Helena Lindgren är forskare, barnmorska och utbildar blivande barnmorskor vid Mälardalens högskola. Fredagen den 16 maj disputerade hon på sin doktorsavhandling Hemförlossningar i Sverige 1992-2005. Förlossningsutfall och kvinnors erfarenheter. Opponent var Ulf Högberg, förlossningsläkare och professor vid Umeå universitet. Det här är den första avhandlingen i Sverige som har studerat planerade hemförlossningar.

Studien bestod av sammanlagt 1 025 barnafödslar. De intervjuade var 735 kvinnor som hade fött sina barn hemma, eller som planerat att föda hemma men fött på sjukhus, mellan 1992 och 2005. De flesta av kvinnorna hade fött minst ett barn på sjukhus tidigare. Det fanns en kontrollgrupp med data från sjukhusförlossningar, som i mesta möjliga mån matchade hemförlossningsgruppen.

Kvinnorna i studien som fött hemma hade fött fler barn, hade högre utbildningsnivå och yrkesarbetade mindre än kvinnorna i kontrollgruppen. De var också friskare, rökte mindre och var mindre ofta överviktiga. Barnen i den studerade gruppen vägde i genomsnitt mer än barnen i sjukhusgruppen.

De intervjuade kvinnorna hade övervägt riskerna med att föda hemma och diskuterat dem med sin partner och/eller sin barnmorska. Däremot hade många låtit bli att ta upp frågan med personer inom sjukvården. Man förväntade sig negativa reaktioner, och upplevde inte att man fick saklig information.

Inte säkert att man har barnmorska
Var femte kvinna i studien födde hemma utan barnmorska. Cirka 50 % av dessa oassisterade hemfödslar var planerade, den andra hälften blev oassisterade för att barnmorskan inte kunde komma (ofta på grund av att hon inte fick gå ifrån sitt vanliga jobb), eller för att hon inte kom fram i tid.

Drygt tolv procent - 128 av de 1025 planerade hemförlossningarna - avslutades på sjukhus, efter att födseln startat spontant hemma med värkar eller vattenavgång.
Den vanligaste orsaken till överföring (23 %) var att födseln gick långsamt. Detta gällde framförallt förstföderskor. Den näst vanligaste orsaken (18 %) var att barnmorskan inte kunde komma.
Risken för överföring visade sig vara dubbelt så stor om kvinnan tidigare fött med kejsarsnitt, väntade ett stort barn eller hade gått över 42 veckor, var förstföderska eller hade en annan barnmorska vid förlossningen än den hon träffat under graviditeten.

Av hemförlossningarna var åtta tvillingfödslar och sex barn föddes i säte. Det var fler barn i hemmagruppen som föddes efter en graviditet som varat längre än 42 veckor.

Ogynnsamt och gynnsamt utfall
Dödligheten den första levnadsmånaden bland bebisarna i hemförlossningsgruppen var 2,2 per tusen, och i sjukhusgruppen 0,6 per tusen. Det var alltså ett barn i sjukhusgruppen, och två barn i hemfödselgruppen som dog under tiden för studien. Det ena av hemmabarnen var ett uppmärksammat fall som ledde till att Socialstyrelsen avrådde från vattenförlossningar. Det andra barnet föddes med ett svårartat neuroblastom.

Det kan vid en ytlig läsning verka som om studien ger belägg för att det är farligt att föda hemma. Dubbelt så många barn dog ju hemma som på sjukhus. Men det är ingen riktig eller vetenskaplig slutsats. Underlaget är alldeles för litet för att man ska kunna säga att riskerna är större vid hemförlossningar, och det finns andra och större studier som tyder på motsatsen.
För att bevisa en 30-procentig riskökning skulle man behöva ett underlag på 10 000 personer, och för att bevisa en fördubblad risk behövs det 42 000 personer i både hemma- och sjukhusgruppen. - Det genomsnittliga antalet barn som dör dagarna kring förlossningen i Sverige är 2,75 per tusen födda (CIA Factbook 2008), det vill säga att cirka 250 nyfödda dör varje år. De allra flesta av dessa är födda på sjukhus.

De medicinskt påvisbara, positiva effekter som syns i studien är att kvinnorna som fött hemma fick betydligt färre stora bristningar och sfinkterrupturer (bristningar i ändtarmens slutmuskel), vilket har blivit ett allt större problem vid sjukhusförlossningar i Sverige. Det gjordes också betydligt färre ingrepp.

Avhandlingen finns att beställa, eller ladda ner den som pdf, på KI:s webbplats.

Läs mer om Helenas forskning på Mälardalens Högskola.

