembarnmorska innan barnet föds. En är att se att ni passar ihop. Även din partner måste trivas med barnmorskan. För eventuella storasyskon är det bra att ha fått träffas naturligt före förlossningen. Om du inte vill ha dina barn med när ni träffas första gången, försök då att få ett annat tillfälle att träffas med barnen.
Din hembarnmorska bör också ha varit hemma hos dig för att snabbt kunna hitta till din adress, och för att kunna hitta hemma hos dig.

Första gången ni träffas har du säkert en mängd frågor. Tänk om hon jobbar när barnet föds? Visserligen föds många barn på natten, och nästan vart tredje barn på en helgdag, men det kan ändå kännas tryggt att veta att din barnmorska kan komma även om ditt barn vill födas strax efter lunch en tisdag. Likaså är det viktigt att reda ut alla frågor om betalning på ett så tidigt stadium som möjligt. Olika barnmorskor tar olika mycket betalt för att närvara vid en hemfödsel, och somliga tar betalt även för telefonassistans. Det finns i vissa fall möjlighet att få ut ersättning för dessa kostnader av landstinget, läs mer om det längre ner.

Bra frågor att ta upp redan första gången ni träffas är exempelvis:

* Hur når jag dig alla tider på dygnet?
* Vad gör vi om du inte kan komma när jag ringer?
* Vem är din ställföreträdare och när kan jag få träffa henne?
* Hur känner du för att åka med oss in på sjukhus om vi skulle anse det nödvändigt?
* Vilka situationer upplever du som alltför riskabla för att stanna hemma och föda (tvillingar, säte etc.)?
* Vad brukar du göra om förlossningen drar ut på tiden?
* Hur mycket vill du ha betalt, och när vill du ha betalt?
* Om barnet föds utan att du är med, kommer vi ändå att få betala dig?

Anteckna gärna svaren, och var två om möjligt!
För alla föräldrar, hemmafödare och andra, är det ett gott råd att om möjligt vara två vid samtalen med barnmorska, mödravården och läkare. Det är också bra att skriva ner både frågor och svar, och be att få tänka över svaren så att ni inte behöver bestämma er för något i all hast.
Planerar du att föda hemma måste du räkna med att många av de vårdgivare du möter aldrig har upplevt en hemförlossning, och vet mycket lite om det. Det kan vara bra för både blivande föräldrar och vårdpersonal att få fundera över hur man vill ha det, innan man fattar några beslut.

Vad det kostar att anlita en hembarnmorska beror på hur mycket just din barnmorska vill ha betalt - de flesta har en taxa som ligger mellan 7.000 och 18.000 kronor (gäller år 2004). Det kan verka dyrt, men då måste man jämföra kostnaden för en hemförlossning med en sjukhusförlossning. I början av år 2000 kostade en vanlig förlossning utan komplikationer 13.842 kronor (på Södersjukhuset i Stockholm). Ett kejsarsnitt utan komplikationer kostade 33.677 kronor.

Nu är det förstås så att föräldrar som föder sina barn på sjukhus inte behöver betala 13 000 kronor till sjukhuset, den kostnaden subventioneras ju via skattsedeln (även av hemmafödarnas skatt!).
Anledningen till att många landsting inte vill subventionera de förlossningar som sker i hemmet är troligen att Socialstyrelsen inte rekommenderar hemförlossning i sina “Allmänna råd om hemförlossningar” från 1990. Utformningen av förlossningsvården baseras på dessa råd, varför föräldrar som vill föda hemma varken har tillgång till offentliganställd hembarnmorska eller får ersättning för en privat barnmorska. Att råden är föråldrade och inte baseras på moderna vetenskapliga rön verkar inte bekymra varken Socialstyrelsen eller landstingen.

Men nu är en förändring på väg. De senaste åren har många föräldrar och barnmorskor kontaktat Socialstyrelsen och bett dem se över råden, och föreningen Föda Hemma har skickat dem en rad aktuella forskningsrapporter. Det, tillsammans med att medvetenheten om hemförlossningar har ökat i Sverige under 90-talet, har antagligen påverkat både Socialstyrelsen och landstingen.
Socialstyrelsens generaldirektör Kerstin Wigzell sade i en intervju i Expressen 19/10 -99 att den som har särskilda skäl som till exempel sjukhusskräck ska få en hemförlossning betald av samhället.
Om styrelsens inställning till hemfödslar generellt sade Wigzell i intervjun: “Det finns inget tryck på hemförlossningar i Sverige. Den dagen kvinnor börjar efterfråga sådana i större skala får vi naturligtvis hitta nya system och strukturer för att möta detta.”
Vissa landsting har redan börjat se över sina system och strukturer - bland annat i Umeå kan den som vill få hjälp av offentliganställda barnmorskor som bistår vid hemmafödande. Kontakta ditt landsting och säg att du vill ha ersättning för din hemförlossning så får du se vad du får för svar, och rapportera gärna till föreningen Föda Hemma vad du får veta. Här hittar du en mall för att söka pengar av ditt landsting.

“För två år sen bistod jag vid en hemförlossning. Den gången var det inga problem att få landstinget att betala. Nu när kvinnan åter är gravid och vill föda hemma igen är det omöjligt att få landstinget att betala. Jag har frågat politiker och ansvarig läkare varför det blivit så här och fått till svar att jag måste bevisa att det är lika säkert att föda barn hemma som på sjukhus. Jag lämnar flera referenser på stora internationella rapporter. Där framgår att risken att dö är lika stor (eller liten) – risken för komplikationer är däremot mindre vid planerade hemförlossningar. De visar att för en frisk kvinna med normal graviditet, uppbackad av erfarna barnmorskor, är hemförlossning ett mycket bra alternativ.
Då säger landstingets chefsläkare att han anser att “samhället inte kan ta ansvar” för om något ändå händer. Så vitt jag vet är det vi barnmorskor och läkare som får ta på oss ansvaret när något går snett. När jag frågar vems ansvar det är när man föder barn på sjukhus får jag inget svar.”
Ann Petrén, hemförlösande barnmorska

Förutom kontakten med din barnmorska kanske du också vill hitta en bra läkare att gå till om det behövs. I många landsting skickas man rutinmässigt på läkarkontroll i vecka 12 (om man är förstagångsföderska) och i vecka 36.
Om du är frisk är det inte nödvändigt att du går, men vissa hembarnmorskor vill att man går till en läkare i vecka 36, därför att Socialstyrelsen vill ha det så. Se det som en allmän hälsokontroll - det kanske ändå var längesedan du var hos doktorn!

Om du inte känner till någon bra kvinnoläkare, fråga din barnmorska.

Många vill gärna ha en doula med på förlossningen. En doula är en “hjälpkvinna” som ska bistå den födande kvinnan med stöd och uppmuntran. Hon har ofta fött flera barn. Hennes roll är inte att förlösa eller fatta några medicinska beslut - hon ska bara vara ett extra stöd.
Även när det gäller att hitta en doula är det bra att vara ute i god tid!

Adresser till doulor finns här.

Det finns forskning som visar att närvaron av en doula underlättar för den födande kvinnan. Både barnmorskan och kvinnans partner kan få avlastning av en doula. Men det är viktigt att veta att du alltid kan ångra dig om det inte skulle kännas bra att ha med doulan under förlossningen. Hon går ut så snart du eller din partner ger henne en tydlig vink. Det är svårt att föreställa sig i förväg hur man kommer att känna och reagera, och det är mycket möjligt att du eller din partner plötsligt känner att ni är för många i rummet. Detta respekterar och förstår en doula!

Vad måste man ha hemma när man ska föda barn? Svaret på den frågan beror på vem man frågar. Lite av poängen med att föda hemma är ju att man kan välja att göra det på sitt alldeles egna sätt.

“Inför min första hemförlossning läste jag en lång lista över nödvändig utrustning. Bland annat stod det att man behövde en bidé. Efter den första känslan av missmod insåg jag att folk hade fött hemma även utan bidé!”
Rebecka

Här är en lista över bra-att-ha-saker som du kan ha som inspiration. Det mesta kan man klara sig utan, om det kniper. Diskutera gärna igenom den med din barnmorska.

* Lapp med numret till hembarnmorskan, uppsatt så att ni lätt kan hitta den
* Mobiltelefon eller personsökare till partnern (vissa landsting lånar ut sökare - ring och fråga!)
* Plastad frotté att skydda sänglakanen med (ett duschdraperi i plast går också bra)
* Stora kuddar för att göra det bekvämt i olika ställningar
* Bekväma lösa kläder eller nattlinne till mamman
* Extratäcken om du plötsligt börjar frysa
* Klocka med sekundvisare om ni vill mäta bebisens hjärtljud (som bör ligga mellan 120-160 slag per minut)
* Tillgång till varmvatten: bra till varmvattenskrus, tekokning och handtvätt
* Lavemang
* Hink, om man plötsligt behöver kräkas eller som potta
* Snoddar att sätta upp håret med
* Varmvattenkrus med hett vatten för smärtlindring eller kallvatten för svalka
* Musik, blommor, levande ljus, en fin tavla eller fotografi att fokusera på under värkarna
* Lätt mat, gott om dryck (gärna energirik, typ sportdryck)
* Hushållspapper och handdukar för att torka upp eventuellt kladd
* Papperskorg
* Två-treliters bytta eller skål för att lägga moderkakan med blödning i
* Bil med bensin i tanken om ni behöver komma iväg snabbt, filtar till bilen om det är kallt
* Eventuell barnvakt, till eventuella syskon
* Lugn och ro - koppla in telefonsvararen och stäng av telefonen!

När barnet är fött:

* Ett täcke att genast lägga över den nyfödda bebisen om det inte är väldigt varmt i rummet
* Hushållsvåg eller annan våg för att väga bebisen
* Kamera eller videokamera för att föreviga den nya bebisen och den duktiga mamman
* En ren pyjamas, kimono eller badrock
* Rena lakan
* Rena handdukar, tvål
* Stora bindor (man kan vika frottehanddukar till långsmala bindor)
* Kläder till bebisen
* Soppåsar
* Mat - bunkra gärna så att ni inte behöver gå och handla på minst en vecka
* Champagne eller annat bubbel för att fira bebisens ankomst!

Din barnmorska kan ha synpunkter på belysning, temperatur i rummet etc. Många barnmorskor har en väska med de mediciner och övrig utrustning de vill ha med sig. Ibland lämnar de den hos de blivande föräldrarna så att den ska finnas på plats.

Om det redan finns barn i huset och man vill ha barnvakt till dem kan det vara bra att börja höra sig för bland sina bekanta i god tid. Gärna någon som kan ha barnen hos sig minst ett dygn, om förlossningen blir långvarig, eller någon som kan komma hem till dig och ta hand om allt med kort varsel. Många barn föds ju på natten, så det är inte ovanligt att syskonen sover, men det kan vara skönt att veta att det finns någon som kan komma. Kanske räcker det med vetskapen att någon finns i huset som kan gå runt och pyssla och rycka in vid behov - även barnen kan behöva den tryggheten. Läs mer om syskon vid förlossning.

“När mina två yngsta föddes sov deras syskon, båda gångerna. Ena gången var vi till och med själva barnvakt åt den äldste sonens kompis. Mamman, som hade lovat att barnvakta våra barn när det var dags, lämnade sin fest när hon fick höra vad som var på gång, och satt sedan med barnmorskan i köket halva natten - även barnmorskor kan behöva lite sällskap!”
Peder

Har du funderat på att gå en förlossningsförberedande kurs? Om du väntar ditt första barn, eller inte känner dig helt säker på hur du vill föda ditt barn, kan det vara en mycket bra idé att gå en sådan kurs.
Dels finns det de kurser som mödravården arrangerar, och så finns det fristående kurser, bland annat hos studieförbunden eller på de privata mödravårdsklinikerna. Den som leder kursen kan vara en utbildad födselpedagog, en barnmorska eller någon annan.
Längst ner hittar du adresser och tips på ställen att söka vidare.

Det är förstås viktigt och skönt att ta god hand om sig själv när man väntar barn. Det innebär bland annat att äta rätt och motionera lagom - men även att undvika att utsätta sig och sitt väntade barn för onödiga procedurer. Många av de kvinnor som valt att föda hemma har också bestämt sig för att inte i onödan göra ultraljud, varken med doppler för att lyssna på hjärtljudet eller för att mäta barnets storlek på den rutinmässiga mätningen i vecka 16. Vissa vill inte ta rubellaprov om de redan vet med sig att de haft röda hund. Dessa och många andra undersökningar är dock upp till var och en att informera sig om och ta ställning till.
Eftersom det ligger lite i sakens natur att man tar ett större ansvar för sin egen graviditet när man valt att föda hemma är det också vanligt att blivande hemfödare överhuvudtaget håller hälsan med bra kost, minskar stress, aktar sig för droger och gifter och ser till att känna efter så att både de själva och bebisen mår bra.

Födselförberedande kurser
De flesta barnmorskemottagningar (mödravårdscentraler/MVC), både landstingets och de privata, har födselförberedande kurser. Ibland kallas de för föräldraförberedande, profylax- eller förlossningskurser. Det är olika kvalitet på kurserna, så om du inte tycker att ditt MVC har en bra kurs så kan du försöka hitta en bättre. En del kurser är gratis och några kostar pengar.
Här är några länkar som du kan börja att leta från:

Hela landet
Hitta en förlossningspedagog
En bra start (mest Gbg-området)

Alingsås, Göteborg och Kungsbacka
Syster Stork
Föräldraskolan
Omhulda
Profylaxgruppen

Linköping
Storkens Barnmorskemottagning

Lund
Profylaxgruppen

Stockholm
Barnmorskemottagningar i Stockholm
Barnmorskorna i Gamla Stan
Lena Eneqvist (intensivkurs)
Mama Mia
Profylaxgruppen
X-ist för unga föräldrar

Uppsala
Studieförbundet Vuxenskolan (Janette Brandt)

Känner du till fler födselförberedande kurser, eller har du erfarenhet av någon av de kurser som vi har listat här? Skriv en kommentar!

Det finns föräldrar som av olika anledningar vill föda helt själva, utan barnmorska. Det finns också föräldrar vars barn föds innan barnmorskan hinner komma, utan att det var planerat så. I båda fallen kan det vara bra att i förväg ha tänkt igenom vad ni behöver veta och ha hemma för att klara er på egen hand.

Det första man ska komma ihåg är att miljontals barn har fötts utan barnmorska och med lyckad utgång. Människans utveckling genom årmiljonerna har anpassat oss till överlevnad så långt det bara går. Exempelvis har en gravid kvinna cirka tre liter mer blod i kroppen än en icke-gravid, vilket gör att hon har lite marginaler om hon skulle blöda vid förlossningen.

Ett annat exempel är att det nyfödda barnet har ett högt hemoglobinvärde och kommer ut till en miljö med betydligt högre syrehalt än vad det haft i magen. Jämför med en bloddopad toppidrottskvinna! Syrepåslaget som barnet får gör att vår helt vanliga luft fungerar lite som ett syretält. Det kan vara skönt att veta om barnet är lite medtaget när det kommer ut.

Många som föder oplanerat utan barnmorska gör det för att bebisen kommer snabbare än väntat. Även om det kan kännas överraskande med en snabb förlossning så kan man trösta sig med att de ofta är lätta och okomplicerade.

Om du känner att du vill ha “utrustning” hemma kan du höra med din barnmorska om du får låna rena bomullssnören att knyta runt navelsträngen, en tratt om ni vill lyssna på barnets hjärtljud och en graderad skål för att mäta en eventuell blödning. Alla dessa saker går naturligtvis också att skaffa på annat sätt.

Den bästa platsen att föda ensam på är på golvet, på en madrass eller en filt. Se till att rummet är varmt och att barnet kan hållas varmt. Har ni möjlighet så se till att ha allt ni behöver nära - telefon (med luren av), mat, kall och varm dryck och så vidare. Ju mindre ni behöver springa iväg och hämta saker desto bättre. Ta gärna dit alla husets handdukar - de kommer säkert att behövas till både värme och rengöring.
Läs mer i kapitlet “Att rycka in som barnmorska“.

Vad gör man när barnet är fött? Tar det lugnt, om både mamman och barnet mår bra. Besiktigar bebisen, låter lugnet råda.

Om barnet andas dåligt eller rossligt behöver det sugas. Sätt din egen mun över barnets näsa och mun och sug ut eventuell gegga, så att det inte kommer ner i barnets lungor. Oroa dig inte för att suga för löst eller för hårt - du kommer att känna precis hur hårt du måste ta i.

Om minsta tveksamhet kring barnets tillstånd råder, ring barnmorskan, barnläkaren eller sjukhuset. Samma sak om det verkar bli krångel med moderkakan eller om mamman verkar väldigt medtagen eller blöder mycket. Se avsnittet om komplikationer.

Det är oftast inte nödvändigt att genast jaga iväg med den nyfödda ut på stan för en läkarundersökning. Däremot brukar man varmt rekommendera en läkarundersökning inom 72 timmar. Det är viktigt att man till exempel kollar barnets höfter för att kunna rätta till eventuella problem i tid.

I bästa fall kanske du kan få din barnläkare att komma hem till er - det finns åtminstone läkare i Stockholm som gärna gör hembesök för att bespara det nyfödda barnet resan till vårdcentralen.

Har du själv fött hemma utan barnmorska och vill lägga till ett bra tips: skriv en kommentar!

Det här avsnittet riktar sig till mannen som blir pappa. (Egentligen till partnern, som kanske inte alls är en man eller en pappa, men vi skriver “han”, “pappan” eller “mannen” för enkelhetens skull eftersom det skulle bli så långt att skriva alla varianter. Stryk över och skriv in ditt eget namn istället!)

För några år sedan började man tala om hur mannen förändras när han blir far, ofta redan under graviditeten. I hur stor utsträckning även mannen får rent fysiska graviditetssymtom som illamående, viktökning med mera är väldigt individuellt, men de flesta män genomgår i vilket fall en själslig omställning. Det känns som det fortfarande är ganska långt kvar tills detta tillstånd är lika allmänt accepterat och införlivat i vardagen som det är för blivande mammor.
Mannens upplevelse kan bara delvis jämföras med kvinnans. De ska båda bli föräldrar, och om det är första gången kan det vara med mycket blandade känslor de ser fram mot föräldraskapet. Men den blivande fadern har inte alls samma tillgång till och kontakt med barnet som mamman, och får inte samma “gratis” fördelar av att vara gravid så att det syns.
Vår tid är också en mellanlandning mellan gamla traditioner och nya kunskaper. Det finns få färdiga mönster för män. Inte många män ser sina egna pappor som förebilder för en blivande far. Samtidigt ligger kanske möjligheterna att axla rollen på ett modernt sätt en bit in i framtiden - vi är fortfarande långt borta från ett samhälle där män tillåts, och kanske till och med förväntas, sätta sina barn i främsta rummet.

En situation då detta blir extra tydligt för den blivande fadern är då hans barn ska födas. Fortfarande för bara tio år sedan var det inte alls självklart att pappan skulle vara med på förlossningen.
Hans roll vid födseln är också komplicerad. Idag tycker antagligen de flesta som arbetar på förlossningsklinikerna att det är önskvärt och bra om pappan är med. Han ses både som ett stöd för den födande kvinnan och som avlastning för personalen. Samtidigt är det han som anses minst viktig i födslorummet. Om någonting skulle hända, om en kritisk situation skulle uppstå, är pappan den förste som skickas ut. Han är den som anses behövas minst.

För mannen vars barn ska födas hemma är det annorlunda. Med få undantag har han en central roll, och en betydelsefull uppgift att fylla. Han ska vara kvinnans stöd, rådgivare och omvårdare, men också värd för barnmorskan och andra inkallade. Sist men inte minst ska han välkomna sitt barn till världen, på sitt eget sätt.

Det finns de som menar att födsel är ett kvinnogöra, och att mannen som deltar vid sitt barns födsel är en produkt av ett kulturellt feltänkande. Men par som föder hemma har ofta en god anledning att föda tillsammans. De har ofta uppfattningen att det är bättre både för deras egen relation och för barnet att de båda är närvarande vid födseln. Många tycker att det ska bli spännande och roligt att göra det tillsammans, och många män kan helt enkelt inte tänka sig att inte vara med.
Efteråt berättar många om sin förstärkta relation till varandra och barnet.

Eftersom alla födande kvinnor är olika med olika behov, och alla parrelationer är olika, går det inte att säga i detalj vad som är en mans uppgift att göra när hans kvinna föder. Det går knappast heller att bestämma i förväg eftersom en förlossning sällan blir just som man tänkt sig.
Vissa kvinnor vill överhuvudtaget inte ha någon nära sig då de föder. Det räcker för dem med vetskapen om att mannen finns i närheten, redo att rycka in om det skulle behövas.

För de allra flesta kvinnor är dock mannen oerhört viktig. Många kvinnor upplever sig vara utkastade i en storm under förlossningen, när det kraftfulla värkarbetet har tagit över i kroppen. Mannen är då en klippa i de brusande vågorna, ett ljus i mörkret. Han får representera hopp och förnuft, när allt annat är ett kaos.

Vare sig födseln är svår eller går som en dans är det viktigt för de flesta kvinnor att mannen är lugn och fokuserad. Han ska vara uppmärksam, ha ögonkontakt, veta var allting finns. Han ska veta hur födseln fortskrider och ge intryck av att ha full kontroll på läget.

Sheila Ljunggren, känd födselpedagog, berättade på sina förlossningsförberedande kurser om hur pappan kunde göra en särskilt viktig insats under födseln. “Just innan själva utdrivningen börjar blir kvinnan ofta missmodig eller desperat. Det är vanligt att hon känner att hon faktiskt snart ger upp! Då, när det känns som värst, när hon säger att hon kommer att dö - då är det ungefär en halvtimme kvar. Och du som man kan gärna berätta det för henne då: Bra, allt är precis som det ska, nu är det bara en halvtimme kvar tills vi får träffa vårt lilla barn.”
Det har varit till stor tröst för många födande kvinnor att få höra detta, och för många män att få säga det.

Det är inte helt fel att styrketräna under graviditeten, för en födsel kan kräva både muskler och kondition.
Du kanske behöver bära och stödja kvinnan uppför trappor, vara med på toa, låta henne luta sig mot dig och hänga sig runt din hals - och det är verkligen tungt!
Du kan behöva hjälpa kvinnan att tvätta och torka sig, kanske laga mat eller ordna med dryck, hämta saker, hålla koll, föra bok, planera, organisera, möblera, trösta och hålla ett öga på klockan. Framförallt måste du vara närvarande, ibland flera dygn i sträck. Och inte tappa fattningen, vad som än händer.

Visserligen är det bra att vila under förlossningen, och en kvinna som får föda ostört känner oftast vad hon behöver göra för att processen ska gå framåt. Men om hon blir trött eller har mycket ont är det lätt att hon “fastnar” i ryggläge i sängen, strandad som en val eller en sköldpadda på rygg. Om du misstänker att värkarbetet stannat av kan du gärna försöka uppmuntra henne att resa på sig, gå omkring, hitta en ställning som känns bra och som hjälper barnet att komma ut. Men var lyhörd! Det är inte kul att bli kommenderad när man är mitt uppe i sitt livs hårdaste arbete.

Börjar du känna dig ansträngd redan? Det är bara bra om du svettas under förlossningen, åtminstone om den går långsamt. Enligt de jamaicanska barnmorskorna kan långdragna förlossningar snabbas på om mamman får sniffa på en av mannens svettiga skjortor. Svett innehåller nämligen mycket prostaglandiner som kan påskynda förloppet. Det skadar säkert inte att pröva!

När bebisen väl är född behöver du kanske byta lakan, bädda, ta fram rena kläder till mor och barn. Eventuellt ta kort eller filma? Fira med barnmorskan, säga adjö till de som varit med. Ringa släktingarna nästa dag. Skydda familjen mot besök, telefonsamtal, störande moment. Släkt och vänner kan få vänta ett par veckor, om det känns bäst för er.

Det kan hända att du som partner måste ge din kvinna stöd vid födseln helt på egen hand. Kanske har ni valt att bara be barnmorskan att komma in om det blir absolut nödvändigt. Kanske har ni ingen barnmorska eller så finns hon i rummet men intar en mera passiv roll, för att ni önskar ha det så. Vi har redan gått igenom lite av vad man ska tänka på när man föder utan barnmorska.

I vilket fall som helst är det önskvärt att partnern/pappan vet hur födseln går till. Och om det är någon som ska känna till de medicinska riskerna med en förlossning så är det mannen - detta gäller så klart alla, även pappor som får barn på sjukhus. Du bör veta vad som är ett nödfall, och vad som då ska göras. Vem du ska ringa, vilka som ska informeras. Du ska följa med kvinnan hela vägen till sjukhuset, och se till att någon kan passa eventuella syskon till barnet.

Läs kapitlet om förlossningens förlopp. Där får du i stora drag veta hur en normal förlossning fungerar, och vad man kan vänta sig att det ska hända. Tänk på att naturen själv gör ett bra jobb, och att barnet vanligtvis inte behöver hjälp för att komma ut. I normala fall behöver du bara stötta kvinnan och vänta.

När barnet väl har kommit ut är det kanske du som får ta emot det i dina händer och försiktigt lägga det på mammans bröst eller mage. Antagligen kommer bebisen att skrika till eller gny lite så fort den kommer ut, men om den inte gör det och du märker att inte andningen har kommit igång så tar du en handduk och gnuggar den lilla kroppen, så att cirkulationen får fart.

Tänk på att barnet gärna ska ligga högre än mamman/livmodern för att blodet ska fortsätta att pulsera fritt genom navelsträngen! Vänta tills navelsträngen pulserat klart (det tar normalt mellan fem och 25 minuter, men kan i extremfall ta upp till en timme) och navla sedan av. På detta sätt behöver man inte knyta navelsträngen, vilket man gjorde förr: knöt av den på två ställen och klippte av den på mitten.
Är det riktigt vildmarksläge och du inte har en sax att klippa med behöver du ändå inte vara orolig: navelsträngen är försvagad på ett ställe, cirka en manshands bredd (12-14 centimeter) från barnet, vilket gör att den kan dras av där.

Barnmorskan brukar undersöka normala livsfunktioner och vitalitet som visar sig genom bland annat hudfärg, muskeltonus och liknande. Undersökningen ger poäng på en så kallad Apgarskala som barnmorskan sen ska föra in i journalen. Bedömningen görs två gånger, efter en minut och efter fem minuter. Barn som verkar medtagna efter en minut kan hämta upp sig förvånansvärt snabbt och få mycket högre poäng andra gången. Barn kan se också mycket olika ut när de föds! Men de ska låta, andas, ha muskelspänst, rörelse och skifta från blek färg till rosig efter några minuter eller lite skrik.