Att få föda barn i sin egen säng, i det varma skenet av levande ljus och med pappan tätt intill, stilla och rofyllt medan snöflingorna sakta faller utanför. Att få hälsa sitt barn välkommet under ett äppelträd en sommarkväll i trädgården - att uppleva förlossningen som något romantiskt, kärleksfullt, som en del av sexlivet - den chansen får man när man föder sitt barn hemma.

Men hemfödsel är fortfarande ett ovanligt val i Sverige. Många vet knappt om att alternativet finns, att det är tillåtet att föda hemma och att det är lika säkert som att föda på sjukhus för de allra flesta. Några av de vanligaste frågorna kring hemfödsel är:

• Varför föder man hemma istället för på sjukhus?
• Måste man ha en massa saker hemma, utrustning och sånt?
• Är det inte väldigt farligt att föda hemma?
• Kan man få smärtlindring i hemmet?
• Hur får man tag på en hembarnmorska?
• Vad kostar det att föda hemma?
• Är det tillåtet att föda hemma?
• Vad gör den övriga familjen under förlossningen?
• Vad är det för sorts människor som föder hemma?

Här får du svar på dessa och andra frågor om hemförlossning. Texten är skriven för båda föräldrarna, men riktas direkt till mamman då det handlar om den fysiska delen av födandet. Andra delar är enbart för pappan/partnern. Vi tar upp hemfödandets historia och vad hemfödsel har för roll i dagens samhälle, politik och debatt. Vi beskriver hembarnmorskans roll och hur du som vill föda hemma kan förbereda dig.

Goda råd är bra, men vad de flesta undrar är nog: Hur känns det? Vilka föder hemma, hur har de tänkt? Katerina Janouch har intervjuat ett antal kvinnor, män och barn som varit med om en hemförlossning och som berättar med egna ord om hur det var.

Vi som har skrivit detta har fött barn både hemma och på sjukhus. Vi tror själva att hemmet är den oslagbart bästa platsen att föda på. Troligen kan man inte ge en bättre start till sina barn!
Men beslutet att föda hemma måste komma från hjärtat. Därför vill vi inte övertala någon. Vi hoppas bara att vi kan inspirera den som tvekar mellan att föda på sjukhus eller hemma, och ge användbara tips till den som redan bestämt sig.

Anna Toss & Katerina Janouch

Nu har ni väntat i snart tio månader, känns det som. Magen blir bara större och tyngre, den blivande mamman börjar bli otålig. Så tidigt en morgon händer det! Hon vaknar av vad som måste vara en riktig värk, den är så stark att hon måste gå upp ur sängen och ta stöd mot väggen. Hon flåsar lite, räknar sekunder som hon lärt sig och tittar på dig som ligger vaken och ler mot henne.
Eftersom hon är pigg och värkarna inte kommer oftare än var tionde minut, äter ni frukost och flåsandas tillsammans under värkarna. Ni sätter er i solen för att dricka ett glas juice, men mamman kan inte sitta still utan känner att hon måste gå runt och röra på sig. Hon går omkring och plockar, möter varje sammandragning lutad mot väggen, andas koncentrerat.

Framåt förmiddagen börjar värkarna komma tätare, kanske var femte eller sjätte minut. Ni kommer fram till att det nog är dags att ringa barnmorskan. Klockan är tio och det är lördag. “Förlåt att jag väckte dig, men jag tror att det är dags nu!” Visst, det är inga problem, hon lovar att komma genast men först får du svara på lite frågor: Hur ofta kommer sammandragningarna, hur verkar mamman, har vattnet gått? “Nej, vattnet har inte gått, hon verkar lugn, lite drömmande kanske, det verkar göra jäkligt ont under värkarna.” Barnmorskan hör genom telefonen hur mamman flåsar sig igenom en ny sammandragning och säger att det nog blir en bebis idag, kanske till kvällen, men hon säger att hon kommer genast - hon kan ju äta frukost hos er, föreslår du.

Efter tjugo minuter är barnmorskan hemma hos er. Hon har sin väska med sig och sprider genast trygghet omkring sig. Du serverar henne te och mackor i köket, drar ut telefonjacket så att inget mer ska störa och går sedan till mamman som sitter på sängen i sovrummet. Ni bäddar sängen tillsammans och gör fint i rummet. Solen lyser in på sängen, du kollar att allting är på plats, tar fram några stora kuddar och plastfrottén som ska ligga i sängen och bäddar om den igen. Nu vill mamman att du ska sluta fixa och vara nära henne istället.