Den nyfödda bebisen kan häpnadsväckande mycket. Den känner igen familjens röster och lär sig nästan genast att urskilja sin mammas lukt bland alla andras. Den kan till och med helt på egen hand ta sig upp från mammans mage till bröstet, ledd av sin lilla näsa och sin hunger. Denna instinkt kallas för bondingreflexen och är förstås livsnödvändig för den händelse bebisen inte har någon som hjälper den fram till bröstet - men nu finns ju du där! Du kan gärna hjälpa din lille och lägga honom där med en gång. (Den här reflexen fungerar inte om barnet är påverkat av petidin, en ganska vanlig kemisk smärtlindring.)

Barn kan amma så fort de är födda, och den nyblivna mamman har alltid mjölk i brösten. Visserligen är inte mängden alltid så stor i början, men det spelar ingen roll eftersom den första mjölken (råmjölken) är verksam även i droppkvantiteter.
Ju mer barnet får suga desto snabbare kommer mjölkproduktionen igång. Mjölkmängden ökar sedan successivt de första dygnen (även om det kan ta ytterligare upp till tre månader innan tillgång och efterfrågan har balanserats!). Barnet har med sig reservnäring när det kommer ut från magen, så det klarar sig ändå.
Den första mjölken kallas alltså råmjölk (det latinska namnet är colostrum) och den är oerhört fet och nyttig, för att ge barnet en snabb start. Barnet kan självt reglera hur länge det ska äta och hur ofta, vilket kan vara flera gånger i timmen den första tiden. Möjligen kan man behöva hjälpa till så att bebisen får in hela bröstvårtan (och gärna lite till) i sin lilla mun - detta för att undvika att mamman ska få såriga bröstvårtor. Men inget av detta brådskar. De första dygnen kan allting få ske precis som det sker.

Moderkakan ska ut, men det är inte panik (det kan ta upp till en halvtimme innan den börjar vandra ut av sig själv). Om mamman är i upprätt läge och har lagt barnet till bröstet går det antagligen fortare, eftersom livmodern då drar ihop sig mer effektivt.
Om du måste hjälpa mamman att få ut moderkakan, tänk på att inte dra för häftigt i navelsträngen - den ska alltså inte tvingas ut, snarare måste den också födas fram så mamman behöver antagligen hjälpa till att krysta fram den (vilket kan kännas mycket motigt, det var ju redan klart med födandet!). Om mamman inte blöder kan man vänta ganska länge, upp till sex timmar. Men det brukar alltså kännas när den ska komma. Fråga barnmorskan om du är det minsta tveksam.

När moderkakan är ute kanske mamman vill gå och duscha. Passa på medan du håller din lilla nyfödda bebis att räkna fingrar och tår, stryk barnet över hjässan och känn den lilla mjuka fontanellgropen där skallbenen ännu inte växt ihop - i vedisk tro är denna punkt ett “chakra”, det heligaste stället på hela kroppen där barnets ande flödar fritt in och ut. Fontanellen kan variera i storlek, från 2 millimeters till 4 centimeters bredd (men den måste finnas där, annars kommer inte huvudet att kunna växa när barnet växer).

Det är viktigt att ditt lilla barn får hjälp att hålla värmen - cirkulationssystemet i bebisens kropp är så litet att barnet blir snabbt nedkylt eller uppvärmt. Lägg en filt över den lilla redan då hon ligger på sin mammas mage, och se till att bära henne med filten omkring sig. Det finns många anledningar att låta bebisen ligga kvar hos mamman. Bland annat visar svensk forskning att nyfödda bebisar både håller temperaturen bättre och skriker mindre om de får ligga tätt intill sin mammas eller pappas hud, istället för i egen säng.

Finns det något mer fantastiskt än ett nyfött barn? Ni kan ta all den tid ni vill till att bara njuta av ögonblicken, snusa på den lilla bebisen och beundra dess obeskrivliga skönhet. Om tiden står still - låt den göra det, ingen och ingenting behöver störa er nu. Inte ens om du glömt att lägga is i ishinken behöver du bry dig - det går bra att fira ert nya föräldraskap med ljummen champagne också!

En del föräldrar föredrar att låta sitt barn vara i fred så länge som möjligt efter förlossningen, och under förutsättning att man håller barnet varmt är det ingen brådska att tvätta bebisen eller få på den kläder. Inne i mammans mage har barnet ett lager på sig av så kallat fosterfett, en tjock vit smörja som skyddar barnets hud mot fostervattnet. Om mamman har gått mycket över tiden kanske fettet har sjunkit in i barnets hud, annars har den troligtvis kvar ett lager fett utanpå huden när den föds. Detta fett skyddar även mot den första kylan i luften utanför mammans mage, och kanske också mot de främmande ämnen som finns i barnets nya miljö. Därför kan du gärna låta det vara kvar tills det tagits upp av huden (ungefär som solkräm gör), om det känns bra.
Om bebisen är mycket kladdig och blodig kan du förstås torka av barnet med en mjuk tvättlapp, urkramad i ljummet vatten.

Kanske får du en stund, senare samma dag eller till och med nästa dag, då det passar att tvätta av och klä på den lilla i lugn och ro. Den första tvättningen behöver inte vara ett bad eller ens med vatten. Bad kan vänta, åtminstone hela första veckan eller veckorna. Det går bra att torka av barnet med en ljummen torr eller fuktig tvättlapp den första tiden, en för stjärten och en för resten av kroppen. Tvål behövs inte heller den första tiden, är det något du inte får bort med tvättlapp eller vatten så kan du ta oparfymerad barnolja att tvätta med.

När du byter blöja på barnet första gången ser du att bajset är svart. Det kallas för barnbeck och är lite som tjära i konsistensen. När barnets reserver är slut och amningen har kommit igång blir bajset alldeles gult istället.
Om ni har valt tygblöjor kan det vara en bra idé att lägga ett rispappersinlägg i blöjan. På så vis behöver du bara kasta rispapperet och slipper tvätta blöjorna så ofta. Kissiga blöjor behöver bara sköljas, inte tvättas. Hur ofta du behöver byta blöja beror på ditt barn och på amningen. Vissa barn kissar och bajsar jämt, andra kissar ett par gånger per dygn och bajsar en gång i veckan. Båda är normalt.
Om du använder engångsblöjor, se till att byta dem lite oftare så att inte barnet får blöjutslag. Ju mer barnet får ligga utan blöja, dess bättre för barnets hud.
Obs! Se upp med att luta dig fram för att gulla med små pojkbebisar vid blöjbyte. De kissar rakt uppåt!

Här får du tips på bra böcker om den första tiden med bebisen.

Den franske förlossningsläkaren Michel Odent brukar rekommendera att mamman föder så ensam som möjligt för att bli så lite störd som möjligt. Det kan vara bra att tänka igenom i förväg vilka man vill ha med i förlossningsrummet så att det inte uppstår några känsliga situationer när födseln redan kommit igång.

En del föräldrar oroar sig för hur de större barnen ska reagera på att deras mamma föder barn. Självklart går det inte att säga i förväg och beror på många olika förutsättningar, men de flesta barn verkar ta det hela mycket naturligt. De tar inte mer plats än vad föräldrarna kan hantera, de tycker det är roligt eller intressant och blir inte det minsta rädda även om mamman stönar eller vrålar.
Om barnet blir uttråkat underlättar det om det finns någon som kan gå iväg med det och hitta på någonting annat. Självklart kan det hända att barnet blir skrämt, särskilt om någon annan i rummet verkar rädd, och även då är det till stor hjälp om det finns någon mer där som bara finns till för syskonen.

Om du vill ha med barnen eller inte kan bara du själv bestämma. Vissa mammor tycker att det är roligt, andra blir störda och tappar koncentrationen. Det är inte livsviktigt för det äldre barnet att få vara med - det är en erfarenhet att mamma behöver få vara ifred för att kunna föda fram det lilla syskonet, och så får man ju komma in så snart det är klart för att hälsa sin lilla bror eller syster välkommen. De flesta födslar sker på natten, och lustigt nog är det sällan som syskon vaknar när deras föräldrar föder barn. Kanske låter man mindre än man själv tror?
Att få visa en häpen, nyvaken treåring den lilla bebisen som kommit under natten är också ganska så mysigt!

“Jag har inte velat ha mina andra barn med eftersom jag haft ett stort behov av avskildhet när jag fött. Det äldsta barnet var av en händelse hos sin farmor då hans lillebror föddes, och kom hem bara några timmar senare. De andra två har fötts på natten när syskonen legat och sovit.
När mitt tredje barn föddes var det den äldste av bröderna, då sex år, som såg henne först. Han kom larvandes helt sömndrucken på väg tillbaka till sin säng efter att ha varit uppe och kissat, och vi vinkade in honom till oss för att se den lilla nyfödda systern. “Jättesöt”, mumlade han artigt och vacklade tillbaka i säng igen.
Minsta lillasyster föddes också på natten. Då var det den yngre brodern som upptäckte bebisen först - han var nämligen på väg att lägga sig på henne när han kom till min säng tidigt på morgonen. Jag visade honom det lilla knytet som låg där och viskade att nu hade deras nya lillasyster fötts. Häpen tog han tummen ur munnen och rusade in till sina syskon och ropade att de måste komma och titta, bebisen har kommit!”
Anna

För tonårsdottern, den unga kvinnan, finns allt att vinna på att ha fått uppleva sitt syskons hemfödsel (eller att själv ha fötts hemma!). Idag förs knappast kunskaperna om att föda barn muntligen vidare mellan förälder och barn. Skolan förmår inte i någon högre grad intressera unga människor för barnafödandets mysterier och de flesta blivande föräldrar är därför hyfsat okunniga när det är dags.
Visst har alla en föreställning om hur det ska bli att föda barn, men den är ofta väldigt negativ. Många har fått höra av sina egna föräldrar att det var förskräckligt och skrämmande när de själva föddes. Motsatsen förekommer också: en kvinna berättade för sin dotter om hennes födelse och liknade förlossningen vid en lång orgasm. När dottern själv födde barn tyckte hon att liknelsen var en smula vilseledande ;-)

Att ha fått höra enbart negativa omdömen om att föda barn påverkar mer än vad man kanske som förälder kan föreställa sig. Även synen på den egna kroppen, kroppsfunktioner och sexualitet i allmänhet bidrar till hur ens dotter, den unga kvinnan, i födslostunden känner och litar på sin egen kropp. Har hon med sig en bild av födandet som något man själv med förtroende tar ansvar för, något som man själv kan påverka och med stolthet och förväntan se fram emot, då har hon många av de förutsättningar som möjliggör en lättare barnfödsel.

“När jag var 12 år blev min mamma gravid med min syster Claire. Ett år senare berättade min mamma för mig att hon var gravid igen. Jag blev glad, men lite osäker på vad jag skulle svara när mamma frågade om jag ville vara med på förlossningen. Jag ville verkligen inte vara på sjukhuset en gång till. Jag sa att jag ville tänka på saken.
En vecka senare sa min mamma att hon troligen skulle föda barnet hemma, med en barnmorska. Hon frågade mig om jag hade funderat på om jag ville vara med. Jag sa att jag ville det. Jag tänkte att eftersom barnet skulle födas hemma så skulle det nog bli annorlunda. (…)
Vår barnmorska Deborah och hennes medhjälpare Diana kom hem till oss tidigt på morgonen. Jag kommer ihåg hur vårt hem kändes den morgonen. Jag kände lukten av rostat bröd och kanel, och till min förvåning verkade huset fridfullt och ganska tyst. Det enda ljud jag hörde var Deborahs lugnande röst, när hon sa till mamma att hon var så duktig. (…)
Ganska snart började mamma krysta. Jag gick in i sovrummet för att se på. Min styvfar och min bror Eric var också i rummet. Vi uppmuntrade mamma, och väntade. Innan jag visste ordet av krystade mamma ut en söt liten flickbaby. Vi stod runt mamma och såg Abigail glida ut. Deborah gav genast babyn till mamma och vi ställde oss alla nära mamma för att beundra familjens nyaste medlem. (…)
Den största upplevelsen med den förlossningen, för min del, var att om man är förberedd och gör det på rätt sätt är det en underbar upplevelse. Det var fint när Claire föddes på sjukhuset, men läkarnas sätt och åsynen av all medicinsk utrustning gjorde inte att jag själv såg fram mot att föda barn. Men när jag såg Abigail födas förstod jag hur fantastiskt det kan vara att bli mamma. Jag känner mig privilegierad som har fått vara med om det.”
Justine McDonald, 14 år
(Being There; Mothering -99)

Så nu har vi en födande kvinna i rummet, hennes man, en barnmorska, en doula, två små barn och en mormor. Därtill en väninna som fotograferar, en granne som bara tittade in för att se varför det var fest och kanske grannens katt …

Hur många kan man egentligen vara i ett förlossningsrum? Enligt Michel Odent ska det vara så få personer som möjligt i det rum där kvinnan föder. Han menar att störningar orsakar komplikationer, och berättar med en rysning om amerikanska hemförlossningar med hela hejaklackar av vänner som bara ställt till med oreda och elände.

Naturligtvis är det upp till dig själv att bestämma hur många du vill ha med när du föder ditt barn. Generellt kan man dock säga att ju fler personer som är inblandade, desto mer kan hända och gå fel. De allra flesta födande kvinnor är mycket känsliga för intryck och för andras behov.
En födsel väcker också starka känslor hos andra - känslor som de kanske inte har räknat med att uppleva.

Ett råd, om du vill ha både barnmorska, partner, barnvakt och eventuella vänner i huset, är att be alla som inte absolut måste vara i rummet att hålla sig utom syn- och hörhåll tills allt är klart. Det brukar fungera alldeles utmärkt.

Har man gått över tiden två veckor kanske man börjar undra om man ska använda mutor eller hot för att få ut sin inneboende, men faktum är att barn alltid kommer ut till slut, och för det mesta helt för egen maskin. Barn föder sig helt enkelt själva (med lite hjälp av mammans muskler!).
Hur lång förlossningen ska bli eller hur den ska kännas vet man aldrig i förväg. Man räknar med att det tar längre tid att föda första barnet, men hur många minuter, timmar eller dygn det ska ta beror på en mängd faktorer, där bland annat trygghet är en av de viktigare.

I stort sett alla förlossningar följer ett visst körschema. Mammans kropp får en signal att förlossningen ska börja (exakt var den signalen kommer ifrån, hur den ser ut eller vad som utlöser den vet man fortfarande inte).
Sedan samarbetar barnet och mammans kropp på ett fiffigt och komplicerat vis för att barnet ska komma ut - motståndet på vissa ställen i livmodern får barnet att rotera till en viss ställning och så vidare, allt för att barnet ska ta sig ut så säkert som möjligt.

Följande är en generell beskrivning av förlossningens olika faser:

• Förlossningen börjar
• Latensfasen
• Aktiva fasen
• Övergångsskedet
• Utdrivningsskedet

Förlossningen börjar
Den vanligaste signalen på att dagen B som i bebis är inne är förstås värkar, men många kvinnor har så kallade förvärkar innan de riktiga sammandragningarna börjar. Omföderskor kan ha förvärkar i veckor eller till och med månader före förlossningen!
Ett annat tecken på att födsloarbetet har satt igång kan vara att vattnet går, men det är inte så vanligt. Oftast går inte vattnet förrän barnet faktiskt föds.
Ytterligare ett tecken kan vara att slemproppen lossnar (även om det inte är alla som märker när det händer). Slemproppen är en geléaktig klump, en slags stor flytning, med eller utan blodstrimmor i. Den har suttit i livmoderhalsen som ett skydd för att inte släppa in bakterier och annat otyg till bebisen i livmodern.

Latensfasen
Förlossningens första fas kallas latensfasen. Den inleds med att livmodern, kvinnans största muskel, börjar dra sig samman i rytmiska vågor för att pressa ut barnet. Dessa sammandragningar (som ofta kallas värkar eller kontraktioner) går uppifrån livmodern ner mot livmodermunnen.
I början kommer sammandragningarna ganska sällan och oregelbundet. De är ofta rätt så harmlösa och kan kännas obestämda, mer som mensvärk framförallt i ryggslutet. I början varar sammandragningarna kanske cirka 15-20 sekunder för att senare öka till 60-90 sekunder.
Det är svårt att säga exakt hur många minuter, timmar eller dagar latensfasen pågår. Ibland kanske man inte ens märker av den för att den redan har gjorts “i smyg” i förväg, men den kan också vara i flera dygn. Typiskt för latensfasen är att den inte accelererar märkbart utan ligger på ungefär samma lite orytmiska intensitet, och att det kan komma långa pauser emellanåt.

I det här skedet kanske barnmorskan vill göra en första undersökning. Hon känner efter om livmodertappen har börjat mjukna och mäter kanske med fingrarna hur många centimeter livmodermunnen öppnat sig. Kanske känner hon efter utanpå magen hur barnet ligger och lyssnar med sin tratt på barnets hjärtljud.

Både vila och aktivitet kan vara rätt i latensfasen. Känner du för att gå en promenad så är det antagligen för att du behöver det, för att hjälpa värkarbetet på traven. Att dansa och rulla med höfterna, eller att ladda upp med mat och dryck kan också kännas nödvändigt. De flesta kvinnor har svårt att bara gå och lägga sig eller sätta sig och vila under denna fas eftersom de blir uppspelta av att förlossningen äntligen har kommit igång, eller för att de oroar sig för att den ska stanna av igen om de inte rör på sig. Men kan man vila under den här fasen så ska man absolut passa på att göra det. Det är den sista chans man får innan det drar igång på allvar.

Aktiva fasen
Nästa skede av förlossningen kallas den aktiva fasen. Den anses börja när livmodermunnen öppnat sig mer än fyra centimeter. Man kallar den här fasen för “aktiv” eftersom förlossningsarbetet tilltar i kraft och fortsätter att öka hela tiden.
Nu blir sammandragningarna längre och tätare. Det börjar kännas ordentligt och många tycker att sammandragningarna blir väldigt smärtsamma. Om kvinnan har kunnat gå omkring och göra saker som vanligt fram tills nu, så blir det plötsligt omöjligt. Nu krävs hela hennes koncentration för att kunna slappna av och surfa över värkarna.
Det är ändå bra att hålla sig i rörelse om det går. Värkarna blir mer effektiva, tyngdlagen hjälper barnet att tränga ner i bäckenet och trycket ner mot livmodermunnen och bäckenbotten gör att endorfinerna, det kroppsegna morfinet, frisätts. Dessutom blir mammans blod bättre syresatt, vilket är bra för bebisen.
Nu är barnet på väg ner genom bäckeningången. När barnets huvud passerar förbi spinaeknölarna (den trängsta passagen, mitt i bäckenet) är det många kvinnor som plötsligt blir illamående eller känner ett starkt obehag. Sedan fortsätter bebisen ner mot bäckenbotten, och då brukar det genast kännas lättare.

Övergångsskedet
Slutet av den aktiva fasen kallas ibland för övergångsskedet. Nu kan det hända att mamman känner sig utmattad och uppgiven. Hon tycker att hon har fått vad hon tål och kan bli väldigt frustrerad och till och med vilja ge upp och sluta föda barn helt och hållet. Denna fas brukar vara ganska kort, men intensiv. Pappan (eller partnern) kan pigga upp mamman ganska mycket med att påpeka att allt är som det ska vara, att det värsta nu är gjort och att hon nu snart får träffa barnet.

Utdrivningsskedet
Sammandragningarna är nu mycket intensiva och kan hålla i sig i upp till två minuter. Ibland känns det som om de avlöser varandra utan paus emellan. Nu trycker barnets huvud på ner mot bäckenbotten och framkallar förr eller senare de så kallade krystimpulserna.
Krystimpulsen kan vara olika stark, men för många känns det som ett expresståg drar genom kroppen. Känslan av att bli akut bajsnödig kan kännas obehaglig och bara själva kraften i krystvärkarna kan kännas skrämmande.
Men samtidigt är det oerhört skönt att få krysta. Om krystimpulserna är starka är det kanske bara frågan om minuter tills bebisen är ute. En del bebisar kommer ut på två krystvärkar: först huvudet, sedan eventuellt en kort paus och så kommer kroppen.
Huruvida man ska försöka hålla tillbaka krystimpulser är omdiskuterat. Ett bra råd, som dock kan vara svårt att följa, är att försöka slappna av så maximalt som möjligt även mellan krystvärkarna och bara krysta på kroppens eget kommando. Då kommer krystningen antagligen att ske precis när den behövs.

Andra barn tar längre tid på sig, särskilt om mammans krystimpulser är svaga. Det kan kännas som om bebisen åker fram och tillbaka och inte kommer någonstans. Då kan det hjälpa att kvinnan byter ställning, gärna var femte eller tionde minut. Om man orkar är det väldigt bra att försöka stå upp, röra på höfterna eller till och med gå lite. Då får bebisen den hjälp den kanske behöver att komma ner och ut.

En bra ställning för den värksvaga mamman är att stå på knä eller på huk. Om det blir för tröttande att stå på huk kan kvinnan sitta med det ena benet under sig, så att hon vilar på sitt ena underben och häl.
Pappan kan vara till stor hjälp genom att sitta bakom kvinnan och stödja henne, eller låta henne stå och stödja sig mot honom om hon vill stå.

När bebisen kommer ut kan mamman själv, eller pappan, ta emot barnet. Hurra! Ni klarade det!

Måste det göra ont att föda barn? Nej, självklart upplevs födsloarbetets mödor mycket olika av olika kvinnor. Men gör det ont så finns det alltid en anledning, för smärtan fyller flera olika funktioner. Dels är den en varningssignal, till exempel när du krystar - “ta inte i mer nu, för då spricker du”! Den varnar dig för att du står inför någon form av kollaps, antingen det gäller muskler, blodkärl eller något annat. Dessutom fungerar smärtan som vägledning - de ställningar du intar för att minska smärtan är också de som underlättar barnafödandet.
Troligen är smärtan också relaterad till din stressnivå. Ju mer rädd, stressad och spänd du är, desto mer gör det ont i kroppen. Klen tröst när det kniper, men det kan ändå vara bra att känna till, eftersom man då inser att avslappning faktiskt är smärtlindrande.

Men hur slappnar av när man är rädd? Meditation, yoga eller muskelavslappnande varma bad fungerar bra för några. Många har stor hjälp av en doula eller av en erfaren barnmorska. Nyförlösta mammor som haft barnmorskan Cayenne Ekjordh med på förlossningen brukar berätta om hur de fått “surfa” genom smärtvågorna.

“Jag brukar fråga mammorna: “Klarar du svår smärta under två sekunder?” och det tror de flesta att de gör. Problemet är ofta förhållandet smärta/tid. Om du tänker “Fan! Ska jag ha såhär ont i arton timmar!” så går du nästan under. Men om du klarar att hålla dig i nuet, då går det mycket lättare. Eftersom du vet att du klarade av och överlevde den förra värken, så kan du tänka “Här kommer en till, nu klarar jag den också”.

Om en mamma får panik gäller det att jag får kontakt med henne, först via rösten eller via kroppen. Sen försöker jag få ögonkontakt. Om jag inte får ögonkontakt på en gång kanske jag måste hoppa och flaxa lite, men till slut får jag det, och då måste jag hålla kvar hennes uppmärksamhet. Ge henne en glimt av att vi kommer att klara av det tillsammans. Vad jag måste göra är att få henne att hålla sig kvar i fyrtio sekunder, hjälpa henne att stanna kvar och känna att hon kan överleva. Det handlar mycket om kärlek, och om närvaro. Jag kanske tar i henne, håller henne.

Sen gäller det att göra henne uppmärksam, för när nästa smärtvåg kommer måste hon vara med från sekund ett. Föreställ dig värken som en jättevåg, säger jag, en femmeters våg mitt ute på Atlanten. Det är ingen idé att försöka kämpa mot den eller fly ifrån den, vi måste följa med den, kanske dyka in i den … Ögonkontakt - släpp ner axlarna, släpp käkarna, släpp taget … Följ med.
Det är svårt att klä i ord hur det går till! Det är något som bara händer när man är där. Man kan inte, och ska inte tycker jag, eliminera smärtan totalt, men man kan lindra den. All form av smärtlindring går ut på att man ska slappna av. Och inte förvänta sig att det ska bli si eller så. Förväntningarna är en stor skurk i dramat!

På omvänt vis kan man bli låst i positiva förväntningar, det kan bli som en fix idé. När en kvinna har hållit på och krystat i två timmar kan hon vara så fixerad av att ungen ska ut att hon bara låser sig och inget händer. Minst 200 ungar har jag lurat ut med att fråga mamman, mitt i ett evighetslångt krystningsskede, om vi inte ska gå på krogen istället! Då tappar hon fattningen totalt och faller ur ramen. Ungefär när vi har börjat diskutera vilket vin vi ska dricka kommer en krystimpuls, och så är ungen född!”
Cayenne Ekjordh, barnmorska och rosenterapeut, som har sett runt 2350 barn födas, varav 350 i hemmet

Det är också skillnad på smärta och smärta. Vissa talar om “positiv smärta”, vilket kan låta märkligt. Men det betyder att du vet att smärtan för med sig något gott.
Föreställ dig att du står framför ingången till en gruva. Gruvägaren ger dig en spade och säger åt dig att du har högst åtta timmar på dig att hacka fram världens största diamant, som finns därinne - det är bara att sätta igång och hacka för brinnande livet! De där åtta timmarna kommer att bli otroligt smärtsamma och arbetsamma, men till slut kommer du att stå där med världens största diamant i famnen. Var det värt det?
Även om det är lätt att glömma bort det under själva förlossningen så är det ju faktiskt ett barn man kommer att hålla i sina armar till sist, och då är det värt allt arbete och all smärta, varenda sekund av det.

Har du funderat på hur du ska bemöta den smärta du kanske kommer att få uppleva? Det kan vara bra att tänka i god tid på hur du vill vara rustad när du går ner i din gruva - och gärna ha en “plan B” också, om det inte skulle gå som du har trott.
En trevlig detalj är att kroppen producerar en hel del smärtlindring själv. Studier visar att halten endorfiner, kroppens eget smärtlindrande ämne, är upp till 30 gånger högre hos en kvinna som ska föda barn än hos en icke-gravid kvinna (Goer, 1995).

Om du vill föda hemma är du i första hand hänvisad till de icke-kemiska typerna av smärtlindring. Eftersom alla metoder handlar om att slappna av, och vi känner oss avslappnade av olika saker, är det bara du själv som kan säga vilken av de nedan beskrivna metoderna som passar just dig. Det finns fler metoder, t ex hypnos, zonterapi och vissa homeopatiska medel, men de metoder som följer kanske är de enklaste att använda.

Akupunktur
Akupunktur är en urgammal kinesisk metod att lindra smärta. Metoden är utan biverkningar och blir allt vanligare som smärtlindring vid förlossningar.
Med akupunktur sätts kroppens egen smärtlindring igång. En helt smärtfri förlossning blir det inte, men värkarna blir inte lika svåra. Nålarna sätts på plats när värkarbetet har kommit igång ordentligt. De placeras där mamman har som mest ont, ofta i höjd med blygdbenet, på ryggen eller höften. De är tunna, ungefär två centimeter långa och sätts strax under huden med ett enkelt handgrepp av barnmorskan.
En nål placeras ofta mitt uppe på huvudet. Den hjälper mamman att slappna av bättre mellan värkarna.
Många känner ingenting alls när nålen sätts, andra tycker att det bränner till lite. Nålarna hindrar inte mamman från att röra sig. Hon kan vara uppe och gå så länge hon vill.
Akupunktur är helt ofarligt för både mamma och barn och kan kombineras med andra smärtlindringsmetoder. Halten av endorfiner ökar, vilket blockerar smärtimpulserna till hjärnan. Samtidigt ökar halten serotonin, ett ämne som ökar välbefinnandet.
Resultatet blir att mamman mår relativt bra och klarar av värkarbetet bättre, både fysiskt och psykiskt.
Fråga din barnmorska om hon har möjlighet att ge dig akupunktur!

Akupressur
Det finns vissa punkter på kroppen som man kan trycka på för att få smärtlindring under förlossningen. Bland annat på hälarna finns sådana akupressurpunkter.

Massage
Varma händer, en flaska massageolja och kanske en rullbjörn (ett trädjur med små runda hjul som ben) är alla bra hjälpmedel för en partner som vill ge massage mot ont i rygg och ben. (Här är tips på engelska om hur man ger skön massage!)

Varma bad
Värme i största allmänhet är mycket effektivt mot smärta. Men om badkaret är så litet att du måste ligga på rygg bör du ändå vänta så länge som möjligt med att lägga dig i badet, helst tills du är öppen 8 centimeter. Om du lägger dig på rygg för tidigt kan nämligen förlossningen bli mer utdragen än nödvändigt, och om bebisen inte har vänt sig rätt ännu kanske den får för sig att göra det alls innan den ska födas. Håll dig någorlunda upprätt så länge du kan!
(Tyvärr saknar vi information om vattenförlossning i hemmet i Sverige. Vill du bidra med fakta?)

Stön, vrål och andra urtidsljud
Du kan hämta mycket kraft till öppningsskedet genom att “öppna upp” hela vägen ända upp till munnen. Att släppa ut spänning och smärta genom att göra starka ljud hjälper många födande kvinnor. Allt från primitiva grymtningar till operasång fungerar.

Profylaxandning
Från 60-talets början kunde blivande svenska mödrar gå på psykoprofylaxkurser för att lära sig andas “rätt”. Andningen är en mycket bra smärtlindringsmetod eftersom den dels lär dig att slappna av effektivt och på så vis faktiskt lindra smärtan, och dels är helt ofarlig för barnet. Däremot är det tveksamt om det finns ett sätt att andas som passar alla. Troligtvis är det bäst om du försöker hitta ditt eget sätt att andas dig igenom smärta. Testa genom att låta din partner nypa dig på insidan av låret - först mjukt och sen hårdare och hårdare i en minut. Se hur mycket smärta du kan “andas bort” genom att andas lugnt. Dra in luft genom näsan och blås ut genom munnen. För somliga hjälper det att andas snabbare och ytligare, “flämta” igenom smärtan när den är som mest intensiv.
Det finns olika “klassiska” profylaxmetoder - läs om Lamazemetoden och Bradleymetoden, båda på engelska.

Dans
Det är bra att vara uppe och röra sig så länge det går, och varför inte då röra sig till musik? Många kvinnor finner stor lättnad i att gunga och sväva omkring.

TENS-apparat
TNS (transkutan nervstimulering), som den egentligen heter, är en apparat som ger dig svaga elektriska stötar för att stimulera din egen kropps naturliga smärtlindringssystem. Fyra elektrodplattor tejpas fast på ryggen, över nerverna som går till livmodern. Sen reglerar du själv strömstyrkan i stötarna med hjälp av en kontroll. Om man använder den från ett tidigt skede av förlossningen brukar den fungera bra, men man bör låna hem apparaten och öva några veckor innan födseln. Fungerar förstås inte om man vill vara i vattnet under förlossningen.

Kvaddlar
Sterilt vatten sprutas in under huden, i korsryggen och ibland över blygdbenet. Även detta syftar till att få igång kroppens egen produktion av smärtlindrande endorfiner. Punkterna där lösningen injiceras är dessutom akupunkturpunkter. Den här metoden passar inte alla. Vissa får stor lindring av kvaddlarna, andra tycker att injektionerna är värre än själva födslosmärtan.

Trygghet
Till slut är det ändå så att om man inte känner sig trygg så hjälper knappt någonting. Och omvänt, ju tryggare man känner sig desto mindre ont har man, oavsett andra bedövningar. Tyvärr är trygghet inget man kan be att få av barnmorskan, eller köpa på apoteket. Det är så många saker som är avgörande för hur just du känner inför att föda barn. Men det kan vara värt att fundera på vad det är som gör dig lugn och glad, vem du känner dig trygg med, vad du behöver få höra eller känna för att du ska må bra. Det är en bra början!

På den amerikanska webbsidan Childbirth.org finns ett index över artiklar om smärtlindring under värkarbetet med många bra uppslag. I artikeln How to Support a Laboring Woman FAQ ser listan över “doulans tio bästa tips” ut så här:

1. Stöd och uppmuntran
2. Varma och kalla omslag
3. Något att äta och dricka
4. Effleurage
5. Regelbunden kissning
6. Vatten
7. Födsloställningar, bra kroppslägen
8. “Double Hip Squeeze”
9. Höftrullning
10. Massage

Av olika anledningar fokuserar ofta debatten om hemfödsel på risker. Synd, med tanke på att det finns betydligt större risker att utsätta sitt nyfödda barn för. Varje år dör 1-3 bebisar i trafikolyckor. Ändå är det ingen som höjer ett ögonbryn eller börjar diskutera när man åker hem från BB i en bil. Och för att göra ytterligare en jämförelse dör ett femtiotal barn varje år på sjukhusens förlossningsavdelningar.

Så visst finns det risker med att föda barn vare sig man är hemma eller ej, och om du vill göra ett informerat val vill du även känna till dessa risker. Den här boken kommer inte att ta upp alla medicinska aspekter av att föda barn, men det finns hänvisningar till annan litteratur och källor här.

Ett litet påpekande bara: att fokusera alltför mycket på risker och ohälsa kan vara jobbigt om du är gravid. En variant är att låta din partner sätta sig in i de medicinska problem som kan uppstå, och låta honom/henne sköta de diskussioner som ska föras. Det kan kanske låta sjåpigt, men för mycket information om risker kan ge slagsida på verkligheten och inge en känsla av att allting är farligt (tänk bara på de ängsligaste föräldrarna nästan alltid är barnläkare ;-). Om läsningen framkallar oro och rädsla är man sämre rustad inför förlossningen. Står du på näsan i läkarböcker och läser fallbeskrivningar, glöm inte att titta upp då och då och se verkligheten, där minst 95 % av alla normala graviditeter slutar med en helt normal förlossning!

I stort sett ingenting händer helt ur det blå under en förlossning. En van barnmorska kan förutse de flesta problem som kan uppstå vid en viss födsel i åtminstone så god tid så att kvinnan hinner komma till sjukhus inom en timme, vilket brukar vara tillräckligt vid de flesta komplikationer.

Vi ska ta upp fem olika komplikationer, som många har hört talas om och oroar sig för (vilket inte betyder att de är vanliga eller livshotande):

1) Blödning hos mamman
2) Navelsträngen faller fram (kommer ut före barnet)
3) Navelsträngen är lindad kring barnets hals
4) Barnet får för lite syre under förlossningen
5) Föreliggande moderkaka

Blödning hos mamman
Denna komplikation är inte särskilt vanlig hemma och man minska risken för blödning genom att se till att den födande kvinnan dricker mycket, både under förlossningen och efter hon fött. Det är också bra om hon kan kissa ofta, eftersom en fylld blåsa kan öka risken för blödningar.
Det är oftast svårt att veta exakt hur mycket någon har blött. Tycker man att det känns osäkert och kvinnan börjar bli yr, må illa eller tappa färg ska man ringa ambulans och åka in till sjukhus. Blödningar är luriga och har man otur kan det gå fort.
Medan du väntar på ambulansen finns det saker du själv kan göra för att förbättra läget.
• Om kvinnan börjar känna sig yr ska hon ligga ner med benen högre än kroppen. Det brukar göra att man känner sig bättre.
• Om moderkakan har kommit ut är det bra att massera livmodern ganska hårdhänt. Livmodern ska kännas ordentligt hård under massagen.
• Innan moderkakan kommit ska man inte massera livmodern och inte dra i navelsträngen. Moderkakan ska komma ut spontant. Kvinnan kan gärna sitta på huk eller stå på knä och själv krysta ut den. Kommer moderkakan spontant behöver man i regel inte oroa sig för att den inte ska vara hel.
Har man en barnmorska hos sig har hon i regel livmodersammandragande medel med sig. Hon har även möjlighet att sätta dropp i väntan på ambulans.

Navelsträngen faller fram
Detta är en mycket ovanlig komplikation. Om navelsträngen faller fram ska mamman ställa sig på alla fyra med pannan mot golvet/sängen och baken uppåt. Om möjligt ska partnern stoppa in två fingrar i slidan och försöka trycka upp barnets huvud, så att det blir mindre tryck på navelsträngen. Fingrarna ska hållas kvar där till man kommit till sjukhuset och barnet kan tas ut med kejsarsnitt.

Navelsträngen är lindad kring barnets hals
Många tror att det är farligt för barnet att få navelsträngen runt halsen. Men eftersom barnet får syre genom navelsträngen är det inte risk att barnet kvävs för att det blir trångt runt halsen, och eftersom navelsträngen är så glatt och böjlig är det ytterst sällan som den sitter så hårt lindad att syretillförseln stryps

Barnet får för lite syre under förlossningen
Det finns flera orsaker till att barn kan vara medtagna när de föds och det behöver inte betyda att barnet har fått syrebrist under födseln.
Barn som inte riktigt vill komma igång ska man först och främst massera på ryggen. Har bebisen inte börjat andas inom två minuter får man börja med mun-mot-mun-metoden, fast man sätter sin mun över barnets mun och näsa och blåser in luft i barnet. Man måste tänka på att barnets lungor är små så att man inte blåser för hårt. Det ska synas att barnets bröstkorg höjs när man blåser in luft och barnet ska bli rosigare. Se instruktioner här.
Om barnet andas dåligt eller rossligt behöver det sugas. Sätt din egen mun över barnets näsa och mun och sug ut eventuell gegga, så att det inte kommer ner i barnets lungor. Oroa dig inte för att suga för löst eller för hårt - du kommer att känna precis hur hårt du måste ta i.

Föreliggande moderkaka
En föreliggande moderkaka är mycket ovanligt men upptäcks på rutinultraljuset. Tyvärr är det många som oroar sig i onödan när de får reda på att moderkakan bara ligger långt ner, eller lite för, i kanten av modermunnen. Ofta växer den inte mer sen, så det behöver inte alls betyda att den kommer att vara ivägen för barnet när tiden är inne för förlossning.
Har man inte gjort ett ultraljud kan man märka att moderkakan ligger för livmoderöppningen på andra sätt. Symtom kan till exempel vara:
• Högt och rörligt huvud i sen graviditet, speciellt hos förstföderskor
• Blödningar runt vecka 28-32 utan någon som helst orsak (man ska naturligtvis alltid ta reda på varför man får en blödning, oavsett vilken vecka man är i).
Om man konstaterar att moderkakan ligger för vid en hemfödsel får man åka in till sjukhus för att få ultraljud och dropp. Det behöver inte nödvändigtvis leda till kejsarsnitt.

Negativa attityder hos den eller de som ska hjälpa den födande kvinnan är inte bra. I födande stund är hon ofta mer öppen för intryck än någonsin förr eller senare i livet. Småsaker kan störa hennes koncentration och lugn. Om barnmorskan eller partnern är rädda, illa till mods eller har någon form av outtalad konflikt kan detta påverka den blivande mamman och få henne orolig eller ur balans i mer eller mindre grad.
Detta kan ju kanske vara svårt att helt undvika, men det hjälper om man lärt känna barnmorskan sedan tidigare och dessutom ser till att hålla nere antalet personer i förlossningsrummet.

Samtidigt som man självklart måste kunna lita på läkare och barnmorskor måste man också kunna få till stånd en dialog, om deras rutiner eller ingrepp känns oförenliga med ens egna erfarenheter eller intuition. De flesta läkare och barnmorskor har inga problem med detta, men ett fåtal kan känna sig ifrågasatta och reagerar med att lyssna ännu mindre. Lösningen på detta, om det inte hjälper att vara vänligt envis, är att be att få annan personal. Skyll på personkemi om det känns lättare: “Jag känner att vi bara pratar förbi varandra. Det vore nog bäst om det fanns en annan barnmorska / läkare som kunde komma istället.”
Låt partnern ta hand om all kommunikation om det går, och spill ingen onödig energi på att diskutera. Kom ihåg att du inte gör något fel eller dumt. Det är faktiskt din förlossning!

På sjukhus finns ofta en osynlig konflikt inbyggd. Du kanske kommer dit och upplever att du ska föda ditt eget barn, och att det är du och din eventuella partner som föräldrar som har det yttersta ansvaret för ert barn.
Men så kan inte förlossningspersonalen se det. Om något skulle gå på tok är det barnmorskan eller läkaren som bär det yttersta ansvaret inför Socialstyrelsen, och hon eller han kan bli prickad eller i värsta fall fråntagen sin legitimation.
Det är alltså mer som står på spel än ditt barns hälsa, även om den självklart kommer i första hand för alla inblandade. Om man inte har detta samband klart för sig kan det vara svårt att förstå varför inte den födande kvinnan alla gånger kan få fatta de avgörande besluten, även om hon så önskar.

Självklart önskar alltid föräldrarna sitt barns bästa. Eftersom man har en så oerhört stark beskyddarinstinkt gentemot sitt barn är man beredd att gå med på nästan vad som helst för att barnet ska må bra. Detta, i kombination med vår starka auktoritetstro och att vi kanske inte funderat igenom våra möjligheter, gör oss väldigt utsatta för påtryckningar när vårt barn föds.
För vissa kvinnor passar det utmärkt att helt och hållet lämna över ansvaret till andra. De känner sig absolut trygga med detta, och skulle inte vilja bestämma själva över något som gäller tiden före, under och efter förlossningen.
Men de flesta kvinnor vill i större eller mindre utsträckning bestämma själva vad som känns bäst för dem, och hur de vill bli behandlade under sin graviditet och förlossning. Om de exempelvis blir tillsagda att ligga på rygg fast de känner att det inte är skönt eller att det hämmar barnets syretillförsel, då kommer de att känna sig otrygga.
Tyvärr är det svårt att stå på sig i ett förlossningsrum! Dels är man så upptagen med själva barnafödandet att man knappast orkar eller hinner argumentera. Man vill inte heller gärna bli ovän med barnmorskan som ofta upplevs som en livlina. Dels är man oerhört rädd att ha fel, och på så vis skada sitt barn.
En sådan situation är inte bara tråkig, den skapar otrygghet och är en riskfaktor. Men de flesta som arbetar på förlossningen inser att det är deras ansvar att den inte ska uppstå och försöker vara lyhörda för föräldrarna.

Av olika anledningar är det väl så att man inte under sin graviditet får så mycket chans att prata om vad som händer när förlossningen inte går bra. De verkligt tragiska eller problematiska förloppen pratar man i stort sett aldrig om på föräldrautbildningen eller i mödravården.
Men ett barn kan födas svårt skadat eller dött, eller det kan dö inom kort efter födseln. Sådant händer. Det kan vara bra att tänka igenom vad som kan hända, och framförallt vad man skulle vilja att alla ska göra om någonting händer. Detta gäller inte bara hemmafödande utan alla föräldrar!
Många tror att de skulle anklaga sig själva mer om barnet skulle dö hemma. Men ansvaret känns inte annorlunda, vare sig man var på sjukhus eller hemma. Skulden, sorgen och smärtan är densamma. Och kärleken. Glädjen att man ändå fick se och hålla sitt lilla barn en liten stund.

Födsel och död är nära förknippade med varandra, och i dagens ganska sterila svenska samhälle sker både födandet och döendet mestadels på sjukhus. När man talar om förlossningar talar man ofta om smärta, fara och skräck. På film framställs alltid förlossningen som ett inferno. Så varför skulle någon med hjärnan i behåll vilja föda hemma? På sjukhus finns ju allt man behöver, alla kunniga läkare, alla livräddande apparater. Som födande kvinna får man hjälp och smärtstillande mediciner. Dessutom är moderna svenska förlossningskliniker väldigt ombonade och hemlika idag, eller på väg att bli det. Svenska sjukhus borgar för säkerhet - Sverige är det land som har den lägsta barnadödligheten i Europa, ja i hela världen.
Så varför föder inte alla svenskar sina barn på sjukhus?

I diskussionsgruppen “Föda Hemma” på www.alltforforaldrar.se har man diskuterat anledningar att föda hemma. De tio oftast återkommande skälen är följande:

1. Vi behöver inte flytta oss
2. Vi bestämmer
3. Vi känner barnmorskan
4. Vi kan vara och göra som vi vill
5. Lugnare start för barn och föräldrar
6. Fördelar för familjen
7. Valfrihet
8. Sjukhusen har brister
9. Ett feministiskt perspektiv
10. Födandet ska vara lustfyllt

På ett sätt kan det verka mer opraktiskt att föda sitt barn hemma, eftersom man måste ordna mycket själv som man annars skulle få sjukhuset att ta ansvar för: mat, bäddning och sådana detaljer. Allt detta uppvägs för många av att kvinnan slipper förflytta sig under förlossningen. När vattnet går, eller när hon känner att värkarna börjar bli täta och regelbundna behöver hon inte packa ihop sina saker och sätta sig i en bil eller på annat sätt ta sig till sjukhuset. Hon behöver inte känna sig stressad, och värkarbetet behöver inte bli stört eller avbrutet, som det så ofta blir när man ska transporteras någonstans just när förlossningen börjar komma igång.

“Jag hade efter två mycket bra sjukhusförlossningar, utan några andra påtryckningar än vaginalundersökningar vid dumma tillfällen, fått självförtroendet och modet att föda hemma. Barn nr 2 föddes mycket snabbt, och största delen av det smärtsamma skedet pågick i taxi. Det ville jag absolut slippa denna gång. Sen har jag alltid velat åka hem på en gång och hemma skulle jag då vara direkt. Jag skulle inte behöva ta det där beslutet när man ska åka in utan bara låta allt ha sin gång. Samma barnmorskor hela tiden var också en bonus. Alla förväntningar infriades och min förlossning i februari var en så bra upplevelse!”
altamura

“En födande kvinna är en känslig varelse. Varje människa som föder upp till exempel hästar vet att man inte förflyttar ett sto som strax ska föla, och absolut inte när värkarbetet har börjat. Det är lika med katastrof. Det är farligt. Men bara för att vi är människohonor ska vi ringa runt till sjukhus, ringa efter taxi, klä på oss, gå ut och baxa oss in i en taxi, åka bil, banka på sjukhusporten, skrivas in och svara på frågor, mätas och vägas, förflytta oss till ett lämpligt rum på förlossningsavdelningen om det finns något ledigt. Och allt detta medan vi är inne i ett förlossningsarbete.”
Klarin Gullström

Den kanske viktigaste fördelen är att det är man själv som bestämmer. Det är en psykologisk fördel men också en praktisk, därför att de blivande föräldrarna är värdar och själva bestämmer hur de vill förbereda förlossningen.

“Min man njöt av att få vara hemma i sitt eget hus, kunna äta och dricka när han ville, kunna ta en aktiv roll som försörjare till oss arbetande kvinnor. För mig är hierarkin på sjukhuset att barnmorskan bestämmer, kvinnan lyder under henne och mannen är att bihang. Hemma var det jag som bestämde, min man var min partner och barnmorskan var vår mycket kompetenta stödperson.”
Freja

Att man känner sig trygg och avslappnad med de personerna som är med är viktigt för de flesta. Att barnmorskan och eventuella andra närvarande kommer som gäster, inbjudna av föräldrarna, gör för många kvinnor att självrespekten och tryggheten blir större. Du som ska föda ditt barn är inte en patient, utan en kvinna med en naturlig och individuell uppgift.

“Viktigast för mig var att känna den barnmorskan som skulle vara med. Att hon skulle känna mig och veta vad som var viktigt för mig och att jag litade till 100 % på henne. Om det hade funnits möjlighet att få det så på sjukhus är det möjligt att jag valt att göra det, men nu tycker jag att det var otroligt skönt att vara hemma, att inte behöva åka bil med värkar och att vara hemma i vår stora sköna säng efteråt!
Men så här i efterhand kan jag säga att det som förvånade mig mest i samband med min förlossning var att jag faktiskt inte behövde barnmorskan så mycket. Den viktigaste personen var jag själv och det hade jag inte förväntat mig!”
Kristine

Omgivningarna är välbekanta, vilket innebär att man slipper tänka på annat än själva födseln. Under förlossningen kan man gå ut och in i rummen som man själv vill, och föda på den plats där det känns allra bäst. Man kan ha sina egna kläder och äta och dricka vad man vill, när man själv vill, duscha i sin egen dusch och gå på sin egen toalett. Man kan ha så mörkt eller ljust man vill, spela musik, öppna fönstret eller ha blommor i rummet.

Du kan vara precis som du själv vill och behöver inte tänka på att du stör någon annan, verkar konstig eller ynklig eller ohämmad. Du kan gråta, skrika, dansa, ha hög musik, grimasera och vara dig själv utan en tanke på andra. Vill du smekas eller älska med din partner går det bra, vill du dra dig undan och inte låta någon röra dig så gör du det.
När barnet är fött bestämmer du. Vill ni att bebisen ska vägas och mätas? Ska barnet badas? Vill du bara amma och låta bebisen somna på ditt bröst med en filt över sig, och ta allt det andra när den vaknar sen? Det kan vara hur tyst och lugnt du vill, och ta så lång tid som det behövs. Ni kan också fira barnets ankomst precis som det känns bäst - ringa runt till släkt och vänner och ha fest hemma samma dag, eller “kura” och låta telefonjacket vara utdraget några dagar till.
Många som har fött sina barn hemma uppskattar också att kvinnan själv kan bestämma var de inblandade ska vara - om hon vill kan ju till exempel barnmorskan vara i ett annat rum när hon inte behövs.

“Jag vill låta förlossningen ha sin gång i lugn och ro. Jag bryr mig för mycket om vad folk runt om kring mig tycker och tänker och vill så det påverkar mig. Tänker på hur jag låter, vad jag säger till personalen m.m.”
Marlen

Hur hemlik än miljön kan vara i ett förlossningsrum så är man ändå inte hemma, och det upplever många som avgörande. För dem känns allting lugnare hemma. Andelen nya intryck är färre, allts om är vant och hemtamt gör att man känner sig trygg. Flera mammor som har erfarenhet av både hem- och sjukhusförlossning tycker att de hade mycket lättare att komma igång med amningen hemma eftersom de var mer ostörda där. Detta hade även som resultat att de ammade mer och längre.

Hemfödande föräldrar upplever också att den lugna miljön är fördelaktig för det nyfödda barnets hälsa. Detta bekräftas av de svenska barnläkare och barnmorskor som har lagt märke till att de hemfödda barnen inte går ner i vikt lika mycket som nyfödda på sjukhus, eller inte alls.

Möjligheten att närvara vid och uppmärksamma allt som händer med barnet är mycket stora vid en hemfödsel. Som förälder vet man exakt vad som händer med barnet. Inga överraskningar uppstår, inga konflikter med personalen om amningssätt eller tider, användande av napp eller annat. Man kan ha barnet hos sig hela tiden om man så vill och behöver aldrig tänka på att man själv eller det lilla barnet ska störa eller väcka andra.

“För egen del var det en obeskrivligt läkande, stärkande och befriande upplevelse. Det var så lugnt och jag hade sådan makt över mitt liv i en utsatt stund. Och jag fick kämpa själv, för min egen skull, och dessa fantastiska människor var där och stödde mig. En andlig och fysisk upplevelse av enorm magnitud!
Mitt barn mådde mycket bättre av det, hon fick en lugn start med många andhämtningspauser, ingen stress! Jag tycker också att hon utvecklades bättre under de första månaderna, men det är ju subjektivt.”
Freja

Det finns många fördelar för syskonen när mamma slipper åka till sjukhuset för att föda. Vissa föräldrar låter de större barnen vara med hela vägen, även under själva förlossningen. Andra vill vara ostörda och låter en vän eller släkting passa barnet/barnen i ett annat rum eller hemma hos sig själva. Syskonen får sedan komma in och se det lilla underverket när föräldrarna själva vill.

Flera föräldrar som fött hemma menar att det faktum att det större barnet har fått vara nära sitt lilla syskon från början, och inte behövt separera från föräldrarna under tiden syskonet föds, har varit mycket positivt. De tror att detta har varit en bidragande orsak till att det äldre barnet inte känt någon särskild svartsjuka gentemot det yngre.
Även för syskon i tonåren kan en hemförlossning bli en erfarenhet som skänker stor trygghet inför det egna föräldraskapet senare i livet.

Att en hemförlossning har fördelar för pappan/partnern har vi redan beskrivit. Hans roll blir en av de viktigaste - inte bara före och under själv födseln, utan även efteråt. Han behöver pyssla om den nyblivna mamman på det sätt hon vill, och se till att syskonen har det bra. Han kanske tar kort på bebisen för att föreviga dess första timmar på jorden.
Han tar ansvar för att rummet där mamman och bebisen ligger är lagom varmt och att båda har vad de behöver, att sängen får rena lakan om det behövs och att det städas i ordning. Och det är han som ordnar detaljerna kring det eventuella firandet. Ett nytt barns ankomst är en av livets absoluta höjdpunkter, och högtiden kan bli mycket högtidlig när man firar den hemma!

Varje år väljer ett hundratal kvinnor i Sverige att föda sina barn hemma. I England föds något fler av alla barn hemma, cirka 2,5 % varje år. I Holland är det betydligt fler, cirka 35 %. Mer än vart tredje holländskt barn föds alltså hemma i sina föräldrars sovrum!
Hur tänker alla dessa barns föräldrar, varför vill de inte föda på sjukhus?

I Holland väljer varje kvinna var hon och hennes familj vill föda sitt barn. De får välja fritt, de uppmuntras att välja genomtänkt, utifrån sina egna behov. All information finns lätt tillgänglig för att underlätta ett fritt val. (Holland har för övrigt nästan lika bra siffror som Sverige vad gäller nyfödda barns och nyblivna mammors hälsa.)

Även på engelska mödravårdscentraler uppmanas blivande föräldrar att informera sig om vilken som är den bästa platsen för just dem att föda sina barn, hemma eller på sjukhuset.

Låt oss göra ett tankeexperiment, för att verkligen ta frågan på allvar. Med tanke på att mänskligheten har utvecklats i hundratusentals år utan förlossningskliniker - vad är egentligen argumenten för att alla barn ska födas på sjukhus?