En stund går ni omkring i lägenheten tillsammans, du tyst vid hennes sida, hon inåtvänd, fokuserad, helt inne i födsloarbetet. Du börjar fundera på om du borde ringa kompisen du egentligen skulle träffa idag, och om du borde åka och handla mera mat och fylla kylen innan bebisen kommer, men varje gång dina tankar börjar vandra blir mamman orolig och verkar få mera ont, så du skjuter undan alla andra funderingar och koncentrerar dig på att andas med henne istället. Kompisen fattar nog och maten kan säkert släkten ta hand om.
Nu kommer värkarna var fjärde minut, de är kraftiga och långa. Mamman vill luta sig mot dig med armarna om din hals varje gång, det är ganska tungt. Hon gör låga, stönande ljud men verkar fortfarande helt lugn.

Mamman ber att du ska hälla upp ett varmt bad åt henne. Du sätter på kranarna för fullt och passar på att gå in till barnmorskan i köket medan mamman klär av sig. Barnmorskan sitter där eftersom ni har bett henne att störa så lite som möjligt. Hon är lugn och säger att allting verkar bra, att det nog blir skönt för mamman med ett bad och att hon kan känna lite på mamman efter badet om hon vill det själv för att se hur mycket livmodern har öppnat sig. Hon tror att det redan är öppet kanske sju-åtta centimeter, men det är svårt att säga säkert innan man har känt efter.

Mamman ligger i badet och myser. Hon är törstig och du serverar henne kall juice. Smärtan verkar släppa i vattnet och ni sitter därinne en lång stund. Men plötsligt måste hon gå upp och kissa och sen vill hon inte bada mer, nu verkar hon mer orolig och irriterad och säger att benen känns skakiga. Du hjälper henne in till sängen, hon vill inte ha kläder på sig, huden ångar efter badet.

Nu kommer sammandragningarna minst varannan minut, ibland går de i varandra. Du ser till att ni har ögonkontakt, andas med henne, ser att hon är rädd och lite matt. Hon skiftar ställning då och då, reser sig upp, sjunker ner på knä. Du följer och stöder henne. Nu börjar hon stöna ganska högt, nästan yla, förbannar förlossningen och säger att hon inte orkar mer, att hon kanske dör istället. “Det är lugnt”, säger du, “du klarar det. Det är högst en halvtimme kvar nu, det orkar du, du är jätteduktig! Snart har vi en liten bebis här, tänk på det!”

Mamman lugnar sig lite, fortsätter att göra djupa urtidsljud genom värkarna. Det är ett djupt, primitivt råmande - det låter mer som ansträngning än som smärta, men du ser att hon har ont.
Plötsligt ropar hon till: “Nu kommer bebisen, nu!” och så kommer en kraftig krystreflex, samtidigt som vattnet tydligen går, det forsar varmt längs mamman ben. Hon sjunker ner på knä i sängen och du ställer dig framför henne, redo att ta emot barnet. I dörren bakom mamman ser du barnmorskan stå, lugn och leende. Det blev ingen tid för henne att känna på mamman men det spelar ingen roll nu. Mamman lutar sig tungt med ena armen om din hals, era svettiga pannor tätt ihop. Hon sträcker ner sin hand mellan sina ben och halvt viskar till dig: “Känn!” Du lägger din hand på hennes och känner med en ilning något blött, varmt, runt … Bebisens huvud!

“Åååååhhååh”, låter mamman och krystar för kung och fosterland en gång till, samtidigt som hon lutar huvudet bakåt och tar stöd med armarna i sängen. Du håller fram händerna mot hennes sköte och ploff! halkar bebisen ut, varm och våt och levande i dina händer, öppnar ögonen, ser på dig.

Mamman sjunker ner på rygg mot kuddarna, du skrattar, håller i bebisen och ser att den andas, den ser lugn ut. Du ställer dig på knä bredvid mamman i sängen och lägger barnet på hennes bröst. Barnmorskan har kommit fram till sängen och lägger en filt över båda. Mamman smeker bebisen över det blöta, fjuniga huvudet, bebisen tittar på er med stora, mörkblå ögon, ni skrattar och gråter om vartannat, barnmorskan också. “Vad blev det”, viskar mamman, “hann du se?” “En liten flicka”, svarar du.

Texten “Lillan kommer till jorden” beskriver ett föräldrapars hemförlossning. Så gick det till för just dem, just den gången. Det kan förstås gå till på tusen andra sätt - barnet kanske föds i badkaret, i trädgården eller på en madrass i vardagsrummet. Barnmorskan kanske gör olika undersökningar, ni kanske väljer att föda utan barnmorska, ni kanske har med en doula. Det kan finnas större barn hemma, kanske en barnvakt. Det kan vara kladdigare, roligare, mysigare, jobbigare eller ta längre tid. Hur förlossningen ska bli går inte att förutsäga.
Men den stora skillnaden mot att föda på sjukhus är uppenbar: ni behöver inte åka iväg för att föda - ni får ta emot ert barn i det egna hemmet.