Självklart vill man ha medicinsk övervakning vid en förlossning som förväntas gå snett. Men det är bara ett litet fåtal av alla födslar som går snett. Forskning visar att det inte finns någon anledning för fler än 60 % av alla kvinnor att föda på sjukhus - även om fler än så föder på sjukhus förbättras inte hälsostatistiken. Det innebär helt krasst att fyra av tio kvinnor åker till sjukhuset helt i onödan när de ska föda sitt barn, och tar därigenom plats och uppmärksamhet från de som verkligen kan tänkas behöva den.

Enligt världshälsoorganisationen WHO kan alla kvinnor med lågriskgraviditeter, cirka 70-80 % av alla kvinnor, föda hemma och fortfarande vara lika säkra som om de födde sitt barn på sjukhus. Ett stort antal av dem skulle troligen vara säkrare hemma än på sjukhus.

Idag är det inte självklart att en vuxen, fullt frisk kvinna själv ska få fatta beslut om var hon vill föda sitt barn. Ända sedan de manliga läkarna började delta vid barnsbörd på 1700-talet har både barnmorskornas och de födande kvinnornas eget inflytande över den egna kroppen, den kvinnliga sexualiteten och barnafödandet minskat drastiskt. Ur ett feministiskt perspektiv borde det vara självklart att granska hur manliga forskare och läkare tänker och praktiserar sina tankar vid barnafödande.
Idag lämnar alltför många kvinnor över ansvaret för sin egen och sitt barns hälsa till experter som utgår från manliga erfarenheter av kvinnokroppen. Exempelvis vet få unga kvinnor hur barn föds, hur hon själv kan följa barnets väg genom sin kropp steg för steg under förlossningen, hur hon själv kan påverka och underlätta graviditet och förlossning för både sig själv och barnet och hur hon kan göra födseln säkrare och mindre smärtsam. Hon vet alltför lite om de mediciner, droger och åtgärder som används av barnmorska och läkare vid graviditet och förlossning. Det finns nog få områden där kvinnor i så hög grad överlåter tänkandet som när det gäller den kvinnliga kroppen och hälsan i allmänhet, och barnafödandet i synnerhet.

En barnafödsel är inget mystiskt eller farligt. Många föräldrar som vill föda hemma vill hellre fokusera på höjdpunkten, högtiden, kraften, prestationen, kicken, triumfen och framförallt kärleken. Att föda barn är något mycket speciellt! Det kan vara den största dagen i ens liv, ett gott minne som räcker hela livet.

Det finns många orsaker till att se fram mot en hemfödsel: Att man har lärt känna sin barnmorska i förväg, fått vara med om att bestämma var födseln ska äga rum och vilka som ska vara med. Att man slipper åka hemifrån när det verkliga födsloarbetet startar och värkarna börjar rulla på, slipper sätta sig i en bil under sammandragningarna. Att man får ha barnmorskan så nära och tillgänglig man vill, eller få vara helt ensam om man vill. Du får vara precis som du vill, ha dina egna kläder, dina egna saker, vara i dina egna rum i en välbekant omgivning och gå ut och in i rummen som du vill. När barnet är fött blir allt lugnt, inga andra behöver barnmorskans uppmärksamhet, ni själva bestämmer hur ni vill ha det timmarna efter födseln. Allt detta kan i högsta grad bidra till en fantastisk upplevelse av kärlek, stolthet och triumf.

“Bondingen mellan mamma, pappa och barn är inte bara en fråga om vad som hände minuterna efter att barnet fötts, utan om hela den omgivning i vilket födsloarbetet sker. Det är inte en kemikalie som kan injiceras i föräldrarna efter förlossningen för att hjälpa dem att bli effektiva vårdnadshavare. Det är resultatet av en långsam, kraftfull process som startat redan efter graviditeten, som tog fart med de första sparkarna då de båda föräldrarna började lära känna sitt barn som fortfarande var i sina mammas mage. En process som fortsatt genom det värkarbete där kvinnan är fri att hitta sin egen rytm, att ge uttryck för sin kvinnlighet och sin sexualitet och att vara sig själv, utan hämningar och blygsel och där även mannen är fri att uttrycka sina egna känslor och bli en pappa i stället för att vara en åskådare. Då blir födseln en hyllning till livet.”
Sheila Kitzinger, Birth at Home

Många kvinnor som jämfört sjukhus- och hemförlossningar tycker också att smärtan varit betydligt mindre och/eller mer lätthanterlig (se avsnittet om smärtlindring).

“Jag födde mitt fjärde barn hemma. Första gången tog det 14-15 timmar, andra och tredje cirka åtta timmar. Det räckte med andning även om jag tyckte det för dj-t ibland. Med nr fyra hemma gick det mycket snabbare - och det efter nio års paus. Fem timmar från första värken, sammandragningarna var superkorta, de första tre timmarna aldrig längre än 30 sekunder. Det var inte förrän de sista värkarna i övergångsskedet och under krystningen som jag tyckte att jag verkligen födde.”
Mariita på Island

“Jag födde mitt första på sjukhus -88 med all värklindring jag kunde få. Det var en helt ok förlossning som bara tog åtta timmar. För två år sedan födde jag hemma och det uppstod en del komplikationer. Det tog 18 timmar och värkförloppet var värre än det “borde” ha varit. Jag startade med 3-5 minuter mellan värkarna och körde så ända fram mot slutet. Det var svintungt. Men jag upplevde ändå att det var bättre hemma och jag hade inte ondare än när jag fick en massa bedövningar. Anledningen var nog lugnet som var hemma samt framför allt dykmetoden som min fantastiska barnmorska lärde mig.”
Idun

Det finns en hel del föreställningar om vad det är för slags föräldrar som föder hemma. Är de flummiga? Kristna? Har de gummistövlar och äter syrade morötter? Är de okänsliga för smärta eller kanske helt fanatiska?

Självklart är det så att det finns alla sorters hemfödare. Höger- och vänstermänniskor, banktjänstemän, hemmafruar, kollektivboende, journalister, tv-kändisar, studerande, ateister, it-människor och new-agetyper. Några tror på Gud, andra på rymdskepp, några på börsnyheterna. Det är inte möjligt att sätta en etikett på denna brokiga blandning av människor men två saker har de ofta gemensamt: De är egensinniga och de är känsliga. Beslutet att föda hemma tas alltså inte av människor som är okänsliga eller orädda för smärta. Intressant nog är de snarare extra känsliga. Kanske beror det på att de vet med sig att de lättare skulle bli störda och otrygga om de utsattes för alla de intryck och orosmoment som det skulle innebära för dem att föda bland främmande människor.

De studier som gjorts visar att det i gruppen hemföderskor finns alla slags kvinnor, från låg- till högutbildade, yngre och äldre, först- och omföderskor. Vissa studier tyder dock på att kvinnor som valde att föda hemma i genomsnitt är två år äldre, högre utbildade och oftare omföderskor än de som födde på sjukhus (Davis-Floyd 1994, Cunningham 1993, Anderson & Greener 1991).

I två vetenskapliga studier, gjorda 1986 och 1993, jämförde forskarna värderingar och faktorer som påverkat val av förlossningsplats. Kvinnorna som valde var lågriskbedömda och de valde mellan tre alternativ: att föda på sjukhus, på ABC-klinik (Alternative Birth Center) eller hemma (Chapman, Chamberlain et al. 1986, Waldenström & Nilsson 1993).
De kvinnor som valde sjukhusförlossning ville ha tillgång till läkemedel, teknik och läkare, medan de kvinnor som valde att föda hemma menade att så fort man kommer in på sjukhus kan tekniken användas i onödan och bli farlig. ABC-kvinnorna hade en tilltro till den medicinska expertisens auktoritet men ville ha färre ingrepp och en mer naturlig förlossning än de trodde var möjlig på en vanlig förlossningsavdelning.
De kvinnor som födde hemma förväntade sig inte att något skulle gå fel och om det uppstod en komplikation trodde de sig vara tillräckligt nära medicinsk hjälp. ABC-kvinnorna ville däremot inte utsätta sig för de medicinska risker som de trodde existerade hemma.
Sjukhusmödrar såg förlossningen som ett medicinskt tillstånd, medan ABC- och hemföderskor såg förlossningen mer som en andlig upplevelse.

1975 gjordes en amerikansk studie där man undersökte 300 hemförlossningar i närheten av San Fransisco (Hazell, 1975). Man fann då att parens karaktäristiska drag var en självmedvetenhet och ett engagemang i olika områden som hade med människans och jordens överlevnad att göra. De såg födelsen som ett hårt arbete som de inte fruktade. De fann det naturligt att ansvaret för förlossningen låg på dem själva och var inte oroliga för komplikationer, eftersom de såg på lidande och död som en del av livet.

Den enda som kan avgöra om barnet ska födas hemma eller på sjukhus är barnets mamma. Att försöka tvinga eller påverka henne att föda på en plats där hon inte känner sig trygg är både dumt och riskfyllt. Därför måste man ta alla påståenden om vilka kvinnor som “passar” att föda hemma med en nypa salt.

I Socialstyrelsens “Allmänna råd om hemförlossningar” från 1990 skriver man att det viktiga är att den blivande mamman “inte lider av någon akut eller kronisk sjukdom som kan påverka förlossningsförloppet. Hon bör därför inte tillhöra någon obstetrisk riskgrupp.”

Frågar man svenska hembarnmorskor svarar de ofta att de vill att kvinnan ska vara frisk, ha haft en normal graviditet, vara helt fullgången (minst i vecka 37, högst i vecka 42) och att hennes eventuella tidigare födslar ska ha varit normala. Många ser det som ett plus om kvinnan är välinformerad och väl förberedd, icke-rökare, inte missbrukare.

Det finns också barnmorskor som inte vill vara med om du väntar tvillingar eller om ditt barn ligger i säte. Andra känner sig mer trygga med detta och det finns föräldrar som fött tvillingar hemma (till och med trillingar!), föräldrar som gått över tiden tre veckor och ändå fött hemma och föräldrar vars barn legat i säte men vänt sig samma dag som de föddes - hemma.
Kanske har den barnmorska du väljer att samarbeta med helt andra synpunkter. Bäst att diskutera alla sådana saker i god tid!

Är du förstföderska? Det är inget hinder. Många som föder hemma föder sitt första barn, och det finns barnmorskor som anser att det är särskilt lämpligt för förstagångsmammor.

Om du har bestämt dig för att föda hemma kommer du kanske att upptäcka att ditt beslut får vissa sidoeffekter. Det är ett avgörande som väcker starka känslor, ibland överraskande starka. Även om du är helt överens med barnets andra förälder så finns det många andra närstående som kan bli oroade och berörda.
Den äldsta generationen släktingar tar oftast frågan om hemförlossning med ro. Om de är födda fram till och med 20- och 30-talet har de kanske själva fötts och/eller fött hemma. Men för de generationer som fött barn, eller själva fötts, under den tid då barnafödandet flyttades från hemmen till sjukhusen kan det upplevas som ett bekymrande steg tillbaka.
När ens föräldrar, nära vänner och släktingar blir oroade är det förstås ofta omtanke om mammans och barnets bästa som ligger till grund, och kan man bemöta oro och frågor med sakliga argument och fakta brukar ofta oron stillas. I slutänden ställer de flesta familjer upp bakom det födande parets beslut.

När det gäller skeptiskt inställda mödravårdsbarnmorskor, läkare och barnavårdspersonal, kan det vara knepigare. Det kan upplevas som om du med ditt beslut ifrågasätter den medicinska auktoritet som personen i fråga har. Just därför kan det vara viktigt att kunna besvara dessa personers frågor på ett sätt som känns tillfredsställande för båda. Ofta är man ju extra känslig för vad personer inom denna yrkeskår tycker och tänker. Man ska dock inte glömma att det är få av dagens barnmorskor, och nästan inga moderna förlossningsläkare, som sett en helt “naturlig” förlossning, alltså ett skeende där en kvinna föder ett barn helt opåverkad av tekniken omkring henne eller en främmande miljö.

En del föräldrar känner att de ständigt måste försvara sitt val, även för flyktigt bekanta. Det bästa du kan göra är att undvika att diskutera detta i onödan. Spara energin istället!
Men om du bestämmer dig för att försöka besvara de många frågor som du säkert kommer att få, kan det vara skönt att vara någorlunda förberedd på frågorna. En del är vanligare än andra.

- Tänker du inte på barnets bästa?
Självklart tänker alla föräldrar på sitt barns bästa. Men som överallt annars kan man ha olika uppfattning om vad som är bäst för barnet. Om man tror att det är säkrare, lugnare och tryggare att föda hemma, då är det detta som verkar vara det bästa alternativet. De föräldrar som väljer att föda hemma har ofta tänkt igenom sitt beslut många fler gånger än vad de föräldrar som föder på sjukhus gör, och de är ofta bättre insatta i förlossningens skeden, risker och psykologi.

- Vad gör ni om det händer någonting?
Just detta “någonting” är en punkt dit man ofta kommer i diskussioner om hemfödsel. Den allra vanligaste reaktionen man får när man talar om hemfödsel med andra kvinnor är att det nog låter bra, men inte är något för dem. “Om jag hade fött hemma hade jag varit död nu”, eller “Om jag hade fött hemma hade mitt barn varit dött nu” är två väldigt vanliga kommentarer. Men överraskande få vet egentligen varför det blev en så komplicerad förlossning. Vad det var som gick snett, den primära orsaken till akutsnittet, sugklockan eller den allmänna uppståndelsen, det har ingen riktigt förklarat.
Lyckligtvis är det faktiskt så att det är oerhört få barn som faktiskt dör vid förlossningen i Sverige - i genomsnitt ett barn per 2000 födda. Likadant med mammorna (i genomsnitt två varje år). Och då ska man tänka på att det föds nästan 95 000 barn varje år i vårt land.
Anledningen till att så många ändå upplever födseln som dramatisk och farlig kanske är att sjukhusmiljön i sig är stressande och dramatisk.

Kanske kan du trösta den som frågar oroligt med att de förlossningar som är komplicerade ofta inte är de normala, där kvinnan är frisk och fullgången. Oftast händer det istället när kvinnan är sjuk, föder för tidigt eller blir igångsatt.

- Tänk om ni måste åka till sjukhus?
Om du har planerat att föda hemma men under förlossningens blir överflyttad till sjukhus har du inte slösat bort den tid du var hemma. Eftersom du kommer att vara på sjukhuset kortare tid löper du mindre risk att få infektioner. Du har ungefärligen halverat risken att behöva förlösas med kejsarsnitt, tång eller sugklocka, jämfört med andra kvinnor i samma riskklass som du själv.
Den vanligaste anledningen till att åka till sjukhus från en planerad hemförlossning är att födseln drar ut på tiden. Mammorna blir helt enkelt för trötta och vill få en igångsättning. Om du behöver åka in av någon annan anledning så vet du i alla fall att du verkligen behöver den extra övervakning, smärtlindring eller hjälp som du får där. Det sker inte på grund av att du blev utsatt för en mängd ingrepp som gjordes bara för att du befann dig på ett sjukhus!
Bara en försvinnande liten del komplikationer uppstår ur det blå, men även om någonting oförutsett skulle hända så gäller det sällan sekunder, utan man hinner ringa efter en ambulans och hinna in till sjukhuset. Barnmorskan som är med har vana vid att rycka in även i akuta situationer.

- Tänk om barnet dör?
Barn dör vid födseln, både hemma och på sjukhus. Det är tragiskt men sant, även om det är mycket ovanligt. Du kan gott ställa motfrågan: Men tänk om barnet dör på sjukhus då? Skulle det verkligen vara mindre sorgligt? Även föräldrar vars barn dör på sjukhus anklagar sig själva, känner outsäglig sorg.
Ändå är det ingen dum fråga. Alla blivande föräldrar borde snudda vid den tanken någon gång: Hur vill vi att det ska bli om vårt barn dör när det föds? Var vill vi helst vara? Vem ska vara där? Hur vill vi minnas vårt barns sista stund i livet?

Om det gäller första barnet får ni kanske bemöta följande påståenden:

- Förstagångsmammor får åka till sjukhus oftare.
Det stämmer att så många som 40 % av alla förstagångsmammor har blivit överförda till sjukhus i studier om hemfödsel (Chamberlain et al, 1997). Men det betyder ju att 60 % av förstagångsmammorna födde sina barn hemma, med få eller inga ingrepp. Hur många sjukhus kan skryta med att så många av förstföderskorna föder utan dropp, epidural, kejsarsnitt eller andra ingrepp?
Förstagångsmammor åker oftast in för att värkarbetet drar ut på tiden och de blir trötta. Vanligtvis är det ingen fara för varken mor eller barn.
Är du en förstföderska som har gjort ett genomtänkt val, som har tränat på avslappning och som har skött om dig under graviditeten, och din bebis ligger i en bra ställning, då är risken att du ska höra till dem som överförs till sjukhus betydligt lägre än 40 %.
Förstföderskor har oftare en trängre livmoder. Detta innebär dels att de mer sällan drabbas av efterblödningar eller kvarhållen moderkaka, och dels att deras bebisar mer sällan ligger på tvären eller felvända. Av dessa anledningar menar vissa att det är allra säkrast att föda hemma när det är första barnet.

- Du vet inte hur ont det gör. Tänk om du behöver smärtlindring?
Ingen vet hur ont det kommer att göra första gången - eller om det kommer att göra ont alls. Men okej, vi säger att det kommer att göra ont! Smärtlindring finns hemma också (se avsnittet om smärtlindring). Studier visar dock att kvinnor som föder hemma vill ha smärtlindrande mediciner mycket mer sällan än kvinnor som föder på sjukhus (Anderson & Greener, 1991). Även när det finns sådana mediciner tillgängliga hemma, frågar de hemfödande mammorna efter dem i betydligt mindre utsträckning.
De allra flesta som föder hemma använder ingen medicinsk smärtlindring alls, och det går jättebra. Men om du skulle känna att det blir för mycket för dig så finns alltid möjligheten att åka in till sjukhuset och få en epiduralbedövning eller annan smärtlindring.

- Tänk om ditt bäcken är för trångt? Då kan inte bebisen komma ut.
Inom förlossningskunskapen i Sverige anser man att friska svenska kvinnor ytterst sällan har trånga bäcken, så sällan att man inte räknar med det. Det kan däremot vara lite annorlunda om man är invandrad - det har att göra med näringsstatus och eventuell rakitis under uppväxten.
Om du misstänker att ditt bäcken är trångt kan du dels trösta dig med att din kropp förmodligen har sett till att ditt barn är lagom litet (liksom du själv antagligen är), och att bäckenet dessutom utvidgar sig ganska rejält under förlossningen. Dels mjukas ligamenten i bäckenet upp under den senare delen av graviditeten. Dels kan du själv öka bäckenets diameter upp till 30 extra procent genom att sitta på huk, stå upp eller stå på alla fyra under förlossningen.

- Det kan ta väldigt lång tid första gången.
Så skönt att vara hemma då, där du kan slappna av och göra vad du vill! Och skulle du bli för trött så kan du alltid välja att åka in till sjukhus och få dropp för att snabba upp förloppet.

Om du fortfarande tvekar och inte vet hur du vill ha det finns det en del frågor du kan ställa dig själv för att komma närmare ett beslut.

* Hur ser min drömförlossning ut?
* Min mardrömsförlossning?
* Kan jag tänka mig att ha främmande människor omkring mig när jag föder barn?
* Vad eller vem behöver jag för att känna mig trygg?
* Litar jag på min partner?
* Litar jag på min barnmorska?
* Om något är fel på barnet när det föds, eller om barnet inte lever - vad skulle jag vilja att det hände då?
* Är jag överens med min partner?
* Vem ska göra vad under förlossningen?

Dessa frågor kanske är svåra att svara på, särskilt om det är första gången du föder barn, men det kan vara till stor hjälp att fundera över dem om du känner dig osäker.
På den här internetsajten för föräldrar finns en födselplan som är särskilt intressant för blivande förstagångsföräldrar som tänkt föda på sjukhus, men den passar också om man funderar på hemförlossning eftersom man får en ganska klar bild av vilka rutiner man kan tänka sig - eller inte tänka sig - att vara med om under förlossningen.

Från allra första början föddes alla barn över hela världen hemma. Kvinnan av släktet Homo Sapiens har fött barn hemma i minst 300 000 år, och hennes förmödrar ytterligare några miljoner år. Antagligen har hon redan tidigt i historien haft hjälp av en barnmorska, eller jordemor som det kallades förr i tiden.

Hur länge barnmorskorna har funnits är det ingen som riktigt vet, men troligtvis är det ett av världens äldsta yrken. Jordemodern skulle vara en pålitlig och klok kvinna. Hon hade örtkunskaper och förmåga att tyda tecken. Förutom att vara skicklig i att hjälpa födande kvinnor skulle hon veta mycket om olika örter och mediciner. Ofta hade hon också kunskaper om fosterfördrivande och preventiva medel.

Den utveckling som barnmorskans roll har genomgått i historien påverkar i hög grad den födande kvinnans situation - och val av födsloplats.
Barnmorskan var en viktig person i det forntida samhället. Hennes yrke var ansett och hennes status var hög. Men från mitten av 1500-talet började kyrkan och staterna i Europa föra en maktkamp mot jordemödrarna. Man ville befästa sin makt och sitt inflytande över befolkningen och försökte därför få kontroll över den traditionella kunskapen om barnafödande och läkekonst som i första hand förvaltades av jordemödrarna. Det man framförallt ville komma åt var deras kunskaper i fosterfördrivning och födelsekontrollerande medel.

Till slut reglerades barnmorskeyrket med en kyrkoordning år 1571. Jordemödrarna befalldes att rapportera alla födda barn till kyrkan, även de barn som föddes utom äktenskapet vilket på den tiden var brottsligt. Följden blev att jordemodern tvingades att vittna mot kvinnor som fött sitt barn i hemlighet.
Under 1600-talet spred sig häxförföljelserna i Europa, och all den kunskap som de kloka gummorna hade blev så gott som utrotad.

I mitten av 1600-talet började läkarna få kontroll över jordemödrarnas arbetsområde. Man bildade Collegium Medicum och utfärdade en förordning för Stockholm barnmorskor som gick ut på att läkarna skulle utöva ett förmyndarskap över barnmorskorna. År 1777 kom det första “Reglementet för barnmorskor” som gällde för hela riket och rörde bland annat utbildningen av barnmorskor. Barnmorskeutbildningen hade nu ställts under statlig, manlig och medicinsk kontroll.

År 1752 uppläts två platser på Serafimerlasarettet i Stockholm för fattiga barnaföderskor som inte hade något hem att föda sina barn i. De fick en viss vård mot att de blev undervisningsmaterial för barnmorskor och läkare. Senare inrättades ett allmänt barnbördshus för att få fram ytterligare exemplar för undervisningen. Det ansågs ta för lång tid och bli för omständligt att utbilda läkare och barnmorskor vid hemförlossningar, och mer effektivt att ha alla barnaföderskor samlade på samma ställe.
Det var dock bara ett fåtal kvinnor som använde sig av barnbördshusen. Staden betalade barnmorskan lön vid hemförlossningar om kvinnan hade ett hem att föda i.
En gradvis professionalisering och hospitalisering av förlossningsvården inleddes, där barnmorskan blev underställd och lierad med läkaren. Från att ha varit en medsyster blev barnmorskan en auktoritet över den födande kvinnan.

Under 1800-talet blev barnsängsfebern vanlig till följd av att läkarna gick från dissektionsrummet till att förlösa kvinnor utan att tvätta händerna däremellan. Den vaginala undersökningen ansågs som en viktig del i undervisningen och varje kvinna kunde bli undersökt av ett stort antal händer. Bakterier spreds således även via elever från kvinna till kvinna.

Förlossningsvården har genomgått förändringar på två parallella områden under de senaste hundra åren. Det gäller å ena sidan valet av förlossningsplats, där utvecklingen har gått från hemmet till födsloanstalter eller centraliserad högteknologisk förlossningsvård. Å andra sidan har förändring skett i vem som bistår kvinnan vid förlossning, där utvecklingen har gått från självlärda jordemödrar till statligt utbildade barnmorskor och läkare.

Vad beträffar valet av hjälpare vid förlossning så rådde det i Stockholm från år 1711 tvång att tillkalla barnmorska och det tvånget kom med tiden att gälla i hela landet. Vad beträffar valet av förlossningsplats har inte samma tvång funnits, utan förändringen förmodas där ha ekonomiska och politiska skäl. Villkoren för de hemförlösande barnmorskorna förändrades, så att de fick svårt att klara sig på vad hemförlossningarna gav. Därtill fick kvinnorna så småningom själva betala sin barnmorska vid hemförlossning, vilket gjorde att många valde att föda gratis på sjukhus.
I Stockholm gick förändringen snabbast. 1870 föddes nio av tio barn i hemmet. Femtio år senare föddes bara 15 procent av alla barn i hemmet.

Den stora förändringen i barnafödandets villkor under 1900-talet i Sverige är inte att nästan alla kvinnor föder på sjukhus idag, vilket brukar anföras som orsaken till att spädbarnsdödligheten sjunkit till dagens låga siffror. Sjukhusen har varit en bidragande orsak och bra för kvinnor med högriskgraviditeter, men den största anledningen till att fler kvinnor och barn överlever är de sociala förändringar som skett under samma tid. Sverige är idag ett samhälle där få svälter eller är felnärda och där god hygien, kost och motion är tillgängligt för de allra flesta. Dessutom har de omständigheter under vilka kvinnor väntar och föder barn förändrats mycket.

“De kvinnor som inte vill ha barn, som inte är friska nog att få barn eller som av genetiska eller andra skäl riskerar att få högriskbarn behöver idag inte föda barn alls, tack vare moderna preventivmetoder och möjligheter till ett tidigt avslutande av graviditeten. Dagens små familjer ger hälsosammare, mindre slitna omföderskor. Kvinnor behöver heller inte föda barn lika många gånger och lika sent i livet. Förbättrade sociala och ekonomiska villkor är också en bidragande orsak till ett mindre riskfyllt barnafödande. Att tillskriva den reducerade barnadödligheten till förbättringar i den medicinska vården eller obstetrikernas skicklighet är att blanda ihop association med orsak och verkan.”
Sheila Kitzinger, Birth at Home

Enligt en brittisk undersökning (Chalmers & Richards 1977) skulle mödra- och barnadödligheten ha fortsatt att sjunka på grund av den relativt sett större nedgången i fertilitetsnivån i högriskgrupperna för mödra- och barnadödlighet, även om medicinsk praxis hade varit oförändrad i Europa och Nordamerika.

I Holland föds fortfarande mellan 30 och 35 % av barnen hemma. Den holländska barnmorskan har huvudansvaret för kvinnan under graviditet och förlossning och bedömer om kvinnan ska remitteras vidare till obstetriker. Holland har också ett väl utbyggt ambulanssystem, korta restider till sjukhusen och tätt mellan förlossningsavdelningarna. Det finns en bra kommunikation mellan de barnmorskor som biträder vid förlossning och närmaste förlossningsklinik.
För att bedöma vilka kvinnor som kan föda hemma har den holländska regeringen utarbetat en kriterielista för vad som gäller för normala och onormala förlossningar. Barnmorskorna bedömer kvinnorna utifrån kriterielistan vilka kvinnor som är låg- och högrisk. Utifrån den här bedömningen rekommenderas ca 35 % av kvinnorna att föda på sjukhus. Av de resterande 65 % föder sedan cirka hälften hemma.

Även om det holländska systemet visar mycket goda siffror är det idag utsatt för påfrestningar. Holländska feminister frågar sig om smärtan verkligen är nödvändig och undrar om det patriarkaliska samhället förnekar kvinnorna epiduralbedövningens fördelar. Allmänläkarnas organisation i Holland har inlett en process för att inte barnmorskan ska få ha huvudansvaret för den gravida och födande kvinnan. Man har under de två sista decennierna bland lågriskbedömda kvinnor sett en ökning i antal remitteringar till läkare under förlossningen, både i hemmet och på sjukhus.

I England har Midirs, som är ett kunskapscenter med databas och tidning inom barnmorskans område, tagit fram ett antal broschyrer om olika ämnen som berör graviditet och födande. Innehållet bygger på aktuell forskning och ger de blivande föräldrarna fakta så att de sedan kan göra ett informerat val beträffande amning, att föda barn i säte, att ha en doula med under förlossningen, rutinmässigt ultraljud, alkohol under graviditeten, epiduralbedövning under förlossningen och valet av förlossningsplats. Dessa broschyrer finns i två olika varianter, en för de blivande föräldrarna och en mera utförlig och på fackspråk för professionella inom området. Fördelar och nackdelar med olika alternativ presenteras, liksom information om vad man ännu inte vet genom den forskning som gjorts och hänvisningar till var man kan få ytterligare information.

I USA liknar utvecklingen i stort den i övriga västvärlden. 95 % av alla amerikaner föddes i sina hem år 1900. Den siffran var halverad redan 1940 och är nu nere i cirka 5 %. Trots att så många barn föds på sjukhus i USA har de förhållandevis hög spädbarnsdödlighet - 20 andra länder har bättre siffror.

I början av 1900-talet föddes alla barn i Sverige i hemmet. Under 30-talet byggde man ut förlossningsvården och 1935 föddes ungefär lika många barn på sjukhus som hemma. I början av 60-talet föddes 99,7 % av alla barn på sjukhus.

Det är inte helt lätt att svara på frågan om hur många barn som föds i hemmet i Sverige idag. För det första därför att kanske inte alla hemförlossningar journalförs, särskilt inte de som sker utan barnmorska närvarande. För det andra ger barnmorskornas journaler ingen säker statistik, eftersom det inte finns något ställe i journalen där man kan ange huruvida hemförlossningen var planerad eller oplanerad hemförlossning. För det tredje är statistiken missvisande angående barn som fötts i hemmet men efteråt kommer till sjukhus: dessa barn journalförs som om de hade fötts på sjukhus.

Men man kan ganska lugnt säga att det är få barn som föds hemma idag, även om antalet för första gången på flera år är stigande. Drygt 99 % av de svenska kvinnorna föder idag på sjukhus - cirka en promille av barnen föds hemma. Så här ser föreningen Föda Hemmas statistik ut för åren 1978-2003 (gäller endast planerade hemförlossningar. Streck betyder att inga uppgifter finns):

År	Antal hemfödslar	Varav avslutade på sjukhus	Varav utan barnmorska	Önskade men genomförde inte hemfödsel
1978	9	-	-	-
1979	23	-	5	-
1980	21	-	3	-
1981	20	-	6	-
1982	29	-	3	-
1983	41	-	4	-
1984	60	-	18	-
1985	57	-	11	-
1986	79	-	-	-
1987	72	-	-	-
1988	116	-	-	-
1989	110	13	-	-
1990	-	-	-	-
1991	-	-	-	-
1992	1	-	-	-
1993	-	-	-	-
1994	-	-	-	-
1995	49	2	2	-
1996	45	1	4	-
1997	45	3	6	8
1998	56	4	7	3
1999	79	7	9	8
2000	91	11	7	13
2001	-	-	-	-
2002	-	-	-	-
2003	123	24	3	-

“Får man verkligen föda hemma?” är en fråga jag fått många gånger. Ja, man får föda sitt barn hemma, det är inte förbjudet enligt svensk lag. I själva verket står det ingenting i svensk lag om barnafödsel. Däremot har Socialstyrelsen en hel del synpunkter och har faktiskt länge varit negativ till hemförlossningar.
1990 skickade man ut frågan om hemförlossning på remiss till bland andra Föreningen Föda Hemma, men utan att föreningens remissvar verkade ha någon betydelse när man sedan gick ut med sina “Allmänna råd om hemförlossning (SOSFS 1990:22)”.

I de Allmänna råden skriver Socialstyrelsen sålunda:
“Det är inte möjligt att definiera en grupp gravida kvinnor för vilka det är riskfritt att föda i hemmet. Även om riskbedömning görs före förlossningen kan allvarliga komplikationer tillstöta under förlossningen även vid en tillsynes normal graviditet hos en frisk kvinna. Det är också helt klart att det kan uppstå allvarliga akuta situationer, även om det är ovanligt, i samband med en förlossning, där barnets eller moderns liv kan gå till spillo, om ej adekvata åtgärder vidtas inom loppet av några minuter.”

I de fall där hemförlossning ändå sker bör kvinnans och barnets säkerhet tillgodoses så långt det är möjligt, skriver Socialstyrelsen. “Vården ska bedrivas så att den uppfyller krav på god vård och skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Sjukvårdshuvudmannen har dock ingen skyldighet att ombesörja förlossning i hemmet. De läkare och barnmorskor som bistår vid förlossningen gör det under fullständigt professionellt ansvar.”

Socialstyrelsen påminner i sina råd även om några av punkterna i Reglementet för barnmorskor (1955:592):

• Barnmorskan ska ofördröjligen göra anmälan hos socialnämnden då hon i sin verksamhet erhållit kännedom om förhållanden, som bör föranleda nämndens ingripande.
• Barnmorskan ska genast anmäla födelsen till den lokala skattemyndigheten.
• Barnmorskan ska verka för att den havande kvinnan och det nyfödda barnet ställs under uppsikt av mödra- och barnhälsovården eller på annat sätt erhåller motsvarande vård.

Socialstyrelsen skriver att barnmorskan är skyldig att föra journal över förlossning och missfall som sker utanför sjukhus. Dessutom anser socialstyrelsen att en barnmorska som bistår vid hemförlossning bör:

• Samråda med den för förlossningsvården medicinskt ansvarige läkaren eller av denne utsedd läkare. Läkaren bör om möjligt träffa den gravida kvinnan. En bedömning bör göras för att utröna, att kvinnan inte lidet av någon akut eller kronisk sjukdom som kan påverka förlossningsförloppet. Hon bör därför inte tillhöra någon obstetrisk riskgrupp.
• Informera om att det kan uppstå livshotande komplikationer för mor och barn vid förlossningen, som ej kan omhändertas i hemmet, samt vid misstanke om komplikationer föranstalta om transport till en förlossningsklinik.
• Vara försedd med nödvändiga hjälpmedel.
• Rådgöra med jourhavande läkare vid närbelägen förlossningsklinik vid avvikelser från det normala som inträffat under förlossningen och vid behov ordna med transport till förlossningskliniken. Läkaren ansvarar för de råd som ges, men barnmorskan har kvar sitt professionella ansvar för det fortsatta handhavandet av förlossningen.
• Anteckna i journalen om patienten motsäger sig erforderlig transport.
• Medfölja patienten till förlossningskliniken vid komplikationer, uppvisa förd journal, och redogöra för det hittillsvarande förloppet.
• Informera närbelägen förlossningsklinik när förlossning startar och är avslutad.

De “Allmänna råden” ligger även till grund för sjukvårdspersonalens ansvarsregler, vilket innebär att barnmorskor som hjälper till vid hemförlossningar löper risk att prickas.

En översyn av Socialstyrelsens författningar pågår just nu (våren 2005). Föreningen Föda Hemma har inte blivit tillfrågade om att vara remissinstans den här gången.

Socialstyrelsen upprättade 2001 ett så kallat SOTA-dokument (State Of The Art, fritt översatt Enligt Konstens Alla Regler) om begreppet normalförlossning. Dokumentet finns numera hos Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi och kan läsas i sammandrag eller i sin helhet (som PDF, 152 kB).
Där kan man bland annat läsa att:

“Det finns skäl att försöka definiera vad som är normal förlossning. Ett sådant grundar sig på den generella ökningen av medicinsk teknologi under de senaste tjugofem åren, exempelvis elektronisk fosterövervakning, värkstimulering, epiduralbedövning och operativa förlossningar. Den ökade användningen av medicinsk teknik var grunden till kraven på naturlig förlossning och starkare betoning av födandets psykosociala aspekter som utvecklades i västvärlden under 70- och 80-talen. Ett annat skäl att försöka definiera “normal förlossning” rör samarbete och arbetsfördelning mellan obstetriker och barnmorskor. Barnmorskans arbetsområde har av tradition definierats som vården av kvinnor med normal förlossning. Obstetrikerns arbete har tyngdpunkten på sjukdom och medicinska komplikationer, men grunden för detta arbete är kunskapen om det normala förloppet. Optimal vård av mor och barn förutsätter såväl tydlig ansvarsfördelning som gott samarbete mellan berörda personalkategorier.
Begreppet normal innebär emellertid vissa problem, eftersom vad som anses normalt kan variera över tiden och mellan kulturer. Normal förlossning för två generationer sedan såg annorlunda ut än idag. I ett globalt perspektiv är hemförlossning det normala, i Sverige sjukhusförlossning. Normalt i bemärkelsen vanligast förekommande kan vara något vi väljer att acceptera, t.ex. användning av farmakologisk smärtlindring, eller något vi vill ändra på, t.ex. alltför hög kejsarsnittsfrekvens.
Normalitet ligger nära det naturliga. Samtidigt vill nog få enbart förlita sig på naturens lagar eftersom det skulle innebära betydligt högre sjuklighet och dödlighet hos mor och barn än idag. Om normal förlossning skulle definieras som naturlig förlossning, dvs. utan medicinsk teknik som exempelvis smärtlindring och värkstimulering, skulle mindre än 10 procent av dagens förlossningar definieras som normala (enligt data från Medicinska Födelseregistret).”

I stycket om själva förlossningsupplevelsen skriver man:

“Säkerheten i förlossningsvården har förbättrats dramatiskt under det senaste decennierna. Mödradödligheten i samband med förlossning har i det närmaste försvunnit. Den perinatala dödligheten är bland de lägsta i världen, ungefär 5 per 1.000 födda, och dödligheten under själva förlossningen är 1.9 per 10.000 födda. All dödlighet går inte att undvika oavsett intensiteten i övervakning och behandling. Vid svår sjuklighet hos barnet, exempelvis asfyxiorsakade neonatala kramper, har problemen i hälften av fallen uppstått antenatalt, dvs. före förlossningen, eller vid en obstetrisk katastrof och är inte möjliga att förebygga eller behandla under förlossningen. Utmaningen för förlossningsvården är att minimera de medicinska riskerna utan att för den skull övervaka och ingripa i förlossningens förlopp på ett omotiverat sätt, så att upplevelsen av förlossningen påverkas på ett negativt sätt. I allmänhet har blivande föräldrar, läkare och barnmorskor samma uppfattning vad gäller dessa prioriteringar.
Det är emellertid inte alltid så. De medicinska riskerna kan värderas olika, liksom värden relaterade till själva upplevelsen av födandet. Kvinnor som väljer alternativ vård skiljer sig från kvinnor som väljer traditionell sjukhusvård, bland annat i attityder och värderingar. Vissa kvinnor kan uppleva att den personliga integriteten lätt kränks i sjukhusmiljön och medicinska åtgärder kan även upplevas som övergrepp. Det är därför viktigt att förlossningsvården ger den födande kvinnan maximala möjligheter att vara delaktig i beslut som rör vårdens innehåll, att hennes autonomi respekteras.
Om en kvinna väljer att föda under former som av läkare och barnmorskor bedöms vara förenade med ökad risk för hennes och barnets hälsa är det dessa personers skyldighet att informera om riskökningen. Det kan vara svårt att exakt ange hur stor denna riskökning är, men man får eftersträva så stor saklighet som kunskapsläget medger. Att avstå från CTG-övervakning under förlossning kan exempelvis innebära en riskökning för neonatala kramper i storleksordningen 1-2 per 1.000 födda, medan CTG-övervakning sannolikt innebär en fördubblad risk för kejsarsnitt på indikation asfyxi, till cirka 3.0 jämfört med 1.5 per 100 förlossningar.
När kvinnan efter information gjort sitt val är läkare och barnmorskor skyldiga att respektera detta.”

SOTA-dokumentet tar upp detaljer som smärtlindring, klipp, separation av mor och barn och valet av förlossningsplats. Det är det sistnämnda stycket som handlar om hemförlossning, och där skriver man bland annat följande:

“Med utgångspunkt från klinisk erfarenhet vet man att vissa obstetriska komplikationer, exempelvis blödning och skulderdystoci, kan inträffa oförutsett och inom kort tidsrymd få dramatiska följder. Dessa händelser är sällsynta, men då konsekvenserna kan vara livshotande för både mor och barn måste även dessa tas på stort allvar. Detta är den grundläggande problematiken bakom förlossningsvård på avstånd från moderna förlossningskliniker.
En metaanalys omfattande 4489 hemförlossningar och 19.049 kontroller (sjukhusförlossningar) visade ingen statistisk skillnad i perinatal mortalitet mellan planerade hemförlossningar och sjukhusförlossningar. Andelen medicinska interventioner, såsom induktion, värkstimulering, episiotomi, instrumentell vaginal förlossning och kejsarsnitt, var lägre bland kvinnor med planerad hemförlossning, och andelen barn med låg Apgarpoäng likaså. Även om författarna till de ingående studierna kontrollerade för möjliga felkällor i den statistiska analysen kan det inte uteslutas att grupperna som jämfördes var olika. Kvinnor som väljer alternativ vård skiljer sig från kvinnor som väljer traditionell sjukhusvård, bland annat i attityder och värderingar vilket gör det svårt att dra säkra slutsatser av jämförande studier som inte är randomiserade.”

Av detta drog Socialstyrelsen slutsatserna att:

• Kvinnor som överväger hemförlossning bör ges bred information om för- och nackdelar med olika förlossningsalternativ och handläggas i enlighet med Socialstyrelsens “Allmänna råd om hemförlossning”
• Utvecklandet av nya vårdformer eller vårdmodeller bör ske i ett forskningssammanhang som möjliggör utvärdering av för- och nackdelar, speciellt den medicinska säkerheten för barnet.

Bland de politiska partierna är det än så länge bara miljöpartiet som engagerat sig i hemförlossningsfrågan. På stämman i maj 2000 tog man beslutet att ta in “rätten till information om val av födelseplats och rätt till stöd och ekonomisk ersättning vid hemförlossning” i partiprogrammet.

Den enda organisation som driver frågan är föreningen Föda Hemma, som startades 1981 av barnmorskor och föräldrar som fött eller ville föda hemma. Föreningen försöker i möjligaste mån ändra den negativa attityden till hemförlossning som finns på många mödravårdscentraler, bland annat genom att informera barnmorskor inom den konventionella vården.

Föreningens syfte är att verka för att blivande föräldrar ska kunna välja hemmet som förlossningsplats. Den förmedlar kontakter mellan föräldrar och barnmorskor, stödjer föräldrar och barnmorskor som väljer hemförlossning och arbetar för att hemfödsel ska bli ett ekonomiskt möjligt och mera allmänt tillgängligt alternativ. Ett annat av föreningens mål är att läkare och barnmorskor utbildas så att de kan bistå vid hemförlossning.
Föreningens tidning “Födsel och Föräldraskap” ges ut med fyra nummer per år och det finns även en hemsida för föreningen och tidningen på internetadressen www.fodahemma.org, där intresserade kan anmäla sig som medlemmar, läsa andras berättelser och delta i diskussionsgrupper.
Dessutom ordnar föreningen träffar för medlemmar och andra intresserade. Idag har den cirka 400 medlemmar. Det finns kontaktpersoner över hela landet, och på vissa orter finns lokalgrupper som träffas regelbundet. Enligt stadgarna är föreningen öppen för alla intresserade.

Det finns många personer inom föreningen som driver debatten om hemförlossning på egen hand. Ett sådant par är Cina och Guy Madison. I flera debattartiklar har de ställt följande krav på ansvariga politiker:

* Att hälsovården ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet, och i enlighet med WHO:s rekommendationer uppmuntra och stödja hemmafödande.
* Att mödravårdscentralerna bör informera alla gravida kvinnor om möjligheten att föda hemma och föreslå det som ett fullgott alternativ för kvinnor utan riskindikationer.
* Att Socialstyrelsens text “Allmänna råd om hemförlossning” ska baseras på fakta och därför skrivas om till hemmafödandets fördel.
* Att kostnader för hemförlossningar, precis som i Norge och Danmark, ska ersättas på samma premisser som sjukhusförlossningar, det vill säga omedelbart, utan villkor och utan anfordran.

De studier som gjorts beträffande den medicinska säkerheten vid planerade hemförlossningar i industriländer visar att det för en frisk kvinna med lågriskgraviditet inte innebär större risker att föda hemma vad gäller dödligheten för såväl mor som barn. Risken för bristningar I mellangården minskar och barnen har högre Apgarpoäng vid hemförlossningar än på sjukhus. De medicinska ingreppen är färre vid planerad hemförlossning jämfört med planerad förlossning på sjukhus. Förekomsten av efterblödningar och kvarhållen moderkaka är i vissa studier större och i andra mindre vid hemförlossning. I hemförlossningsgruppen förekommer överburenhet oftare men frekvensen av födelsetrauman hos barnen är mindre.

Helena Lindgren är forskare, barnmorska och utbildar blivande barnmorskor vid Mälardalens högskola. Fredagen den 16 maj disputerade hon på sin doktorsavhandling Hemförlossningar i Sverige 1992-2005. Förlossningsutfall och kvinnors erfarenheter. Opponent var Ulf Högberg, förlossningsläkare och professor vid Umeå universitet. Det här är den första avhandlingen i Sverige som har studerat planerade hemförlossningar.

Studien bestod av sammanlagt 1 025 barnafödslar. De intervjuade var 735 kvinnor som hade fött sina barn hemma, eller som planerat att föda hemma men fött på sjukhus, mellan 1992 och 2005. De flesta av kvinnorna hade fött minst ett barn på sjukhus tidigare. Det fanns en kontrollgrupp med data från sjukhusförlossningar, som i mesta möjliga mån matchade hemförlossningsgruppen.

Kvinnorna i studien som fött hemma hade fött fler barn, hade högre utbildningsnivå och yrkesarbetade mindre än kvinnorna i kontrollgruppen. De var också friskare, rökte mindre och var mindre ofta överviktiga. Barnen i den studerade gruppen vägde i genomsnitt mer än barnen i sjukhusgruppen.

De intervjuade kvinnorna hade övervägt riskerna med att föda hemma och diskuterat dem med sin partner och/eller sin barnmorska. Däremot hade många låtit bli att ta upp frågan med personer inom sjukvården. Man förväntade sig negativa reaktioner, och upplevde inte att man fick saklig information.

Inte säkert att man har barnmorska
Var femte kvinna i studien födde hemma utan barnmorska. Cirka 50 % av dessa oassisterade hemfödslar var planerade, den andra hälften blev oassisterade för att barnmorskan inte kunde komma (ofta på grund av att hon inte fick gå ifrån sitt vanliga jobb), eller för att hon inte kom fram i tid.

Drygt tolv procent - 128 av de 1025 planerade hemförlossningarna - avslutades på sjukhus, efter att födseln startat spontant hemma med värkar eller vattenavgång.
Den vanligaste orsaken till överföring (23 %) var att födseln gick långsamt. Detta gällde framförallt förstföderskor. Den näst vanligaste orsaken (18 %) var att barnmorskan inte kunde komma.
Risken för överföring visade sig vara dubbelt så stor om kvinnan tidigare fött med kejsarsnitt, väntade ett stort barn eller hade gått över 42 veckor, var förstföderska eller hade en annan barnmorska vid förlossningen än den hon träffat under graviditeten.

Av hemförlossningarna var åtta tvillingfödslar och sex barn föddes i säte. Det var fler barn i hemmagruppen som föddes efter en graviditet som varat längre än 42 veckor.

Ogynnsamt och gynnsamt utfall
Dödligheten den första levnadsmånaden bland bebisarna i hemförlossningsgruppen var 2,2 per tusen, och i sjukhusgruppen 0,6 per tusen. Det var alltså ett barn i sjukhusgruppen, och två barn i hemfödselgruppen som dog under tiden för studien. Det ena av hemmabarnen var ett uppmärksammat fall som ledde till att Socialstyrelsen avrådde från vattenförlossningar. Det andra barnet föddes med ett svårartat neuroblastom.

Det kan vid en ytlig läsning verka som om studien ger belägg för att det är farligt att föda hemma. Dubbelt så många barn dog ju hemma som på sjukhus. Men det är ingen riktig eller vetenskaplig slutsats. Underlaget är alldeles för litet för att man ska kunna säga att riskerna är större vid hemförlossningar, och det finns andra och större studier som tyder på motsatsen.
För att bevisa en 30-procentig riskökning skulle man behöva ett underlag på 10 000 personer, och för att bevisa en fördubblad risk behövs det 42 000 personer i både hemma- och sjukhusgruppen. - Det genomsnittliga antalet barn som dör dagarna kring förlossningen i Sverige är 2,75 per tusen födda (CIA Factbook 2008), det vill säga att cirka 250 nyfödda dör varje år. De allra flesta av dessa är födda på sjukhus.

De medicinskt påvisbara, positiva effekter som syns i studien är att kvinnorna som fött hemma fick betydligt färre stora bristningar och sfinkterrupturer (bristningar i ändtarmens slutmuskel), vilket har blivit ett allt större problem vid sjukhusförlossningar i Sverige. Det gjordes också betydligt färre ingrepp.

Avhandlingen finns att beställa, eller ladda ner den som pdf, på KI:s webbplats.

Läs mer om Helenas forskning på Mälardalens Högskola.

Världshälsoorganisationen World Health Organization (WHO) har uttalat sig så här angående valet av förlossningsplats:
“Vad är en lämplig plats för förlossning? Rimligtvis på en plats där kvinnan känner sig trygg och på den mest perifera vårdnivån där säker vård kan ges. För en lågriskbedömd kvinna kan detta vara hemma, vid en liten kvinnoklinik, på ett förlossningscenter i en stad eller kanske på en förlossningsavdelning vid ett stort sjukhus. Det bör dock vara på en plats där all uppmärksamhet och vård är fokuserad på hennes behov och säkerhet, samt så nära hemmet och hennes kultur som möjligt. Om förlossningen sker hemma eller vid ett litet perifert center skall akutplaner göras upp som en del av vården under graviditeten, ifall en överföring till specialistvård måste ske“.

Precis som Socialstyrelsen vill WHO definiera begreppet normalförlossning. I rapporten Care in normal birth skriver man att en normalförlossning är “bedömd som lågrisk vid förlossningens början och fortsatt genom hela förlossningsförloppet. Barnet föds spontant i huvudbjudning mellan graviditetsvecka 37-42. Efter förlossningen mår mor och barn bra“.

För att bedöma kvinnan som lågrisk måste man göra en riskbedömning, menar WHO. Det räcker dock inte med att man gör det en enda gång, utan det är en ständig process under graviditet och förlossning. När som helst kan komplikationer uppstå och ge anledning till högre vårdnivå. För att bedöma om kvinnan tillhör gruppen låg- eller högrisk tycker WHO att man ska ta hänsyn till följande faktorer: kvinnans ålder, längd, antal barn, eventuella komplikationer vid tidigare förlossningar, tidigare döda barn, snitt och eventuella avvikelser under nuvarande graviditet, exempelvis preeklampsi, flerbörd, stora blödningar, onormalt fosterläge eller allvarlig blodbrist.

För att veta hur många förlossningar som är normala, med WHO:s definition av normalförlossning som grund, måste man ta i beaktande att de kvinnor som blivit högriskbedömda vid förlossningens början men ändå genomgår ett normalt förlossningsförlopp utesluts ur den här definitionen. Dessutom kan kvinnor som blivit överförda från lägre till högre vårdnivå ha ett normalt förlossningsförlopp. Överföringsfrekvensen är högre bland förstföderskor jämfört med omföderskor.
Enligt WHO:s rapport kan 70-80 % av alla gravida betraktas som lågrisk. Vid forskning kring alternativ förlossningsvård har det visat sig att överföringsfrekvensen (antalet lågriskkvinnor som blir klassade som högrisk och/eller måste åka till sjukhus under en planerad hemförlossning) är omkring 20 % under förlossningen och lika mycket under graviditeten.

Svenska barnmorskeförbundet tillhör sedan början av 1900-talet det internationella barnmorskeförbundet The International Confederation of Midwives (ICM), som utarbetat riktlinjer för barnmorskornas arbete utifrån sitt eget perspektiv.

På kongressen i Vancouver 1993 uttalade man sig om hemförlossningar på följande sätt:

“ICM anser att hemförlossningar kan vara ett säkert alternativ för många kvinnor. Vi tror att unika förhållanden kan skapas vid födsel i hemmet och det garanterar en individualiserad vård och optimalt utfall av förlossningen. Vi tror också att hemförlossning har en positiv effekt när det gäller att reducera förekomsten av onödig medicinsk intervention och användandet av teknologi. I enlighet med detta vill ICM uppmuntra och, på förfrågan, assistera nationella organisationer att påverka sina regeringar för att förbättra det stöd som behövs för att genomföra detta val”.

Ole Olsen är forskare vid Cochraneinstitutet i Danmark, där man bland annat analyserar och utvärderar medicinska rutiner för att se om de har någon verklig och bevisbar effekt. I Olsens studie Meta-analysis on safety of homebirth (1997) redogör han för sex studier som jämför planerad hemförlossning (assisterad av hemförlossningsbarnmorskor med uppbackning av ett modernt sjukhus) med planerad sjukhusförlossning. Olsen sammanställer resultaten och gör en metananalys av säkerheten vid hemförlossningar kontra sjukhusförlossningar. Analysen innefattar variablerna perinatal dödlighet, maternell sjuklighet, Apgarpoäng vid en respektive fem minuter samt perineala bristningar och interventioner. Sammanlagt ingår 24 092 kvinnor med lågriskgraviditet i studien, samtliga från i-länder.
Resultatet visar ingen betydande skillnad vad gäller barnadödlighet (men en liten fördel för hemförlossningsgruppen. Det förekom ingen mödrasjuklighet i någon av dessa studier.