Och att föda hemma är något helt annat än att föda på sjukhus, hur underbart det än kan vara att föda på sjukhus. Skillnaden kan vara hårfin, som mellan hemkokt sylt och köpsylt. Det kan vara lika väsenskilt som en promenad med den älskade på en ensam strand i soluppgången, jämfört med att springa ett Marathon tillsammans med en klunga svettiga främlingar. Vad som är bäst för just dig går naturligtvis inte att säga.
Men det finns förstås både fördelar och problem med att föda barn hemma. Vi ska titta på båda!

När du bestämt dig för att du vill föda ditt barn hemma är det några saker du kanske behöver tänka igenom och ordna.

- Barnmorska och mödravård
- Kostnader
- Läkarkontroller
- Doula
- Utrustning
- Barnvakt
- Förberedelser

Det kanske låter mycket, men det mesta hänger ihop och kommer rätt naturligt!

De allra flesta som föder hemma vill ha en barnmorska med sig under förlossningen. Det finns i Sverige idag ett tjugotal barnmorskor som är villiga att förlösa kvinnor hemma, och du kan säkert hitta någon som du trivs med. Adresser till hembarnmorskor hittar du här.

Det är bra att vara ute i god tid när du ska kontakta en barnmorska. Du kan gärna börja ringa runt redan de första månaderna av graviditeten. Dels kan det ta tid innan du hittar någon, dels känns det antagligen bättre om ni har lärt känna varandra i god tid. Många hembarnmorskor har också egen mödravård och egen föräldraförberedelse som du kanske vill gå till.

När du hittat ett telefonnummer till en hembarnmorska som bor inom ett rimligt avstånd från ditt hem, ring då upp henne och berätta lite om vem du är och vad du önskar få hjälp med. Om hon har möjlighet att bli din barnmorska kommer hon säkert att föreslå ett möte så snart som möjligt. En del barnmorskor jobbar i par, då får du träffa båda.
Vissa hembarnmorskor kommer alltid på hembesök. Andra har mottagning hemma hos sig själva eller på den mödravårdscentral där de arbetar i vanliga fall.
Om din barnmorska har en egen mödravårdsmottagning kanske du vill gå till den under resten av din graviditet. Du kan också välja att fortsätta gå till din vanliga mödravård, eller till båda.

Om du väljer att gå till din vanliga mödravårdscentral är det bra att berätta för din barnmorska så snart som möjligt att du vill föda hemma. Vissa barnmorskor reagerar en smula oprofessionellt på ett sådant besked och kan försöka få dig att ändra på ditt beslut genom att göra dig orolig. Tänk på att du har lagen och vetenskapen på din sida och försök att vara så lugn, bestämd och vänlig som möjligt. Bjud gärna hem henne så att hon får se hur du bor!
För övrigt, se avsnitten om attityder och frågor.

Det finns flera viktiga anledningar att verkligen träffa sin hembarnmorska innan barnet föds. En är att se att ni passar ihop. Även din partner måste trivas med barnmorskan. För eventuella storasyskon är det bra att ha fått träffas naturligt före förlossningen. Om du inte vill ha dina barn med när ni träffas första gången, försök då att få ett annat tillfälle att träffas med barnen.
Din hembarnmorska bör också ha varit hemma hos dig för att snabbt kunna hitta till din adress, och för att kunna hitta hemma hos dig.

Första gången ni träffas har du säkert en mängd frågor. Tänk om hon jobbar när barnet föds? Visserligen föds många barn på natten, och nästan vart tredje barn på en helgdag, men det kan ändå kännas tryggt att veta att din barnmorska kan komma även om ditt barn vill födas strax efter lunch en tisdag. Likaså är det viktigt att reda ut alla frågor om betalning på ett så tidigt stadium som möjligt. Olika barnmorskor tar olika mycket betalt för att närvara vid en hemfödsel, och somliga tar betalt även för telefonassistans. Det finns i vissa fall möjlighet att få ut ersättning för dessa kostnader av landstinget, läs mer om det längre ner.

Bra frågor att ta upp redan första gången ni träffas är exempelvis:

* Hur når jag dig alla tider på dygnet?
* Vad gör vi om du inte kan komma när jag ringer?
* Vem är din ställföreträdare och när kan jag få träffa henne?
* Hur känner du för att åka med oss in på sjukhus om vi skulle anse det nödvändigt?
* Vilka situationer upplever du som alltför riskabla för att stanna hemma och föda (tvillingar, säte etc.)?
* Vad brukar du göra om förlossningen drar ut på tiden?
* Hur mycket vill du ha betalt, och när vill du ha betalt?
* Om barnet föds utan att du är med, kommer vi ändå att få betala dig?