På några punkter kunde Olsen visa på betydelsefulla skillnader:
- Bebisarnas apgarpoäng var betydligt lägre i sjukhusgruppen. Dubbelt så många barn hade lägre än åtta poäng efter en minut och lägre än åtta respektive nio poäng vid fem minuter efter födelsen, i sjukhusgruppen jämfört med hemförlossningsgruppen.
- Det förekom cirka 50 % fler bristningar av andra och tredje graden i sjukhusgruppen.
- Samtliga medicinska ingrepp var vanligare i sjukhusgruppen (till exempel igångsättning, oxytocinstimulering, snedklipp, planerat och akut kejsarsnitt samt sugklocka och tångförlossning.

Olsens slutsats är att det inte finns erfarenhetsmässiga bevis för att det skulle vara mindre säkert för kvinnor med lågriskgraviditeter att planera för en hemförlossning. Detta under förutsättning att mamman är motiverad, att hon är “granskad” och assisterad av en erfaren hemförlossningspraktiker och att denne har stöd av ett modernt sjukhussystem om transport till sjukhuset blir nödvändig.

Kontakt med hemmafödare, doulor och barnmorskor
Föreningen Föda Hemma har listor över barnmorskor, kontaktpersoner, doulor och andra hemfödselentusiaster.
Kontaktpersoner Du kan ringa en kontaktperson om du har frågor om hemförlossning, eller vill komma i kontakt med föreningen.
Barnmorskor Hembarnmorskor i hela landet.
Doulor En doula är med kvinnan före, under och efter förlossningen. Hon stöttar och hjälper till med praktiska saker.
Hjälpföräldrar Hjälpföräldrar är personer med speciella erfarenheter och/eller specialkunskaper som de gärna delar med sig av.
För uppdaterad information om kontaktpersoner, barnmorskor etc., läs på www.fodahemma.org.

Mer på internet
Hemförlossning - diskussionsgrupp på Föräldrakanalen
Home Birth Reference Site - aktuell forskning och litteratur
MIDIRS Midwives Information and Resource Service
Sheila Kitzinger, författare och födselpedagog
Snackgruppen Föda Hemma på Allt för föräldrar
Socialstyrelsens allmänna råd om hemförlossning
Unassisted Childbirth - Amerikansk sida om att föda utan barnmorska och om det spirituella och sensuella inslaget i barnafödsel
Waterbirth International

Böcker och filmer om graviditet, förlossning och hemfödsel
Aktiv förlossning Sheila Kitzinger, Bonniers 1986
Att föda på kvinnans villkor Beatrice Hogg, Prisma 1988
Barnafödandets psykologi Aidan Macfarlane, Rabén & Sjögren 1980
Birth at Home Sheila Kitzinger, Oxford University Press 1980
En jordemoders berättelse Laurel Thatcher Ulrich, Tiden 1992
Föda barn - var? Sigrid Neuman, LT 1985
Föda eller förlösas? Malin Larson (red), Dofa Bokproduktion 1987
Gentle Birth Choices Barbara Harper, (bok, VHS, DVD)
Hjemmefødsel Susanne Houd, Susanne Winding, Komma 1990
Home Birth Nicky Wesson, Vermilion 1995
Pursuing the Birth Machine Marsden Wagner, ACE Graphics 1994
Sound of Music Maria von Trapp, B. Wahlström, 1995
Special Delivery Rahima Baldwin, Celestial Arts Press 1986
Spiritual Midwifery Ina May Gaskin, The Book Publishing Company 1978
Så blev jag till Katerina Janouch, Bonnier Carlsen 2004
The nature of birth and breast-feeding Michel Odent, Bergin & Garvey 1992
Tillbaka till naturlig förlossning Michel Odent, Bonnier 1995

Böcker och artiklar om första tiden med små barn
ABC nättidning för nyfikna föräldrar
Att amma Nanna Bylund, Albert Bonniers förlag 2002
Barnaboken Anna Wahlgren, Bonnier Carlsen 1983, 2005
Bebisboken Anna Toss, Alfabeta 1998
Bebishandboken - De 201 vanligaste frågorna på BVC Lena Lidbeck & Marianne Rydin, Prisma 2003
Knattetimmen: frågor och svar om barn 0-9 år Malin Alfvén & Louise Hallin, Albert Bonniers förlag 2005
Koka makaroner Johan Nilsson, Wahlström & Widstrand 2003
Mothering / Articles / New baby
Om barn / Artiklar
Spädbarnsmassage - en handbok Lena Lidbeck & Marianne Rydin, Prisma 2002

Fler lästips om föräldraskap och barn på Om barn

Har du fler bra adresser eller boktips? Skriv en kommentar!

Om du tänker ansöka om ekonomisk ersättning från ditt landsting för att kunna betala din hembarnmorska är det ett bra sätt att skicka ett brev till sektionschefen eller ekonomichefen för hälso- och sjukvårdsenheten i ditt landsting. Du kan naturligtvis också ringa, men ett brev lönar sig nog bättre.
Brevet kan vara så långt eller kort du vill, och vara personligt eller allmänt hållet, men det är vissa punkter som är bra att få med. Era namn, eventuellt barnmorskans namn, anledningen till att ni vill föda hemma, hur mycket pengar ni vill ha, när ni senast behöver få svar. Skicka gärna med ett läkarintyg, eller skriv att det kommer när du har varit på läkarbesök.
Om du tycker att det är svårt att författa brevet kan du använda vår mall här nedanför, men du kan naturligtvis göra om den som du vill.

=================================

Datum, ort

Till titel och namn

Ansökan om förlossningspeng

Vi ansöker härmed om förlossningsarvode för förlossning i hemmet.
Vi är barnets mamma (namn och personnummer) och barnets pappa (namn och personnummer). Vi bor i ort.
Vi är båda vid god hälsa. Förlossningen är beräknad till den beräknat förlossningsdatum.
Vi har planerat att föda tillsammans med barnmorskan barnmorskans namn.
Graviditeten förlöper normalt enligt barnmorska och läkare vid er mödrahälsovård, ort. Ett läkarintyg som styrker detta medföljer/ kommer att skickas in som kompletterande handling.

Vi önskar få bidrag för planerad hemförlossning. Enligt vad som kommit till vår kännedom betalar ditt läns landsting i dagsläget ut bidrag på 13 000 kr till hemförlossningar.

(Följande stycke är skrivet utifrån Stockholms förlossningsklinikers situation 2001. Ändra som det passar dig och använd dina egna argument!)
Anledningen till att vi har bestämt oss för en hemförlossning är främst den alltmer ansträngda och ofta undermåliga förlossningsvården inom Stockholms läns landsting. Sjukhusen kan som bekant inte längre “garantera den medicinska säkerheten” (citat av f.d. verksamhetschefen vid SöS). Riskerna för att komplikationer ska tillstöta under förlossningen ökar radikalt när en stressad barnmorskan handlägger flera förlossningar samtidigt. Vårt alternativ med två barnmorskor hos oss under hela förlossningen är mycket säkrare - det bästa vi kan göra för vårt barn som ska födas och även för mig som är den födande kvinnan. Enligt WHO (Världshälsoorganisationen) är också en planerad hemförlossning ett säkrare alternativ för en omföderska i lågriskgruppen.

Vi emotser svar om detta snarast, dock senast önskat datum (tex. 1 månad från brevets avsändande).

Med vänlig hälsning,
Era Namn,
adress, telefonnummer, e-post

=================================

Du kommer troligen att få vänta minst en eller ett par veckor på att få svar. Om du får din begäran beviljad kanske det inte spelar någon roll om du får svaret per brev eller telefon, men om du får avslag så måste det ske skriftligt. Enligt § 21 i Förvaltningslagen har du nämligen rätt att få veta hur och till vilken instans du överklagar ett beslut - en så kallad besvärshänvisning, som alltså ska finnas med i brevet.

Hemmamamman Maria Johansson, 35, och hennes man Jari, 40, har fem barn, varav fyra är i livet. Fyra barn är födda på sjukhus, det femte, minstingen Myra, är hemmafödd. Och Maria tycker nästan att det är synd att hon bara fött ett enda barn hemma. Barnen är Sol, 11, Disa, 7, Björn 4 och lilla Myra 1,5 år, som föddes hemma. Efter Sol födde Maria Tor, som dog bara 1,5 år gammal. Maria berättar om olyckan, om den lilla korvbit som kilade sig fast i Tors hals och som inte gick att få loss. Hon berättar det lugnt och stilla, och säger sedan att livskraften ändå är så stor, att man visst kan gå vidare - även om det är svårt att förstå.

Det finns mycket att säga om livet och om döden, men denna intervju ska främst handla om livet. Eller, rättare sagt, om att ge liv. Och det kan man göra i olika miljöer. Även om de flesta kvinnor automatiskt tänker “sjukhus” när de hör ordet förlossning.
- Men för mig har hemmafödande alltid känts mest naturligt. Jag kan nästan tycka att jag inte är någon “riktig” hemmaföderska bara för att jag fött ett enda barn hemma, säger hon och skrattar. Ja, kanske det får bli ett barn till. Om jag orkar. Och hinner… Allt tar sådan tid. Städning, barnens skola och allt annat runtomkring så jag undrar om jag verkligen skulle orka med fler barn.
Att föda hemma var något Maria velat ända sedan hon och Jari blev föräldrar första gången, även om det tog lång tid att förverkliga.
- Hemförlossning var en idé vi hade från början, redan när jag väntade Sol 1989… Men det var ju första barnet och alla blev så upprörda när vi sa att vi skulle föda hemma, barnmorskan och så, de reagerade ganska starkt. Vi fick veta att det var något väldigt konstigt det här med hemförlossning, snudd på tokigt. Så det blev sjukhus. Men vår första förlossning på BB kändes ändå bra, vi hade en barnmorska som respekterade mig, lät oss vara ostörda. Hon lyfte mig och lät mig vara ifred, jag hade skrivit mina önskemål som hon tog på allvar, berättar Maria.
- Sen blev tyvärr varje sjukhusförlossning sämre och sämre… jag kände mig orolig och rädd, att jag inte kunde koncentrera mig, och att sjukhuset tog över. Det var som ett lotteri att komma dit, de hade ju makt att behandla mig som de ville… och framför allt hade de inte tilliten att vänta ut det som skulle ske under födandeprocessen.

Marias andra sjukhusförlossning blev inte lyckad som den första. I journalen ser det ut som en helt vanlig förlossning, men i själva verket körde barnmorskan över Maria.
- Hon gjorde något jag hade skrivit i min önskelista att hon absolut inte skulle göra - nämligen dra i livmoderkanterna! Jag skrek att hon skulle låta bli, “jag gör ingenting” svarade hon då… Jag kände mig som en plågad kossa.

Behovet av att hitta alternativa sätt att föda växte sig allt starkare.
- Efter fjärde barnet fick jag kontakt med Föreningen “Föda hemma” och slukade deras tidning. Det var helt underbart, det som stod där kändes så rätt. Jag träffade också flera kvinnor som hade fött barn hemma och jag kände att bitarna kring barnafödande började falla på plats. Bland annat tack vare en kurs på Syster Stork här i Varberg, berättar Maria.
Så blev Maria gravid igen och hade helt klart för sig från början att hon ville föda hemma. Ändå hade hon en hel rad saker att bearbeta innan hon kände sig helt klar med beslutet.
- Även om jag kände att det var helt naturligt att föda hemma och inte farligare än på sjukhus - så visste jag att jag måste förlika mig med vad som skulle kunna hända, till exempel om mitt barn dog. Jag hade massor av rädslor som jag måste göra upp med. Efter ett tag stillade det sig och jag kom igenom detta, berättar Maria.

- I slutet av graviditeten började den stora jakten på att hitta den perfekta barnmorskan! Jag vill helst ha någon i närheten, som bodde i Varberg, någon jag kände och hade kontakt med - någon som inte krävde eller stal något av mig, någon som kunde vara neutral under förlossningen, men ändå omtänksam och mammig. En stark kvinna.
- Jag skrev till Varbergs överläkare och frågade om det fanns en barnmorska som kunde hjälpa mig… Jag skrev också till Sjuk- och Hälsovårdsstyrelsen för att få lite pengar till min hemförlossning - jag var orolig för att vi inte skulle ha råd. Till slut så bestämde jag mig för en barnmorska på Syster Stork som jag hade kommit i kontakt med tidigare.
När Maria första två barn föddes bodde hon och hennes familj i ett gammalt torp utan vare sig varmvatten eller toalett. Vattnet fick de värma och det fanns utedass. Nuvarande huset är en avstyckad gård med både varmtvatten och toa. Inga hinder för en hemförlossning alltså, om man nu ska se till rent praktiska ting.

Så satte förlossningen igång. Maria berättar:
- Fyra dagar efter beräknat förlossningsdatum var det så dags. Den 10 september 1999, på eftermiddagen, startade detta mitt femte barn sin resa till oss. Det kom bara så där, lite plötsligt, och jag blev jätteglad… jag tänkte först åka iväg, men så kom jag på att jag ju inte skulle iväg, jag skulle ju föda hemma. Så mindes jag riskudden jag ville ha. Jag fyllde på lite jasminris i ett örngott och sydde ihop den i sidan. Den skulle jag värma i ugnen sen för att lindra eftervärkarna. Sådana hade de på BB och det var jätteskönt.
- Jag var lite hemlig av mig och sa inte direkt att jag skulle föda till min man. Det var kul, som att fåglarna började kvittra. Barnen var här hemma. Jag städade leksakshyllorna och hade lite värkar. Kanske vid 6-7-tiden på kvällen avslöjade jag vad som var på gång. Varje gång jag ska föda är jag nämligen lite osäker på mig själv - jag vågar inte riktigt lita på min instinkt att det har startat.

- Tiden gick, vi gjorde i ordning kvällsmat, barnen tittade på TV - och jag hängde i barnens romerska ringar när jag hade värkar. Jag sa inget till barnen utan vi la dem. Sen ringde jag till barnmorskan och sa att jag trodde att det snart var dags.
- Efter en timme ringde jag igen och sa att de skulle komma nu, att det började bli jobbigt. Jari gjorde i ordning badkaret, det började kännas jobbigt. Jag ville ligga ensam i badet och vara ifred nu, Jari behövde inte vara med.
- Vid halv tolv kom kvinnorna, det var barnmorskan och en homeopat. Vi hade tänt ljus, jag lyssnade på något program på radion. Jag vet inte vad det var för kanal, någon lättsam jazz… musik jag kände igen ville jag inte ha, det skulle bara ta min koncentration.
- Barnmorskan kom in till mig där jag låg i badkaret och lyssnade på magen med en trätratt. Sen gick hon ut och satte sig i ett annat rum tillsammans med homeopaten och med Jari.

- Jag låg i badkaret och andades och andades… jag hade tidigare någon egenhändigt tillverkad profylax, nu kom andningen mer naturligt… det var skönt att ligga i badet. Jag kunde röra mig som jag ville och lägga upp benen på badkarskanten… jag drack mycket vatten. Försökte möta värken, tänkte när värkarna kom att jag skulle möta dem, att det var jobbigt men att varje värk förde mig närmare målet.
- Efter ett tag började det bli jobbigt, vid tolvtiden… jag tappade fotfästet lite grann. Jag blev orolig och osäker och kunde inte koncentrera mig. Jag ropade på Jari och då kom han med en massageolja som homeopaten hade rört ihop, den innehäll örter och olivolja och salt. Den var jätteskönt, Jari masserade mina ben, då kom jag tillbaka, då blev jag trygg igen.
- Kvinnorna satt fortfarande kvar i ett annat rum. Barnmorskan gjorde inget som jag inte bad om, allt jag ville ha gjort fick jag säga till om. Hon var lyhörd på mig och gjorde inget som jag inte ville, hon kunde liksom läsa av hur jag ville ha det. Och hon lät mig föda på mina villkor.

- Sen så sa barnmorskorna att de hörde på andningen att det var nära, de hörde det ända ut till det andra rummet. Jag kände väl också på mig det nånstans men kunde ändå inte riktigt tro det.
- De frågade var jag ville föda. Jag hade sagt tidigare att jag inte ville föda i badkaret, så jag sa att ja, jag ville gå upp, men att jag bara skulle t nästa värk och gör det sedan.
- Så hjälpte de mig upp ur badkaret och jag gick in i allrummet och satte mig i två saccosäckar som vi hade köpt på loppis. Jari tog en liten barnstol och satte sig vid min rumpa. Homeopaten satt framför mig och barnmorskan lite längre bort. Jari masserade mig i ryggen med den där massageoljan nu med ännu mer salt i och det var suveränt, det tog bort 50% av värkarna.
- Då övergick värken plötsligt i krystvärk. Jag blev rädd, men samtidigt var det skönt för nu skulle det hända något. Jag tänkte att denna gång ska jag inte krysta… på BB har det som ett hejarlopp, de stressar på “krysta, krysta” - denna gång ville jag att barnet skulle komma av sig självt, men så blev det inte. Jag hade velat att det hade kommit saktare, jag hade velat veta hur det kändes… att det skulle ske långsamt. Men så hade jag inte tålamod att vänta, jag ville ha det överstökat.

- Krystandet gick snabbt och så kom lilla Myran. När de andra barnen föddes var det viktigt för mig att jag skulle hålla i dem så snart de var födda, men den här gången var det lugnt, jag hade inte den paniken. Jari fick ta emot henne. Det var helt lugnt.
- Ändå blev det lite nervöst precis när hon föddes. Hon hade lite slem i halsen och andades inte riktigt, jag kände en liten förlamning där, och blev orolig… jag har ju ett barn som har dött av att han satte i halsen.. jag själv har lite problem med andningen och det är lite känsligt. Det var bara någon sekund i mina tankar jag kände så. Ungefär som att jag inte tog henne till mig direkt, om något skulle hända.
- Men det var verkligen bara en tiondels sekund, ett försvinnande ögonblick. Hon började andas och det var inga problem alls.
- Jag höll upp henne och hon hade stora svarta ögon. Hon såg lite arg ut. Och så såg hon ut som min mamma när hon är arg. Och hon var rätt så liten och smal. Jättemycket mörkt hår hade hon. Det var tyst och lite mörkt… En magisk stund.

- Allt det praktiska, det skedde också lugnt och fint. Navelsträngen klippte vi inte direkt. Sen kom moderkakan ut… jag fick föda fram den själv, det var skönt faktiskt. Alltid förut har de dragit ut den. Jag kände mig också bra i underlivet, spänstig och inte skadad. Sedan var det dags att väga bebisen, barnmorskan hade en fiskekrok och la Myra i en säck och hon vägde väl tre kilo… Så när allt var klart tog jag ett varmt täcke på mig och höll Myra intill mig. Jari gick upp och väckte Disa och Sol, Björn låg kvar och sov. Barnen var trötta, när de hade sett sin lillasyster ville de gå och sova igen. Klockan var väl två-tre nånting… vi åt lite och somnade vid fem.
- Vi sover alla i samma rum utom Sol, vår äldsta flicka som har ett eget rum. Så när det blev morgon vaknade Björn, hoppade ner från våningssängen och kröp intill oss i dubbelsängen där vi låg… jag sa “schh, bebisen har kommit” och det var fantastiskt att se hans reaktion! Han blev så otroligt glad! Han sprang fram och tillbaka och ögonen glittrade, han ropade “bebisen kommit ut från mammas mage, bebisen kommit ut från mammas mage”. Det var skönt att känna att bebisen liksom tillhörde huset, det var inget man åkte iväg och hämtade. Också det är en viktig del av att föda hemma.

Marias man Jari är 40 år och är konstnär. Han arbetar halvtid på en konstskola. Så här berättar han om hemförlossningen:
- Jag upplevde nog att efter varje förlossning på sjukhus så har Maria varit lite besviken och förbannad på något sätt. Som om sjukhuspersonalen tagit över hennes förlossning. De la sig i för mycket, kom med förmaningar, skulle vara där och mäta och dra, och sa saker som “ska du inte gå upp och gå lite”.
- Jag har aldrig varit emot hemförlossningar. När Maria kom i kontakt med andra kvinnor som fött hemma och ville själv föda hemma tyckte jag att det var bra, för jag har kommit ihåg hennes besvikelser efter sjukhusförlossningarna.
- Jag satte mig inte på tvären alls. Det är ju hennes förlossning och ville hon föda hemma så fick det bli så. Jag hade inte så mycket att komma med, jag litade på henne.
- Sen blev ju hemförlossningen en väldigt positiv upplevelse. Jag kände att allting gick på räls. Hon låg i badkaret och hade sina värkar, när hon legat en stund så ville hon komma upp och krysta och efter ett tag kom bebisen ut. Hon fick vara för sig själv och det var väl det hon saknade mycket på sjukhuset, där kunde hon inte gå in i sig själv och tappade därför koncentrationen.
Jari tycker att det är naturligt att föda barn.
- Det är ju egentligen bara de senaste hundra åren vi har gjort en sjukhussak av barnafödande, menar han.
För hans egen del var dock inte hemförlossningen en upplevelse av större delaktighet än annars.
- Vi hade ju två personer här under förlossningen… Jag måste säga att de störde mig på något sätt, jag kunde inte vara mig själv… ja, man känner sig lite som en apa i bur. Kanske känner man sig lite utanför kvinnovärlden. De kände ju med Maria på ett annat sätt än vad jag gjorde. Jag kunde ju inte göra så mycket. Överhuvudtaget är en förlossning en väldigt konstig situation. Man är hjälplös som man - och kan inte göra så mycket annat än att massera, hämta vatten, hämta kuddar och så. Det är kanske det man är till för i den situationen…
- Jag var dock väldigt glad för Marias skull, vad jag såg så gick allt som hon ville. Det var hon som styrde och man fick rätta sig efter det. Det var också skönt att vara hemma, man behövde inte åka nånstans.
- När barnet kommer ut känner man sig otroligt tillfredsställd… Allt är så lugnt.
- Jag var aldrig orolig att något skulle hända. Jag är inte rädd för döden… Folk har sagt “hur vågar ni föda hemma, tänk om det händer något, tänk om Maris dör, eller tänk om barnet dör”, men det finns annat som är mycket farligare och man kan dö vilken dag som helst i alla fall. Jag var aldrig rädd. Jag tycker att det är viktigt att själv ta ansvar för situationen, inte lämna över det på andra. Läkarna är ju inga gudar de heller. Det är bättre att lita på sig själv och sin egen intuition. Både jag och Maria är såna, vi följer våra känslor helt enkelt, om det sen är politiskt korrekt eller socialt korrekt, det har mindre betydelse.

Text: Katerina Janouch

Den lilla flickan har på sig en blå stickad mössa. Hon ser på världen med stora öppna ögon och ser nästan overkligt klok och förståndig ut, fast hon bara är en månad. Eller kanske därför? Mycket små barn kan ha en oändligt gammal visdom i sina ögon. Hon heter Leia och är Christina Kummlis och Jens Svenssons första barn.
Christina har precis tagit socionomexamen, Jens pluggar på fysiklinjen på Stockholms Universitet. Hemma hos dem är det lugnt. Det där speciella lugnet som kan infinna sig när första barnet fötts, allt har gått bra och tillvaron är fylld av harmoni.
Leia föddes den 1 januari 2001 klockan 8.42 hemma i lägenheten i Rågsved. Christina berättar:
- Jag är påverkad av många olika saker när det gäller hemmafödande. På sjukhus har jag tyvärr blivit bemött på ett dåligt sätt. Mina erfarenheter av sjukvården är allt annat än bra! Jag tycker att man reduceras till en patient - inte längre en människa…
- Men först och främst anser jag att föda barn är ingen sjukdom. Varför ska man till sjukhus? Är allt normalt är det en frisk sak att föda barn. Jag tror att vi kvinnor klarar av det utan all den hjälp som finns på sjukhuset.
- Nu låter det kanske som att jag vill moralisera, det är verkligen inte meningen! Jag tycker att man själv ska få välja var man vill föda. Vill man föda hemma ska det komma inifrån en själv. Det kändes rätt för både Jens och mig att göra det, men jag skulle aldrig tvinga på någon annan en hemförlossning.
- Jag var ändå ganska öppen inför var jag skulle föda barn. Hemförlossning stod dock högt på önskelistan. Jag ville slippa åka till sjukhuset, jag ville inte uppleva personal som kom och gick om jag kunde slippa det. Jag ville inte ha med någon som jag inte kände vid min förlossning, det kändes för intimt, utan människor som jag hade starka band med och tyckte om. Jag ville också ha en barnmorska som jag visste var erfaren och som personkemin stämde med.
- I dag är det så hård press på barnmorskor på sjukhus… de kan ha flera förlossningar på en gång. Jag såg det inte som något positivt, att få någon stackars stressad barnmorska, även om de säkert är duktiga! Barnmorskorna får inte heller alltid göra sitt jobb som de vill på sjukhusen, utan kan hindras av läkare som tycker att de vet bättre.

Christinas barn låg i säte. Också detta var ett tungt vägande skäl för att hon ville föda hemma.
- Förlossningen var beräknad till den 16 december. Veckan innan gjorde vi ett vändningsförsök för att få bebisen att lägga sig med huvudet ner, men det gick inte alls. Då sa läkaren jaha, det blir snitt, eftersom vändningsförsöket misslyckades. När jag protesterade tyckte läkaren att jag måste röntga bäckenet. Det ville jag inte heller för bebisar och röntgen går inte ihop. Då sa läkaren att du ska bara veta att om du vill föda på det här sjukhuset så kräver vi bäckenröntgen! Jaha, vad intressant, ska jag föda på gatan då, tänkte jag.
- I dag snittas tydligen de flesta som har barn som ligger i säte. Därför blir det allt färre barnmorskor som har erfarenhet av sätesförlossningar.
- Det var då, efter vändningsförsöket, som jag verkligen bestämde mig för att föda hemma.

Utsatt förlossningsdatum, den 16 december, kom och gick. Det blev jul. Men ingen bebis för Christina och Jens.
- Min barnmorska, Cayenne, sa att det kunde dröja ända till den 8 januari tills barnet kom… åh nej tänkte jag, inte tre veckor över tiden, berättar Christina.
- På nyårsafton skrev jag klart min uppsats och när jag hade skrivit ut den sista sidan så fick jag första värken. Det var vid 18.30 på kvällen.
- Jens var med mig och vi gick och åt middag. Då hade jag lite värkar med jämna mellanrum. Jag tänkte att detta är lite förvärkar, att barnet ändå inte kommer före den 8:e… Jag var beredd på att det skulle ta lång tid. Cayenne, som skulle vara med på förlossningen, hade sagt att hon inte kunde runt nyår just, och Jens syster Liisa, som också skulle vara med på förlossningen, jobbade den natten. Hon utbildar sig till barnmorska och jobbar på förlossningen och är även doula (hjälpkvinna vid förlossningar).

- På de flesta sjukhus vill de att man ska ligga på rygg när man har ett barn som ligger i säte - det främjar ju inte förlossningen. Det skulle vara en läkare med vid förlossningen som tog alla beslut. Det kan dock uppstå komplikationer när man ligger på rygg! Bara på Danderyds sjukhus skulle man INTE ligga på rygg vid säte, utan tvärtom vara upprätt. Så kan det vara med vetenskapen på sjukhus…
- Jag visste att jag skulle börja bråka med alla på sjukhuset om jag åkte dit. Jag skulle ha vägrat att ha läkare på rummet och vägra ligga på rygg, jag ville inte ha CTG-kurva och ingen nål i armen.
- Efter vändningsförsöket åkte jag hem och kräktes… Både behandlingen och bemötandet var obehagligt. Jag är ingen lätt patient, jag vet hur jag vill ha det, jag har krav på hur jag vill ha det - jag kan tänka mig att det skulle uppstå dålig stämning om jag var på sjukhus.

Tillbaka till förlossningen.
- Väl hemma vid 21-tiden så ringde vi Cayenne och Liisa och sa att det var på gång och att det kanske var dags imorgon, men precis när Jens var i telefon mede Liisa frågade hon om det hade gått en slempropp - då gick den. Värkar med två minuters mellanrum. Jag satte igång och städade och tänkte det skulle vara fint.
- Vi tittade på fyrverkerierna och skålade i champagne. Jens pappa var här och lämnade videokameran. Jag tog ett bad vid halv två och efter badet gick vi och la oss. Jens somnade men jag kunde inte sova, jag gick upp och gick, jag hade värkar hela tiden. Vid fyra väckte jag Jens och sa att jag inte ville vara ensam längre. Vid halv fem så kände jag inuti med fingrarna och kände då att livmodermunnen hade öppnat sig rätt mycket, då insåg jag att det skulle kunna gå rätt fort.
- Jag sa till Jens att han skulle ringa Liisa och Cayenne. Hon skulle komma till sju, Liisa jobbade natt och kunde komma till nio ungefär. Men som tur var så var det väldigt lugnt den natten så hon kunde komma tidigare.
- Jag tog ett lavemang för jag ville inte bajsa ner lägenheten. Värkarna var starka hela tiden en till en och en halvminuts värkar - men jag tyckte att det bara var förvärkar, jag trodde att de riktiga värkarna skulle göra så ont så man bara ville dö, det var jag beredd på.
- Jag hängde rätt mycket runt Jens, vi var väldigt tätt ihop. Allt stämde mellan oss, även innan. Det var väldigt speciellt, det går nästan inte att beskriva. Cayenne bara smög in, jag märkte att hon kom, så kom Liisa. Men så kände jag att Cayenne pussade mig på rumpan. Det var härligt, även om det kanske låter tokigt…
- Sen blir allting lite dimmigt och drömaktigt. Jag var inte riktigt jättenärvarande längre. Jag uppfattar varenda detalj men som i en drömvärld. Alla är helt tysta. Jag hade sagt till Jens att jag ville att han skulle vara tyst närt jag hade en värk. Jag förklarade att jag ville ha tystnad omkring mig, jag visste inte att det var så jag skulle vilja ha mig.
- Jag kände Liisa och Cayenne, de smälte ihop som jordemoderväsen. Och Jens och jag smälte ihop, jag vet inte om jag kände hans puls eller min puls. Jag hängde runt honom. Cayenne sa åt mig att jag skulle spänna av.

- Allt rullade på, det var väldigt häftigt. Det som hände sedan var att allt stannade upp. Jag undrade varför inget hände. Varför hände det inget med barnet? Innan jag undrade det hade jag bytt ställning så jag var med ryggen mot Jens. Han satt på soffkanten. Jag halvstod över hans ben och höll i hans händer. Jag undrade varför inget hände men då hämtade Liisa en spegel och då såg jag att barnets rumpa stack ut ungefär 10 cm. Oj, det har ju hänt något, insåg jag då.
- Jag hade i bakhuvudet att jag inte skulle krysta, det gäller främst sätesbarn att inte ta ut sig så att jag skulle ha kraft att krysta ut huvudet. Jag skulle inte pressa utan hålla emot tills jag inte kunde låta bli. Då tog jag i lite när det kom krystvärkar.
- Det var fint ljus i lägenheten, halvdunkel. Vi såg hur hela kroppen föddes fram. Liisa ställde spegeln så vi kunde se när kroppen kom fram. Cayenne och Liisa var där och väntade på att benen skulle falla fram. Det tog rätt lång tid. men det tog lång tid, nästan 1 timme från att rumpan syntes ramlade benen ner. Liisa ställde undan spegeln för att kunna assistera Cayenne i fall det skulle behövas. Jag tänkte, var är armarna. Jag visste att det kunde innebära en risk om inte armarna kom ner, jag visste att barnet kunde ta upp armarna om det blev stressat, man får inte röra barnet tills benen kommit fram för då kan barnet bli förskräckt och sätta upp armarna som en reflex.

- Cayenne tog tag i barnets fötter och lyfte upp barnet mot min mage, jag trodde att hon gjorde det för att lösgöra armarna, men så var det inte. Hon berättade att hon kände att det inte var någon puls i navelsträngen och då var det ganska bråttom för barnet kunde inte andas. Då kom hela hon fram och låg där framför mig. Jag tänkte att det inte var möjligt, jag trodde att jag skulle krysta fram huvudet - jag tänkte att det var helt omöjligt, jag skulle ja ha så ont så jag skulle dö. Jag såg henne och trodde inte det var möjligt. Det var helt otroligt, var det så lätt att föda barn?
- Precis när Cayenne böjde upp benen sved det, och även när barnet kom ut sved det, det var när huden sprack. Jag fick ögonkontakt med Liisa och sa att det gjorde ont och hon sa ja, det gör ont - men det var hanterbart. Jag trodde att jag skulle få mer ont. Jag hade en ganska smärtfri förlossning jämfört med många andra.
- Värkarbetet gjorde inte så ont utan det var mera som en kraft. Det var först när jag kissade efter förlossningen som det verkligen sved. Mina sprickor var uppe vid urinröret.
- När jag väl fattade att jag fått barn satte jag mig och tog upp henne. Vi satt där väldigt länge. Då ser vi också att det är en flicka och det är ett fantastiskt ögonblick. Vi sitter där en evighet. Efter tre kvart kommer Cayenne och drar ut moderkakan, det kändes inte alls. Sen tog bebisen och jag ett långt bad, det var härligt att glida ner i det där vattnet. Jag kände att jag kunde springa en maraton, så mycket energi hade jag!

Rebecca Liebe, 24, valde att föda sitt första barn hemma. Hon är uppvuxen med hemförlossningar och har varit hemma när två av hennes småsyskon fötts. Trots att hon inte varit i rummet där de föddes hörde hon värkarbetet och lyssnade utanför dörren.
- När jag själv blev gravid ville jag verkligen att förlossningen skulle ske på mina villkor och det kändes tryggast att vara hemma. Men jag ville inte föda hemma för att alla andra hade gjort det! Det var verkligen mitt eget beslut. Min sambo David stödde mig också och det betydde otroligt mycket. Hade jag haft en orolig man hade jag nog hellre fött på ABC …

Förlossningen blev en ljus upplevelse trots att det stundvis gjorde rejält ont och Rebecka inte hade någon bedövning.
- Jag födde barn på en riktigt varm sommardag. Det var dagen efter min 20-års dag och det var så hett att man nästan inte kunde andas.
- Jag vaknade på morgonen vid sextiden 15 dagar före utsatt datum av att jag hade värkar. Jag var lite förvånad att det redan var dags, men jag förstod att förlossningen hade satt igång. Vi ringde vår barnmorska vid elvatiden och berättade att det var på gång. Sen gick vi en långpromenad och varje gång jag fick en värk satte jag mig på huk eller ställde mig på alla fyra… Vi bodde i Gubbängen då och det var inte många ute, vi gick i skogen och jag kände mig fri att möta värkarna som jag ville. Jag koncentrerade mig helt på att andas och att slappna av och kände lugn och glädje över att min kropp visste hur den skulle göra. Såg framför mig hur varje värk öppnade upp och hur mötet med barnet närmade sig.
- Sen åt vi lunch och jag badade flera gånger, det funkade bra som smärtlindring. Jag fick mycket stöd av David, han masserade, peppade mig, pussade på mig. Det var så vackert och spännande och vi var enormt nära varandra.

Barnmorskan kom vid 15-tiden, hon kände på mig och konstaterade att jag var öppen 8 cm. Sedan höll hon sig mest i bakgrunden. Värkarna tilltog i styrka och blev svåra att hantera. Runt halv fem var jag helt öppen, men några starka krystvärkar infann sig aldrig. Här fick jag ta fram min egna kraft och vilja.
- Det sega utdrivningsskedet gjorde väldigt ont men jag var ändå lugn. Sindra mådde bra, barnmorskan lyssnade efter med trätratt. När hon väl kom sprack jag ingenting, hade jag varit på sjukhus hade det kanske blivit dropp och sugklocka och jag hade säkert spruckit om jag hade blivit stressad.

När det talas om hemförlossningar kommer det ofta upp farhågor att något kritiskt ska hända. Någon sådan oro kände aldrig Rebecca.
- Jag kände tvärtom att det var säkrare just för mig att vara hemma! Bland annat för att jag hade samma barnmorska under graviditeten som underförlossningen. Det var väldigt tryggt och skönt. Att föda hemma är också lugnare för barnet tror jag.

Trots att Rebecka har en så positiv upplevelse av sin hemförlossning är hon inte emot sjukhusförlossningar på något sätt.
- Jag säger inte att man inte kan ha bra förlossningar på sjukhus. Men det här handlar ju om mig och oss och vår förlossning. Andra har säkert andra önskemål och behov och det måste man respektera.
Debatten som förs idag, där man i grova drag menar att alla kvinnor som vill ska ha rätt till kejsarsnitt för att undvika förlossningssmärta, tycker Rebecka är lite sorglig.
- Jag tycker att det är märkligt att kvinnlighet ska gå ut på att inte känna något, att undvika smärta till varje pris. Är det så feminismen är?

Rebecca själv ser inte förlossningssmärtan som ett hot. Tvärtom.
- Jag ser att förlossningssmärtan har ett syfte, inte minst som vägvisare genom den mäktiga resan att föda barn. För mig är födandet något stort och andligt. Jag vill känna, vara aktiv, ansvarig och fri under födandet för att fullt ut uppleva födelsen.
Samtidigt tycker jag att det är bra att det finns bedövningar och kejsarsnitt för dem som behöver det.

Rebecca längtar efter fler barn och tror att det kan vara dags att ge Sindra ett syskon.
- Jag hoppas såklart att jag kan föda hemma igen när det blir dags nästa gång - jag längtar verkligen … Men jag kan inte på förhand säga hur det kommer att bli. Varje förlossning är ju unik. Och det är inte bra att hundraprocent ställa in sig på något, man vet ju aldrig vad som händer.

Text: Katerina Janouch

Renée Rosengren har erfarenhet av alla typer av förlossningar. Hon är mamma till sju barn: Johan född 1984, Emma-Lee, född 1987, Jonathan född 1989, Isak 1994, Nelly 1996, Smilla 1998 och Anna 1999.
Det har blivit två vaginala förlossningar på sjukhus, med de två äldsta barnen. Jonathan som är nummer tre i skaran är född hemma , medan Isak kom till världen med kejsarsnitt. De tre minsta, småflickorna Nelly, Smilla och Anna, är också födda i hemmet. Trots att de är födda tätt har det blivit tre rätt olika hemförlossningar.
Renée och hennes man Tomas, som är pappa till de fyra yngsta barnen, bor i Ramsele, en mindre ort 16 mil från Sollefteå, i ett hus långt ute i skogen. Renée är hemma med barnen och förtidspensionerad på grund av en hjärnskada som hon fick efter att ha fallit och slagit i huvudet. Tomas är snickare. De är båda 38 år.

Här berättar Renée om sina tre sista hemförlossningar.

- Jag valde att föda Nelly hemma för att jag kände att det var så här det skulle vara… jag hade länge varit med i Föreningen Föda Hemma och detta var något som passade mig.
- Men det var inte helt okomplicerat. Få ville ställa upp och hjälpa till vid en hemförlossning. Till slut hittade vi en barnmorska, Ingegärd, som insåg hur viktigt det här var för mig. Jag hade ju gjort ett kejsarsnitt innan och var rädd för att inte kunna föda vaginalt efter det, det fanns ju en del som sa det. Jag pratade med en kvinna i Föreningen Föda Hemma och sakta förstod jag att så måste det inte vara.
- Efter kejsarsnittet - som gjordes av medicinska skäl - ville jag få en slags själslig upprättelse. Jag ville känna att jag kunde klara av att föda själv trots allt. Ingegärd sa att hon kunde ställa upp men med en reservation, hon ville inte vara ensam. Det låg på oss att hitta en andra kvinna. Då berättade vår granne att hon hade en kamrat som hade jobbat som biståndsarbetare i Afrika, och även varit barnmorska och förlöst en massa afrikanska kvinnor. Den här kvinnan ställde gärna upp på att hjälpa oss, hon tyckte det skulle bli jättekul. Vi sammanförde barnmorskorna, så de fick träffas innan det var dags att föda.

- Nelly är född i september. Jag är en riktig “sengångare” och går över massor av veckor när jag är gravid. Alla blir oroliga och folk - barnmorskor främst kanske - tycker att man ska föda.
- När jag var i vecka 42 åkte vi in på en kontroll på sjukhuset. Det var en ung kvinnlig läkare och hon sa helt enkelt att här skulle det stoppas ett litet piller i slidan och sen kunde Tomas åka hem, det skulle bli barn men kanske inte det närmaste dygnet. När jag sa att jag inte ville det började hon prata om blödningsrisken och att livmodern kunde spricka efter kejsarsnittet. Hon tyckte att vi var så oansvariga och vi fick skriva på ett papper att vi åkte hem på egen risk. Vi ringde efter Ingegärd och hon kom till sjukhuset men läkaren skrämde upp henne också, sa bland annat att hon inte fick hjälpa oss att föda hemma…
- Jag blir lätt känslig i sådana lägen och kan inte stå på mig, men jag gjorde det i alla fall och vi åkte hem. När vi gick ut från sjukhuset sa Ingegärd att hon inte ville ställa upp för att hon inte hade en läkare bakom sig. Så där stod vi utan barnmorska, jag visste inte hur det skulle bli.
- Den natten, den 26 september 1996, föddes Nelly. Förlossningen startade vid ett på natten, jag vaknade av att jag fick värkar. Värkarna var regelbundna från första början och jag väckte inte Tomas till att börja med utan gick ner, tog ett bad och gjorde upp eld i öppna spisen. Men allt det som läkaren hade sagt fastnade någonstans inuti mig och jag var rädd och nervös. Jag tänkte, gud vad håller jag på med, tänk om det går snett, vad oansvarig jag är som ska föda hemma.
- Då gick jag upp och väckte Tomas och han ringde till Ingegärd. Han sa till henne, sätt dig i en taxi, jag betalar. Vi bodde i Sundsvall då och hon bodde i Härnösand, det var nästan fem mil emellan… Ingegärd sa att hon skulle åka direkt men hon ville att vi också skulle ringa den andra barnmorskan för att hon skulle komma och känna hur mycket öppen jag var och lyssna på barnet, vilket vi gjorde.
- När den andra kvinnan kom och kände på mig och sa att jag var öppen tre centimeter blev jag kolugn igen. Då återfick jag mitt mod och min tillit till mig själv. Jag var öppen tre centimeter.
- Jag badade länge och den andra kvinnan höll sig i bakgrunden. Det var Tomas jag främst hade ett väldigt behov av att ha ögonkontakt med och jag ville ha honom nära mig. Ont hade jag, men jag kan inte erinra mig att jag nånsin tänkte att jag inte skulle klara av det. Det finns ju ingen väg ut, det är bara att gå igenom det. Det har jag i mig. Så jag följde med i värkarbetet. Väldigt arg och aggressiv kände jag mig innan det var dags att krysta, jag ville ha massage, men när Tomas kom där med olja på händerna bara skrek jag åt honom.
- Jag stod på alla fyra i vardagsrummet framför vedspisen och krystade. När jag väl börjar går det relativt fort, max tio minuter tog det så var förlossningen över. I samma ögonblick kom Ingegärd in genom dörren.
- Klockan var sex på morgonen. Förlossningen hade tagit fem timmar. De andra barnen låg och sov…
- Jag hade känt på mig att det var en flicka. Hon var jättemörkhårig, och var väldigt egen. Nästan som en porslinsdocka. Vi vägde henne efter några dar och då tror jag att hon vägde 3,4 kilo och var 50 cm lång. Hon var ingen stor bebis.
- Precis efter förlossningen kände jag mig upprymd och stolt över mig själv att jag hade grejat det här och oerhört tacksam över att ha fått uppleva en hemförlossning som denna. Det kändes som att allt var beskyddat runtomkring, det var som att änglar vaktade utanför vårt hus, jag var väldigt trygg. Den här känslan satt i länge, fast efter två-tre dar när mjölken rinner till så blir jag alltid väldigt gråtig och undrar hur allt ska gå, och bär hela världens bekymmer på mina axlar…

- Mina två följande hemförlossningar var helt annorlunda. Vi hade flyttat 1998, när Smilla skulle komma, ännu längre norrut, till Ramsele, till ett mindre omodernt hus långt ute i skogen. I Sundsvall hade vi fem mil till sjukhus, nu fick vi längre resväg till sjukhuset, närmare åtta mil. Vårt hus i Sundsvall var modernt och bekvämt. Nu blev det utedass och inga direkta bekvämligheter…
- Jag ringde vår barnmorska som hade varit med när Nelly föddes - hon hade nu fått en resväg på 16 mil hem till oss, och vi tog även kontakt med barnmorskor i Umeå, dit det var 24 mil, men de tyckte avståndet var för stort. Ingegärd tyckte dock att hon kunde ställa upp.
- Under graviditeten gick jag till en barnmorska i Ramsele som var väldigt bra. Nellys hemförlossning fick vi betala själv, men barnmorskan i Ramsele fixade så vi fick allt betalt av landstinget.
- Som vanligt var jag gravid länge, länge. Jag gick 43 veckor med Smilla. Vilket stressade upp folk förstås. Ingegärd började ge mig olika råd, om hur jag skulle trycka på olika punkter, att vi skulle pröva “färdknäppen” och så vidare, men inget hände.
- I vecka 43 åkte jag in till sjukhuset i Sollefteå för att kolla att bebisen mådde bra och att det fanns tillräckligt med fostervatten, men det var inga problem. Jag åkte in sammanlagt tre gånger på en vecka till Sollefteå och till slut sa jag okej, har bebisen inte kommit på måndag så ska de få sätta igång förlossningen.
- Samma kväll ringde jag till Ingegärd och hon frågade om hon skulle komma upp på vinst och förlust, bland annat kunde hon ge polsk massage - vad det var ville hon inte säga på telefon. Dessförinnan hade en kamrat försökt med att ge mig zonterapi på fötterna för att sätta igång förlossningen, vilket inte fungerade.
- Ingegärd hade akupunkturnålar med sig när hon kom. den polska massagen gick ut på att man skulle få livmodertappen masserad, vilket hon gjorde. Hon gjorde det på ett väldigt hårdhänt sätt, det var nästan outhärdligt så ont det gjorde! Men sedan klädde jag på mig och vi gick och såg en konsert med Stefan Sundström som hade kommit upp för att spela.
- Efter bara några låtar gick vattnet utan någon förvarning. Jag sa först ingenting men sammandragningarna kom igång direkt så det var bara att åka hem.
- Jag hade två kvinnor som jag kände med mig hem, de skulle också vara med på förlossningen. När vi kom hem så hände det mycket och snabbt. Förlossningen satte fart, pang på. Då fick jag för mig att jag ville bada, men vi hade ju ingen dusch och inget badkar i det nya huset. Så de fyllde en badbalja med varmt vatten. Mitt på köksgolvet stod den och den skulle jag ner i. Men det var inte så skönt som det där badkaret jag kom ihåg från förra förlossningen, så jag gick upp direkt igen.
- Efter bara två timmar kände jag att jag ville krysta. Men barnet låg med armen framför på något sätt. Handen kom före huvudet så Ingegärd ville att jag skulle ta det lugnt och hålla igen. Det var störande att inte få krysta som jag ville.
- Sen kom Smilla, plupp, det gick väldigt fort. Hon var inte särskilt lik sin storasyster, som dock vaknade och kom ner just när jag hade fött. Det första hon sa “hon måste ha kläder, hon fryser”.
- Smilla är född klockan tre på natten den 5 april 1998. Jag kände mig väldigt bra efter den här förlossningen, men vi var rätt trötta allihop, Ingegärd till exempel gick och la sig för att sova i Johans rum, så någon vidare fest blev det ju inte den natten.

- Mitt sista barn, Anna, kom också i vecka 42, den 6 december 1999. Då höll Ingegärd på att forska i Stockholm och var borta varannan vecka, men hon sa att hon skulle komma upp när det var dags. Jag kände dock att det inte var så viktig med en barnmorska längre, jag visste att jag och Tomas skulle greja det här själva om det behövdes, inga problem.
- Den här gången valde jag att inte åka till Sollefteå efter 42 veckor utan hade tätare kontakt med barnmorskan i Ramsele i stället. Anna låg med rumpan neråt och det sas att man måste göra kejsarsnitt vid sätesbjudning, jag ringde en massa olika barnmorskor och gjorde övningar som att ligga på strykbrädan med huvudet neråt, och jag pratade mycket med bebisen, bad henne att hon skulle vända sig rätt. Då gjorde hon det, i vecka 38-39 någon gång…
- En kvinna som vi hade bott granne med i Sundsvall frågade om hon fick komma och ta hand om våra småbarn när jag skulle föda. Ingegärd skulle till Stockholm men sa att hon kunde komma och ge mig både akupunktur och polsk massage igen. Jag tänkte att en promenad skulle kanske sätta igång förlossningen så jag var ute och gick i den magiska stjärnklara natten, pulsade i den otroligt djupa snön, i 25-30 minusgrader, hur länge som helst. Men ingenting hände.
- Dagen efter frågade barnmorskan om hon skulle åka hem… jag hade inte öppnat mig eller någonting så jag tyckte att hon lika gärna kunde åka. Kvinnan från Sundsvall åkte också.
- På måndagen den 6 december körde vi barnen till dagis, och på vägen hem kände jag att det kanske var nåt på gång. När vi kom hem städade jag överallt, gjorde rent i alla hyllor, bytte till julgardiner. Jag hade ingen koll på värkarna men sen märkte jag att det bara var 3-4 minuter emellan, så jag ringde Christina, kvinnan från Sundsvall och bad henne hämta barnen på dagis, det var visserligen 18 mil att köra för henne, men vi skulle inte hinna helt enkelt.
- Jag trodde att allt skulle gå mycket fortare än vad det gjorde. Vi bäddade i ordning men inget hände. Timmarna gick. Christina kom med barnen och det åts mat och det blev läggdags, vi hade gjort i ordning för förlossningen i barnens rum men fick ta bort allt. Då kände jag att jag skulle föda när alla somnat. Denna gång hade jag inte samma behov av att ha kontakt med Tomas under värkarbetet, jag fixade det själv, och det var en skön känsla.
- Men så fick jag en riktig värk vid halv åtta som fick knäna att vika sig, jag sprang in i vardagsrummet och ställde mig på alla fyra och så kom Tomas. Mina två äldsta barn var också med. Johan och Emma-Lee hade uttryckt sin önskan om att få vara med på förlossningen och det var okej, däremot hade vi haft så många konflikter med Johan just då så han fick vara med på ett villkor, att om det blev minsta lilla grej som kändes knepig mellan oss så skulle han bli tillsagd att gå ut och det hade han lovat att han i så fall skulle göra utan diskussion. Men något sådant hände aldrig och Johan var nog den som var mest tagen och rörd efteråt, för honom var förlossningen en stor grej.
- Halv åtta på kvällen föddes Anna och det var otroligt skönt att allt var över. De två sista månaderna av graviditeten kan vara väldigt jobbiga och konfliktfyllda och man tänker nästan, hur ska man stå ut - men när bebisen kommer faller allt på plats och allt är bara jättebra. Så var det verkligen denna gång för mig och Tomas.
- Huset var fortfarande inte klart vid tiden för denna min sista förlossning, vi byggde fortfarande på vårt badrum. Till förlossningen hade Tomas tagit in badkaret och klätt det med tyg på insidan, han kopplade två slangar in till badkaret så vi kunde fylla det med vatten för att jag skulle kunna tvätta mig.
- Men någon toalett hade vi inte inomhus. Så när jag gick på utedass efteråt, i 26 minusgraders kyla, började jag gråta. Jag kände mig ensam och liten. Den där känslan som brukar komma på tredje dan kom direkt efter denna förlossning. Jag tyckte verkligen synd om mig själv, där satt jag och blödde på ett iskallt utedass mitt i natten. Vad gör man? Jag ringde min mamma och beklagade mig.

Några fler barn blir det inte för Renée och Tomas. Som efterskrift på denna trippel-hemförlossnings-historia kommer ett avslut som heter sterilisering.
- När jag gick på efterkontroll med Anna, berättar Renée, frågade barnmorskan vad jag hade för preventivmedel. Hon nämnde sterilisering, och då föddes tanken på detta alternativ. Jag kände att min kropp fysiskt sett var slut. Jag hade nog kunnat föda barn hur länge som helst men man ska ju ta hand om dem sen också. Jag kunde känna att till exempel Nelly hade kommit lite i skymundan, hon behövde mig. Jag tänkte att det kanske var bättre att sluta föda barn och ta hand om dem man har.
- Så nu är det gjort. Jag har steriliserat mig och jag har inte ångrat mig.
- Det är både spännande och lite läskigt samtidigt. Förut har jag ju fått bekräftelse genom att vara gravid, jag har blivit sedd och jag tycker jag har varit bra på detta med att föda. Vad ska nu ersätta denna bekräftelse? Ska jag börja samla på prydnadssaker? Nej, jag vet inte. Men något blir det. Jag går helt enkelt in i en ny fas av livet nu.

Text: Katerina Janouch

Susanna Heli är 27 år och bor med sin man Mariano Amarilla, 25, i Stockholm. Susanna ska snart påbörja sin utbildning till barnmorska. Mariano, som kommer från Argentina, har bott i Sverige sen han var fem år och flydde undan diktaturen i hemlandet. Han studerar och gör kortfilmer.
Susanna och Mariano har två barn, Etienne Amarilla, 4 år och Mira Amarilla, 8 månader. Barnen är födda hemma båda två vid planerade hemförlossningar.

Här skriver Susanna Heli själv om hur det gick till när Etienne föddes, den 29 december 1996.

“Det är natt, mörk slumrande natt. Någonting pågår i min kropp, någonting stör min sömn. Med nio månader tunga steg vandrar jag runt i rummet. Då kommer det igen, en lätt molande känsla i bäckenet. Min man vaknar, han sätter sig upp.
- Hur mår du? frågar han oroligt. Hur jag mår, jag tänker efter. Kroppen, som är upptagen med annat än att tänka, sänder ut ännu en rullande värk.
- Förvärkar, viskar jag och vankar till toaletten.