Anteckna gärna svaren, och var två om möjligt!
För alla föräldrar, hemmafödare och andra, är det ett gott råd att om möjligt vara två vid samtalen med barnmorska, mödravården och läkare. Det är också bra att skriva ner både frågor och svar, och be att få tänka över svaren så att ni inte behöver bestämma er för något i all hast.
Planerar du att föda hemma måste du räkna med att många av de vårdgivare du möter aldrig har upplevt en hemförlossning, och vet mycket lite om det. Det kan vara bra för både blivande föräldrar och vårdpersonal att få fundera över hur man vill ha det, innan man fattar några beslut.

Vad det kostar att anlita en hembarnmorska beror på hur mycket just din barnmorska vill ha betalt - de flesta har en taxa som ligger mellan 7.000 och 18.000 kronor (gäller år 2004). Det kan verka dyrt, men då måste man jämföra kostnaden för en hemförlossning med en sjukhusförlossning. I början av år 2000 kostade en vanlig förlossning utan komplikationer 13.842 kronor (på Södersjukhuset i Stockholm). Ett kejsarsnitt utan komplikationer kostade 33.677 kronor.

Nu är det förstås så att föräldrar som föder sina barn på sjukhus inte behöver betala 13 000 kronor till sjukhuset, den kostnaden subventioneras ju via skattsedeln (även av hemmafödarnas skatt!).
Anledningen till att många landsting inte vill subventionera de förlossningar som sker i hemmet är troligen att Socialstyrelsen inte rekommenderar hemförlossning i sina “Allmänna råd om hemförlossningar” från 1990. Utformningen av förlossningsvården baseras på dessa råd, varför föräldrar som vill föda hemma varken har tillgång till offentliganställd hembarnmorska eller får ersättning för en privat barnmorska. Att råden är föråldrade och inte baseras på moderna vetenskapliga rön verkar inte bekymra varken Socialstyrelsen eller landstingen.

Men nu är en förändring på väg. De senaste åren har många föräldrar och barnmorskor kontaktat Socialstyrelsen och bett dem se över råden, och föreningen Föda Hemma har skickat dem en rad aktuella forskningsrapporter. Det, tillsammans med att medvetenheten om hemförlossningar har ökat i Sverige under 90-talet, har antagligen påverkat både Socialstyrelsen och landstingen.
Socialstyrelsens generaldirektör Kerstin Wigzell sade i en intervju i Expressen 19/10 -99 att den som har särskilda skäl som till exempel sjukhusskräck ska få en hemförlossning betald av samhället.
Om styrelsens inställning till hemfödslar generellt sade Wigzell i intervjun: “Det finns inget tryck på hemförlossningar i Sverige. Den dagen kvinnor börjar efterfråga sådana i större skala får vi naturligtvis hitta nya system och strukturer för att möta detta.”
Vissa landsting har redan börjat se över sina system och strukturer - bland annat i Umeå kan den som vill få hjälp av offentliganställda barnmorskor som bistår vid hemmafödande. Kontakta ditt landsting och säg att du vill ha ersättning för din hemförlossning så får du se vad du får för svar, och rapportera gärna till föreningen Föda Hemma vad du får veta. Här hittar du en mall för att söka pengar av ditt landsting.

“För två år sen bistod jag vid en hemförlossning. Den gången var det inga problem att få landstinget att betala. Nu när kvinnan åter är gravid och vill föda hemma igen är det omöjligt att få landstinget att betala. Jag har frågat politiker och ansvarig läkare varför det blivit så här och fått till svar att jag måste bevisa att det är lika säkert att föda barn hemma som på sjukhus. Jag lämnar flera referenser på stora internationella rapporter. Där framgår att risken att dö är lika stor (eller liten) – risken för komplikationer är däremot mindre vid planerade hemförlossningar. De visar att för en frisk kvinna med normal graviditet, uppbackad av erfarna barnmorskor, är hemförlossning ett mycket bra alternativ.
Då säger landstingets chefsläkare att han anser att “samhället inte kan ta ansvar” för om något ändå händer. Så vitt jag vet är det vi barnmorskor och läkare som får ta på oss ansvaret när något går snett. När jag frågar vems ansvar det är när man föder barn på sjukhus får jag inget svar.”
Ann Petrén, hemförlösande barnmorska

Förutom kontakten med din barnmorska kanske du också vill hitta en bra läkare att gå till om det behövs. I många landsting skickas man rutinmässigt på läkarkontroll i vecka 12 (om man är förstagångsföderska) och i vecka 36.
Om du är frisk är det inte nödvändigt att du går, men vissa hembarnmorskor vill att man går till en läkare i vecka 36, därför att Socialstyrelsen vill ha det så. Se det som en allmän hälsokontroll - det kanske ändå var längesedan du var hos doktorn!