Någonstans bland mina förvirrade tankar hör jag “henne”, hon som vet det som min kropp vet, det som den har vetat i snart nio månader. Jag slår bort henne och fortsätter att argumentera. Min kropp struntar fullständigt i mig och fortsätter med sitt. Medan jag mumlar om olika datum, rensar den mina tarmar, sänder ut konstiga slemproppar, stimulerar värkar. Jag känner mig sur och hon bara skrattar åt mig.
Envist väntar hon på mig, lockar mig, övertygar mig …
Jag står vid toaletten och känner hur vattnet trycks ur mig, sakta känner jag motståndet släppa. Mariano är där, jag ser på honom med hennes ögon. Det varma vattnet sipprar ur mitt uråldriga sköte och det är dags, gudarna skall veta att det är dags.
- Det är dags, Mariano.

Jag vankar runt i köket. Värkarna är starka. Det gör jävligt ont. Jag gnyr och klagar. Känner plötsligt att jag inte alls vill det här, det gör för ont. Om naturen nu är så smart som hon försöker säga, varför kunde hon inte konstruera allt så att det inte behöver göra så ont.
- Det gör för ont och går för fort, skriker jag. Ring Ann-Charlotte!
Först tvekar Mariano, det är sent och han vill inte väcka henne innan det närmar sig.
- RING HENNE!!!

Något har tagit över min kropp, det sliter och drar i varenda del av kroppen. Det är min kropp, sluta ta sönder min kropp. Hela mitt väsen skriker, kämpar. För vad vet jag inte riktigt, för vem, det vet jag inte heller. Men jag är rasande, jag skyddar min kropp till varje pris.
Under denna kamp hör jag Mariano prata med Ann-Charlotte. Hon vill höra på mig under värken. Som ett svar på detta kastas jag in i ytterligare en värk.
Ljuden blandar sig med varandra, jag blandar mig med smärtan, försöker tala den till rätta, försöker få den att låta min sargade kropp vara ifred.

Mariano säger att Ann-Charlotte vill prata med mig. PRATA, hur skall jag kunna prata. Jag vill inte prata med någon barnmorska, jag vill inte prata med någon. Jag utkämpar ett krig här, ser ni inte det! VARFÖR ÄR DET INGEN SOM SER DET!
Mariano trycker luren till mig. Ur denna lur strömmar strax hennes ord, de kommer starkt och konkret. Utan onödig förståelse eller gullande. Hon når mig, denna kvinnas ord förstår jag, instinktivt lyssnar jag. Nästan som ett kommando VRÅLAR hon:
- Sluta hyperventilera! Sluta fly! Så som du håller på gör du det bara värre, ondare och svårare! Följ med!
Sedan hjälper hon mig med andningen, får mig att andas rätt. De korta instruktionerna leder mig till henne, henne som jag tidigare hörde. En beslutsamhet starkare än något annat fyller mig, jag vill inte prata längre.

Jag letar efter en plats, en plats där jag skall föda. Jag hamnar i hallen, min man bygger ett berg av täcken och kuddar och jag tar ett djupt andetag och ger mig till henne, hon som vill föda.
Runt mig tänds ljus, min älskade går runt och tänder alla levande ljus, ett efter ett lyser de upp de vintermörka rummet. Mina ögon söker ett av dem, beslutsamt suger jag i mig dess ljus.
Ljuset går in i mig, fyller mitt innersta, fyller mitt barn som slåss för sitt liv, jag ser det, i värkarna ser jag barnet, förstår att barnet talar till mig genom smärtan. Detta är vårt första möte, jag MÅSTE lyssna, vi skall födas.

Jag kastas mellan dimensioner, långa intensiva värkar och korta vilopauser. Jag slåss, men med mitt barn, inte mot det. Jag låter smärtan strömma, låter den ta över min kropp. Det är varken romantiskt eller oromantiskt, fult eller vackert, magiskt eller omagiskt, det är något annat, ett tillstånd utanför det intellektuella ordförrådet. Det är hårt arbete, varken mer eller mindre. Blod, svett och tårar. För gudarna skall veta att det är smärta, smärta starkare än något jag tidigare upplevt. Men smärtan har talat om för mig att den inte vill förgöra mig, den vill mig inget ont, vi har gjort upp.
Värk efter värk rullar över min kropp, vissa klarar jag av, vissa inte. Jag tillåter mig att skrika ut all den rädsla som väller ur mig. Jag skriker att jag inte orkar, att jag inte klarar av det, att det gör för ont. Jag vet nu att min kropp kommer att klara av detta oavsett vad jag gör eller säger, den beter sig som om den inte gjort annat än fött barn, så jag försöker inte spela hjältinna utan släpper ut frustrationen när den kommer och det känns skönt, så helvetiskt skönt. För vad i helvete kräver man av en människa som blir överkörd av ett tåg sisådär varannan minut?

Svetten dryper, rummet fullständigt ångar. Plötsligt märker jag att jag sitter och rytmiskt vickar på höfterna, det lättar. Rörelserna gör smärtan mindre intensiv, det är som en dans, en förlossningsdans, jag dansar med smärtan. Höftrörelserna hjälper mig igenom de följande värkarna. Det är som om de sköter hela arbetet, som ett verktyg ifrån någon annan.
Värkarna ökar i intensitet, svetten rinner, jag flämtar, försöker andas, de är så starka. Jag känner att jag närmar mig klimax, smärtan är så intensiv, har svårt att andas, måste andas, andas, det går inte, får ingen luft.

Då ser jag honom, min man som varit vid min sida hela tiden, jag ser hans ansikte, jag börjar flämta hans namn om och om igen. Det ger mig styrka och fokus och hjälper mig att andas, med hans hjälp når jag toppen. Som ett svar på detta känner jag hur min kropp spänns i en båge och en värk av ett helt annat slag fullständigt tar över min kropp.

Det börjar uppifrån och tvingar min stora mage att spänna sig i en båge, jag blir chockad, värken har en helt ny dimension. Den är inte längre inåtgående, den arbetar starkt och målmedvetet utåt, mitt barn är på väg ut. Jag flämtar till Mariano att han skall ringa Ann-Charlotte. När han kommer tillbaka är krystningsvärkarna i full gång. Jag flämtar och grymtar, min mage spänns gång på gång i en stram båge, jag hör mig själv säga:
- Den kommer, Mariano den kommer.

Ett kort ögonblick känner jag rädslan, Ann-Charlotte har inte hunnit komma. I nästa sekund känner jag mitt barn och hur det kämpar, hur vi plötsligt kämpar, hur jag hänger i Marianos armar och han kämpar. Vi föder ett barn, ett barn föder oss. Jag tvekar inte en sekund längre. Jag känner en beslutsamhet och säkerhet som jag aldrig upplevt tidigare, jag tar fullständigt ansvar för vår förlossning och det finns ingen närvarande som kan ta det ifrån oss.
Under tiden har Ann-Charlotte smugit in, hon betraktar oss lugnt. Hon känner i mig och konstaterar något vi alla visste, att det är dags. Sedan drar hon sig undan, hon sitter där nära för att finnas till hands om vi behöver henne, men det är fortfarande jag och Mariano som har ansvaret för livet som kommer.
Ur djupet av min kvinna kommer skriken, eller kan man ens kalla det skrik?

Det är djupt brummande bröl som för min förlossning framåt, ljud jag aldrig hört. Jag känner huvudet, allt går så snabbt.
- Jag vill inte att födseln skall gå för snaaaabbt. Mitt barn lugna dig, mitt barn inte så snabbt.
Jag krystar inte av egen maskin, kroppens värkar styr, jag är maktlös. Jag försöker prata med barnet.
- Så ja, så ja, vi har inte bråttom. Men den har bråttom. Jag känner dess huvud, med uråldrig kraft tränger den sig ur mig. Plötsligt far den ut, flop, ner i Ann-Charlottes armar.

Sekunderna efter är världen tyst, det är som om moder Jord håller andan för att blåsa liv i det nya, för strax efter hörs livets skrik. Det fyller min utmattade kropp, jag har fött en son. En son har kommit till oss.
Allt har skett på fyra och en halv timme. Klockan är halv åtta på morgonen den 29 december 1996.”

Text: Katerina Janouch

av Helen Wellton

Adrian skrek inte när han föddes som barn gör när de föds på sjukhus. Han verkade inte riktigt förstå att han var född. Det var mörkt utanför magen. Bara stormlyktan lyste upp kajutan i skutan där jag låg på durken med tio täcken och madrasser under mig, ungefär som prinsessan på ärten. Det luktade ljuvligt. Hela båten var fylld av hägg och syrenblom. Det var den 25 maj 1979.

Jag blev med barn när jag bara var 17 år. Jag blev väldigt förvånad. Jag åt p-piller men inte så regelbundet vad jag minns. Det var så avlägset i mitt huvud att JAG skulle kunna bli med barn så jag tog inte så allvarligt på att skydda mig. Inte hade jag fått någon särskild sexualkunskap, vare sig av min mor eller av skolan, så jag var ganska omedveten om min egen kropps funktioner. Didrik, min kille sedan bara några månader tillbaka blev överlycklig. Han hade längtat efter barn sade han. Jag blev lite förvånad. Vi hade inte ens talat om barn och jag tyckte att den här världen var så grym och miljöförstöringen gick så fort så det var ingen lämplig värld att låta ett barn födas i. Samtidigt hade jag mycket svårt att tänka mig abort. Om det nu dykt upp ett embryo till ett barn i min mage så kanske det var “meningen” att jag skulle få barn tidigt. Min kille var ju så entusiastisk också. Så fort barnet var fött skulle han ta hand om det så mycket han kunde. Det skulle bli såå lätt för mig. Jag trodde på honom - jag var förstföderska och naiv ….

Jag och mina vänner Pierre, Kristian och Didrik hade köpt ett skepp från 1818, byggt i norska Rå. Vi höll på att bygga om det för att kunna åka jorden runt. “Magda”, som hon hette, låg vid Tantolunden på Söder i Stockholm. Det var inte så modernt på “Magda” precis. Dasset bestod av en hink med sittring. Vatten fick vi hämta en bit bort. Vedspis naturligtvis. Ingen el utan fotogenlampor och stormlyktor. Mina vänner såg ut som de tre musketörerna. Kristian hade långt, lockigt, mörkt hår och vacka rena anletsdrag. Pierrre hade blont långt hår, stora ögon med långa ögonfransar. Didrik hade cendrefärgat långt halvlockigt hår och lite samiska drag. Alla tre var långa. Vi klädde oss lite som en blandning av punkare och hippies. Killarna gick ofta i svarta läderrockar även på sommaren. Jag i trasiga svarta klänningar, stora hattar och nätstrumpor med höfthållare. Efter några månader blev jag kär i Didrik. Han var fem år äldre än jag var. Det var han som föreslog att jag skulle föda barnet på båten. Didrik älskade allt som var gammalt och genuint, även sättet att leva på. - I alla tider har kvinnor fött barn hemma, vad ska du på sjukhus för? sade Didrik. Jag var (och är) ju fatalist så jag tyckte att det inte borde vara några problem att föda hemma. Men naturligtvis spelade det in att Södersjukhuset låg så nära. Om så inte varit fallet vet jag inte om jag hade vågat.

Den 24 maj 1979
Klockan 5 på morgonen den 24 maj vaknade jag och trodde att jag kissat på mig. Jag var inte alls beredd på att föda just då, trots att det bara var två dagar över tiden. Jag väckte Didrik och han var säker på att det var mitt vatten som hade gått. Didrik i sin tur väckte Pierre och Kristian och sa -”Nu är det dags! Upp med er. Här ska städas. Helen ska snart föda.” Sedan gick jag och Didrik upp och ringde till min barnmorska från en automat uppe vid Ringvägen, 1 km från båten ungefär. Jag hade inte tänkt klara av födelsen helt själv. Även förr i tiden hade man barnmorskor. Didrik och jag åkte till barnmorskan, Beatrice Hogg, och hon undersökte mig. Jag var inte så öppen. Beatrice sa att det skulle dröja ett bra tag innan det var dags. Jag mådde illa och kräktes. Badade varmt och skönt hos Beatrice, sedan åkte vi tillbaka till båten.

Magda var helt förändrad. Det var som om våren hade klivit in i kajutan. Det doftade underbart av blommor. Pierre och Kristian hade fyllt hela båten med hägg och syrenkvistar. Den vanliga tjärdoften som alltid är närvarande i gamla träskutor hade skräckslaget flytt in mellan spanten och gömt sig. Blommorna stod i hinkar och pytsar, glas och kaffekoppar. På durken hade de gjort i ordning en säng till mig av tagelmadrasser, täcken och skyddande plast. Ovanpå plasten hade de placerat vårt finaste täcke och lakan. Jag blev så glad när jag såg allt vad de gjort att jag började gråta. Vårt barn skulle verkligen få en varm välkomst till livet.

När jag var liten drömde jag om att ha en skuta. Jag tänkte mig röda sammetsdraperier med guldfransar på som gardiner. När jag så blev stor och faktiskt ägde ett sådant skepp sydde jag förstås sådana gardiner till Magda. Hela Magda var i toppskick. Tennkulan från Säffle byggd 1967 sken i hammarlacken och kopparrören som om den var helt ny. Verktygen hängde snyggt på sina platser i maskinrummet. Vi hade mahognybetsade kojer, även de med förhängen av sammetsdraperier och guldfrans. En persisk matta täckte hela durken i kajutan. En bokhylla i mahogny med glasdörrar fanns där också. Luckorna i kabyssen var målade i gammal träådringsteknik, som träslaget bok. Jag har sett många skutor i mina dar, men få så välskötta som Magda var.

När det var fem minuter mellan värkarna skulle vi hämta Beatrice. Sent på kvällen samma dag hade jag värkar hela tiden. Pierre tog brandbilen och åkte i ilfart för att hämta barnmorskan. Han var så stressad och rädd att han inte skulle hinna hämta henne i tid att han vid ett rödlyse krockade med en gubbe i en liten bil. Hela bilens sida trycktes in. Han rafsade ner sitt telefonnummer till gubben (som turligt nog var oskadd) och gasade vidare genom stan till Beatrice.

Adrians födelse
Didrik och jag hade gått på kurs och lärt oss profylaxandas. Vi höll redan på med det när Beatrice kom och undersökte mig. Nu var jag ganska så öppen. Snart borde det gå att pressa ut det lilla knytet. När klockan närmade sig ett på natten hade jag väldigt svårt att hålla tillbaka. Jag var ganska svag eftersom jag inte fått i mig någon mat. Jag hade naturligtvis inte fått någon som helst bedövning. Här skulle det gå naturligt till. Kanske lite bakvänt tänkt, tycker jag idag.

Klockan 01.00 var det var dags att klämma ut bebisen. Kristian ställde brandbilen på tomgång utanför. Om det i värsta fall skulle gå illa så hade vi väldigt kort till sjukhuset. Det var inte så att en av killarna var brandman och lånat bilen från jobbet. Nej, brandbilen var en Dodge från 1956 som vi hade köpt från Ljusdals brandkår och renoverat. Den var helt svartlackad förutom två stora vitmålade dödskallar med korslagda ben på varje sida vid framdörrarna. Motorn var en rak V8 som gick så snyggt att man kunde balansera en enkrona på den när den var igång. (Fast den kunde vara lite svårstartad ibland).

Jag lade mig tillrätta på min kungligt tillredda säng. Guud vad ont det gjorde. Värkarna kom utan paus. Didrik uppmanade mig att andas rätt men jag blev förbannad på honom. Han skulle ligga här själv så han fattade hur svårt det var att profylaxa när barnet bara ville tränga sig ut. Pierre och Kristian var nästan som hypnotiserade och hörde knappt när man talade med dem. Detta var det häftigaste och mest spännande de varit med om i hela deras liv, det syntes i deras ögon. Barnmorskan sa när jag skulle krysta och när jag skulle hålla igen. Bebisen låg lite fel, på tvären, men Beatrice lyckades vända den rätt.

Äntligen fick jag krysta för fulla muggar. Plopp, sa det, så släppte min kropp ut en liten kille. Wow! Det var helt otroligt. Visst visste jag i teorin att det fanns ett barn i min kropp. Men jag hade inte riktigt trott att det var sant. Inte förrän han nu hängde i luften mellan i barnmorskans händer började jag förstå att vi hade lyckats tillverka en liten människa. Han var svarthårig, blodig, slemmig och hade stora kolsvarta ögon. Men säg den lycka som består. Den lille killen ville inte börja andas. Beatrice försökte på alla sätt att få vår son att ta sitt första andetag, men det var som förgjort. Hon masserade honom, klappade honom och slog honom till slut på rumpan för att andningen skulle komma igång. Själv höll jag andan av skräck att förlora gudagåvan innan jag ens träffat honom ordentligt. Det gick inte att vänta längre. Beatrice beordrade Didrik och Kristian att åka till sjukhuset med honom. Pierre stannade kvar med oss. Jag var tvungen att krysta ut moderkakan. Jag försökte behålla hoppet om att allt skulle gå bra.

Brandbilen kommer tillbaka
Efter den längsta väntan jag någonsin varit med om hörde vi brandbilen närma sig. Den tutade högljutt ända tills den bromsade in framför Magda. Det borde ha betytt att pojken levde men jag vågade inte tro något förrän jag fick se min son vid liv. Men det hade gått bra. De kom ner för lejdaren och gick direkt fram till mig och lade honom i min famn. Frisk, söt och lyckligt ovetande om hur rädd han gjort oss alla. Mamma mia, vilken lycka. Jag hade fått nåd och sluppit uppleva döden efter födelsen. Mina minnen av den hemska smärtan, illamåendet och jobbiga värkar var suddigt och oviktigt. Jag hade blivit storligen belönad för mitt arbete.

Jag var dock lite sur på människorna i min omgivning. När jag berättat att jag var med barn hade flera stycken ojat sig och frågat om jag verkligen klarade av ansvaret, att det var så jobbigt med blöjor. De hade varnat mig för att min frihet skulle bli begränsad osv. Ingen, även de som var positiva, hade talat om för mig vilken utomjordiskt, underbar händelse det var att föda sitt eget barn. Det här slog allt jag tidigare varit med om.
När det var klart låg jag äntligen med vår nytvättade och klädda son i famnen och vilade ut efter den dramatiska födelsen. Pierre och Kristian som satt på durken sa att de kände sig som om de blivit pappor de också.

Jag bad Didrik återigen berätta vad som hänt på sjukhuset. Så här återgav han det. De hade rivstartat och Kristian hade kört det fortaste han vågade till Sachska barnsjukhuset. Men det var stängt. De fick vända och tokköra till Södersjukhuset i stället. De stannade brandbilen precis utanför dörrarna till akuten med dödskallen gloende mot ingången, rusade in med vår bebis i famnen och ropade på läkare. Läkare och sköterskor rusade omedelbart fram och ville hjälpa. Det var då det blev liv i luckan. Akuten strålade av ljus. Allt ljus och allt ljud fick vår son att vakna till ordentligt. Han började äntligen andas och skrek i högan sky. En läkare undersökte barnet och frågade föstås var mamman var. Didrik berättade för honom hur det gått till. Det verkade som pojken fått en så lugn och avslappnad födelse med dov belysning och inte så mycket ljud att han inte riktigt förstått att han kommit ut ur magen och måste andas med lungorna. Eftersom det inte var något fel på honom fick de ganska snart lämna sjukhuset och åka tillbaka till mig.
Jag skulle bra gärna ha velat se deras miner där uppe på sjukhuset när mina två musketörer tvärbromsat med en brandbil “från helvetet” och kommit in med en nyfödd bebis i famnen.

Epilog
Min och “Jackos” första sommar tillbringades på Magda. Han fick det namnet av bananlådan i trä som han sov i. En kväll när vi höll på att diskutera vad pojken skulle heta fick Kristian syn på en text som var tryckt på lådan. -Jag har det sa han. - Han ska heta “Jacko” Titta, hans namn står ju redan på lådan. Jag läste “Jacko bananer” och skrattade.

Många sommarkvällar fick jag stanna ensam hemma på Magda med Jacko när Didrik, Kristian och Pierre var ute på äventyr med Brandbilen. “-Vaddå, du är ju hans mor. Han behöver dig. Vad kan jag göra? Jag kan ju inte amma”. var Didriks ursäkt att smita från sin papparoll som han talat så varmt för innan Jacko kom. Det mest spännande som hände mig den sommaren var att en sädesärla fick ungar strax efter mig. De bodde på däck vid relingen. De blev så tama att de kom fram och åt från händerna. Vi sov med fåglarna på däck under presenning när det var för varmt. Men mitt lilla barn och jag hade det kul tillsammans. Jag pratade med honom om allt möjligt. Jag trodde då att barn bara är små människor som egentligen förstår allt man säger och kan prata. Men de får inte berätta det på grund av en högre ordning. Om man har den utgångspunkten så behandlar man barn med mer respekt tror jag. Dessutom är det intressantare att se det så.

PS. Efter ett år döpte vi om honom till Adrian. För inte ens vi var så knäppa så att vi tyckte att vår son skulle växa upp med ett ap-namn.

Text: Helen Wellton

INDEX | KÄLLOR

INDEX
Förord
.
Kapitel 1. Hur föder man hemma?
Lillan kommer till jorden
Förbereda sig hemma
Barnmorska och mödravård
Frågor till barnmorskan
Kostnader
Läkarkontroller
Doula
Utrustning
Barnvakt
Kropp och själ under…
Föda utan barnmorska
.
Kapitel 2. Pappa/Partner
Pappans roll vid…
En klippa i stormen
Praktiska uppgifter
Att rycka in som barnmorska
Bebisbesiktning
Låt tiden gå
.
Kapitel 3. Nära och kära närvarande
Syskon
Medhjälpare
.
Kapitel 4. Ett barn föds
Födselns förlopp
Födslosmärta
Smärtlindring
Komplikationer
Påverkan
Om barnet dör
.
Kapitel 5. Tio anledningar att föda hemma
Tio anledningar att föda…
Vi behöver inte flytta oss
Vi bestämmer
Vi känner barnmorskan
Vi kan vara och göra som…
Lugnare start för barn och…
Fördelar för familjen
Valfrihet
Sjukhusen har brister
Ett feministiskt perspektiv
Födandet ska vara lustfyllt
Är det en särskild sorts…
Kan vem som helst föda hemma?
Attityder
Svar på vanliga påståenden om hemförlossning
Frågor att ställa till dig själv
.
Kapitel 6. Hemfödsel historiskt och internationellt
Häxjakt
Läkarmakt
Systemskifte
Bättre livsvillkor
Hemfödsel i Holland, England och USA
.
Kapitel 7. Hemfödsel i dagens Sverige
Hur många svenskar föder hemma?
Lagen och Socialstyrelsen
Föreningen Föda Hemma
.
Kapitel 8. Forskning om risker och vinster vid hemfödsel
Forskning om risker och vinster vid hemfödsel
Ny avhandling om hemförlossningar i maj 2007
WHO
ICM
Cochraneinstitutet
.
Kapitel 9. Adresser, länkar, läs- och filmtips
Adresser, länkar, läs- och filmtips
.
Ansöka om ersättning
Ansöka om ersättning
.
Intervjuer
Marias och Jaris hemförlossning
Christina Kummlis dotter föddes hemma trots sätesbjudning
Rebeccas hemförlossning
Renée Rosengren: Vårt hus vaktades av änglar
Susanna Heli: Urkvinnan i mig har tagit över
.
Fler födselberättelser
Adrian, född på en skuta i skenet av en stormlykta

INDEX | KÄLLOR

KÄLLOR
¤ A descriptive analysis of home births attended by CNMs in two nurse-midwifery services R Anderson & D Greener, Nurse-Midwifery 1991
¤ Aktiv förlossning Sheila Kitzinger, Bonniers 1986
¤ Att föda på kvinnans villkor Beatrice Hogg, Prisma 1988
¤ Barnafödandets psykologi Aidan Macfarlane, Rabén & Sjögren 1980
¤ Birth at Home Sheila Kitzinger, Oxford University Press 1980
¤ En jordemoders berättelse Laurel Thatcher Ulrich, Tiden 1992
¤ Föda barn - var? Sigrid Neuman, LT 1985
¤ Experiences of Australian mothers who gave birth either at home, at a birth centre, or in hospital labour wards J D Cunningham, Social Science & Medicine 1993
¤ Föreningen Föda Hemma
¤ Gentle Birth Choices Barbara Harper, Healing Arts Press, Vermont
¤ Giving birth: home can be better than hospital Johnson and Daviss, BMJ 2005
¤ Hemförlossning i industriländer - ett alternativ vid lågriskgraviditet Helena Lindgren, Carina Sigurdh, Mälardalens Högskola / Institutionen för vårdvetenskap 1999
¤ Hjemmefødsel Susanne Houd, Susanne Winding, Komma 1990
¤ Home Birth Nicky Wesson, Vermilion 1995
¤ Homebirth@iVillage
¤ Homebirth: What are the issues? Sara Wickham, Midwifery Today
¤ Home birth - Safe in selected women, and with adequate infrastructure and support Editorials, British Medical Journal 1996
¤ Home Birth Reference Site - aktuell forskning och litteratur
¤ Home Births The report of the 1994 confidential enquiry by the National Birthday Trust Fund Chamberlain, Wraight et al, Parthenon Publishing
¤ Index of Research on Home Birth
¤ Is homebirth safe Henci Goer, iVillage
¤ Medical literature on the saftey of home birth
¤ MIDIRS Midwives Information and Resource Service
¤ National Birthday Trust Report Chamberlain et al, 1997
¤ Obstetric Myths Versus Research Realities Henci Goer, Bergin and Garvy, 1995
¤ Pursuing the Birth Machine Marsden Wagner, ACE Graphics 1994
¤ Sheila Kitzinger, författare och födselpedagog
¤ Socialstyrelsens allmänna råd om hemförlossning
¤ Riktlinjer för handläggning av normal förlossning Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi (SFOG)
¤ Riktlinjer för hälsovård under graviditet Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi (SFOG)
¤ Special Delivery Rahima Baldwin, Celestial Arts Press 1986
¤ Spiritual Midwifery Ina May Gaskin, The Book Publishing Company 1978
¤ The cultural context of birth Cina Madison, Uppsala Universitet / Institutionen för kulturantropologi 1998
¤ The nature of birth and breast-feeding Michel Odent, Bergin & Garvey 1992
¤ The technocratic body: American childbirth as cultural expression R E Davis-Floyd, Social Science & Medicine 1994
¤ The use of a birthroom: a randomized trial comparing delivery with that in a labour ward Chapman MG, Jones M, Spring JE, De Swiet M, Chamberlain GVP Br J Obstet Gynaecol 1986
¤ The Virtual Birth Center
¤ Tillbaka till naturlig förlossning Michel Odent, Bonnier 1995
¤ Waterbirth International
¤ Women’s satisfaction with birth center care: a randomised, controlled study U Waldenström, CA Nilsson CA Birth 1993
.