Om du inte känner till någon bra kvinnoläkare, fråga din barnmorska.

Många vill gärna ha en doula med på förlossningen. En doula är en “hjälpkvinna” som ska bistå den födande kvinnan med stöd och uppmuntran. Hon har ofta fött flera barn. Hennes roll är inte att förlösa eller fatta några medicinska beslut - hon ska bara vara ett extra stöd.
Även när det gäller att hitta en doula är det bra att vara ute i god tid!

Adresser till doulor finns här.

Det finns forskning som visar att närvaron av en doula underlättar för den födande kvinnan. Både barnmorskan och kvinnans partner kan få avlastning av en doula. Men det är viktigt att veta att du alltid kan ångra dig om det inte skulle kännas bra att ha med doulan under förlossningen. Hon går ut så snart du eller din partner ger henne en tydlig vink. Det är svårt att föreställa sig i förväg hur man kommer att känna och reagera, och det är mycket möjligt att du eller din partner plötsligt känner att ni är för många i rummet. Detta respekterar och förstår en doula!

Vad måste man ha hemma när man ska föda barn? Svaret på den frågan beror på vem man frågar. Lite av poängen med att föda hemma är ju att man kan välja att göra det på sitt alldeles egna sätt.

“Inför min första hemförlossning läste jag en lång lista över nödvändig utrustning. Bland annat stod det att man behövde en bidé. Efter den första känslan av missmod insåg jag att folk hade fött hemma även utan bidé!”
Rebecka

Här är en lista över bra-att-ha-saker som du kan ha som inspiration. Det mesta kan man klara sig utan, om det kniper. Diskutera gärna igenom den med din barnmorska.

* Lapp med numret till hembarnmorskan, uppsatt så att ni lätt kan hitta den
* Mobiltelefon eller personsökare till partnern (vissa landsting lånar ut sökare - ring och fråga!)
* Plastad frotté att skydda sänglakanen med (ett duschdraperi i plast går också bra)
* Stora kuddar för att göra det bekvämt i olika ställningar
* Bekväma lösa kläder eller nattlinne till mamman
* Extratäcken om du plötsligt börjar frysa
* Klocka med sekundvisare om ni vill mäta bebisens hjärtljud (som bör ligga mellan 120-160 slag per minut)
* Tillgång till varmvatten: bra till varmvattenskrus, tekokning och handtvätt
* Lavemang
* Hink, om man plötsligt behöver kräkas eller som potta
* Snoddar att sätta upp håret med
* Varmvattenkrus med hett vatten för smärtlindring eller kallvatten för svalka
* Musik, blommor, levande ljus, en fin tavla eller fotografi att fokusera på under värkarna
* Lätt mat, gott om dryck (gärna energirik, typ sportdryck)
* Hushållspapper och handdukar för att torka upp eventuellt kladd
* Papperskorg
* Två-treliters bytta eller skål för att lägga moderkakan med blödning i
* Bil med bensin i tanken om ni behöver komma iväg snabbt, filtar till bilen om det är kallt
* Eventuell barnvakt, till eventuella syskon
* Lugn och ro - koppla in telefonsvararen och stäng av telefonen!

När barnet är fött:

* Ett täcke att genast lägga över den nyfödda bebisen om det inte är väldigt varmt i rummet
* Hushållsvåg eller annan våg för att väga bebisen
* Kamera eller videokamera för att föreviga den nya bebisen och den duktiga mamman
* En ren pyjamas, kimono eller badrock
* Rena lakan
* Rena handdukar, tvål
* Stora bindor (man kan vika frottehanddukar till långsmala bindor)
* Kläder till bebisen
* Soppåsar
* Mat - bunkra gärna så att ni inte behöver gå och handla på minst en vecka
* Champagne eller annat bubbel för att fira bebisens ankomst!

Din barnmorska kan ha synpunkter på belysning, temperatur i rummet etc. Många barnmorskor har en väska med de mediciner och övrig utrustning de vill ha med sig. Ibland lämnar de den hos de blivande föräldrarna så att den ska finnas på plats.

Om det redan finns barn i huset och man vill ha barnvakt till dem kan det vara bra att börja höra sig för bland sina bekanta i god tid. Gärna någon som kan ha barnen hos sig minst ett dygn, om förlossningen blir långvarig, eller någon som kan komma hem till dig och ta hand om allt med kort varsel. Många barn föds ju på natten, så det är inte ovanligt att syskonen sover, men det kan vara skönt att veta att det finns någon som kan komma. Kanske räcker det med vetskapen att någon finns i huset som kan gå runt och pyssla och rycka in vid behov - även barnen kan behöva den tryggheten. Läs mer om syskon vid förlossning.

“När mina två yngsta föddes sov deras syskon, båda gångerna. Ena gången var vi till och med själva barnvakt åt den äldste sonens kompis. Mamman, som hade lovat att barnvakta våra barn när det var dags, lämnade sin fest när hon fick höra vad som var på gång, och satt sedan med barnmorskan i köket halva natten - även barnmorskor kan behöva lite sällskap!”
Peder

Har du funderat på att gå en förlossningsförberedande kurs? Om du väntar ditt första barn, eller inte känner dig helt säker på hur du vill föda ditt barn, kan det vara en mycket bra idé att gå en sådan kurs.
Dels finns det de kurser som mödravården arrangerar, och så finns det fristående kurser, bland annat hos studieförbunden eller på de privata mödravårdsklinikerna. Den som leder kursen kan vara en utbildad födselpedagog, en barnmorska eller någon annan.
Längst ner hittar du adresser och tips på ställen att söka vidare.

Det är förstås viktigt och skönt att ta god hand om sig själv när man väntar barn. Det innebär bland annat att äta rätt och motionera lagom - men även att undvika att utsätta sig och sitt väntade barn för onödiga procedurer. Många av de kvinnor som valt att föda hemma har också bestämt sig för att inte i onödan göra ultraljud, varken med doppler för att lyssna på hjärtljudet eller för att mäta barnets storlek på den rutinmässiga mätningen i vecka 16. Vissa vill inte ta rubellaprov om de redan vet med sig att de haft röda hund. Dessa och många andra undersökningar är dock upp till var och en att informera sig om och ta ställning till.
Eftersom det ligger lite i sakens natur att man tar ett större ansvar för sin egen graviditet när man valt att föda hemma är det också vanligt att blivande hemfödare överhuvudtaget håller hälsan med bra kost, minskar stress, aktar sig för droger och gifter och ser till att känna efter så att både de själva och bebisen mår bra.

Födselförberedande kurser
De flesta barnmorskemottagningar (mödravårdscentraler/MVC), både landstingets och de privata, har födselförberedande kurser. Ibland kallas de för föräldraförberedande, profylax- eller förlossningskurser. Det är olika kvalitet på kurserna, så om du inte tycker att ditt MVC har en bra kurs så kan du försöka hitta en bättre. En del kurser är gratis och några kostar pengar.
Här är några länkar som du kan börja att leta från:

Hela landet
Hitta en förlossningspedagog
En bra start (mest Gbg-området)

Alingsås, Göteborg och Kungsbacka
Syster Stork
Föräldraskolan
Omhulda
Profylaxgruppen

Linköping
Storkens Barnmorskemottagning

Lund
Profylaxgruppen

Stockholm
Barnmorskemottagningar i Stockholm
Barnmorskorna i Gamla Stan
Lena Eneqvist (intensivkurs)
Mama Mia
Profylaxgruppen
X-ist för unga föräldrar

Uppsala
Studieförbundet Vuxenskolan (Janette Brandt)

Känner du till fler födselförberedande kurser, eller har du erfarenhet av någon av de kurser som vi har listat här? Skriv en kommentar!

Det finns föräldrar som av olika anledningar vill föda helt själva, utan barnmorska. Det finns också föräldrar vars barn föds innan barnmorskan hinner komma, utan att det var planerat så. I båda fallen kan det vara bra att i förväg ha tänkt igenom vad ni behöver veta och ha hemma för att klara er på egen hand.

Det första man ska komma ihåg är att miljontals barn har fötts utan barnmorska och med lyckad utgång. Människans utveckling genom årmiljonerna har anpassat oss till överlevnad så långt det bara går. Exempelvis har en gravid kvinna cirka tre liter mer blod i kroppen än en icke-gravid, vilket gör att hon har lite marginaler om hon skulle blöda vid förlossningen.

Ett annat exempel är att det nyfödda barnet har ett högt hemoglobinvärde och kommer ut till en miljö med betydligt högre syrehalt än vad det haft i magen. Jämför med en bloddopad toppidrottskvinna! Syrepåslaget som barnet får gör att vår helt vanliga luft fungerar lite som ett syretält. Det kan vara skönt att veta om barnet är lite medtaget när det kommer ut.

Många som föder oplanerat utan barnmorska gör det för att bebisen kommer snabbare än väntat. Även om det kan kännas överraskande med en snabb förlossning så kan man trösta sig med att de ofta är lätta och okomplicerade.

Om du känner att du vill ha “utrustning” hemma kan du höra med din barnmorska om du får låna rena bomullssnören att knyta runt navelsträngen, en tratt om ni vill lyssna på barnets hjärtljud och en graderad skål för att mäta en eventuell blödning. Alla dessa saker går naturligtvis också att skaffa på annat sätt.

Den bästa platsen att föda ensam på är på golvet, på en madrass eller en filt. Se till att rummet är varmt och att barnet kan hållas varmt. Har ni möjlighet så se till att ha allt ni behöver nära - telefon (med luren av), mat, kall och varm dryck och så vidare. Ju mindre ni behöver springa iväg och hämta saker desto bättre. Ta gärna dit alla husets handdukar - de kommer säkert att behövas till både värme och rengöring.
Läs mer i kapitlet “Att rycka in som barnmorska“.

Vad gör man när barnet är fött? Tar det lugnt, om både mamman och barnet mår bra. Besiktigar bebisen, låter lugnet råda.

Om barnet andas dåligt eller rossligt behöver det sugas. Sätt din egen mun över barnets näsa och mun och sug ut eventuell gegga, så att det inte kommer ner i barnets lungor. Oroa dig inte för att suga för löst eller för hårt - du kommer att känna precis hur hårt du måste ta i.

Om minsta tveksamhet kring barnets tillstånd råder, ring barnmorskan, barnläkaren eller sjukhuset. Samma sak om det verkar bli krångel med moderkakan eller om mamman verkar väldigt medtagen eller blöder mycket. Se avsnittet om komplikationer.

Det är oftast inte nödvändigt att genast jaga iväg med den nyfödda ut på stan för en läkarundersökning. Däremot brukar man varmt rekommendera en läkarundersökning inom 72 timmar. Det är viktigt att man till exempel kollar barnets höfter för att kunna rätta till eventuella problem i tid.

I bästa fall kanske du kan få din barnläkare att komma hem till er - det finns åtminstone läkare i Stockholm som gärna gör hembesök för att bespara det nyfödda barnet resan till vårdcentralen.

Har du själv fött hemma utan barnmorska och vill lägga till ett bra tips: skriv en kommentar!

Det här avsnittet riktar sig till mannen som blir pappa. (Egentligen till partnern, som kanske inte alls är en man eller en pappa, men vi skriver “han”, “pappan” eller “mannen” för enkelhetens skull eftersom det skulle bli så långt att skriva alla varianter. Stryk över och skriv in ditt eget namn istället!)

För några år sedan började man tala om hur mannen förändras när han blir far, ofta redan under graviditeten. I hur stor utsträckning även mannen får rent fysiska graviditetssymtom som illamående, viktökning med mera är väldigt individuellt, men de flesta män genomgår i vilket fall en själslig omställning. Det känns som det fortfarande är ganska långt kvar tills detta tillstånd är lika allmänt accepterat och införlivat i vardagen som det är för blivande mammor.
Mannens upplevelse kan bara delvis jämföras med kvinnans. De ska båda bli föräldrar, och om det är första gången kan det vara med mycket blandade känslor de ser fram mot föräldraskapet. Men den blivande fadern har inte alls samma tillgång till och kontakt med barnet som mamman, och får inte samma “gratis” fördelar av att vara gravid så att det syns.
Vår tid är också en mellanlandning mellan gamla traditioner och nya kunskaper. Det finns få färdiga mönster för män. Inte många män ser sina egna pappor som förebilder för en blivande far. Samtidigt ligger kanske möjligheterna att axla rollen på ett modernt sätt en bit in i framtiden - vi är fortfarande långt borta från ett samhälle där män tillåts, och kanske till och med förväntas, sätta sina barn i främsta rummet.

En situation då detta blir extra tydligt för den blivande fadern är då hans barn ska födas. Fortfarande för bara tio år sedan var det inte alls självklart att pappan skulle vara med på förlossningen.
Hans roll vid födseln är också komplicerad. Idag tycker antagligen de flesta som arbetar på förlossningsklinikerna att det är önskvärt och bra om pappan är med. Han ses både som ett stöd för den födande kvinnan och som avlastning för personalen. Samtidigt är det han som anses minst viktig i födslorummet. Om någonting skulle hända, om en kritisk situation skulle uppstå, är pappan den förste som skickas ut. Han är den som anses behövas minst.

För mannen vars barn ska födas hemma är det annorlunda. Med få undantag har han en central roll, och en betydelsefull uppgift att fylla. Han ska vara kvinnans stöd, rådgivare och omvårdare, men också värd för barnmorskan och andra inkallade. Sist men inte minst ska han välkomna sitt barn till världen, på sitt eget sätt.

Det finns de som menar att födsel är ett kvinnogöra, och att mannen som deltar vid sitt barns födsel är en produkt av ett kulturellt feltänkande. Men par som föder hemma har ofta en god anledning att föda tillsammans. De har ofta uppfattningen att det är bättre både för deras egen relation och för barnet att de båda är närvarande vid födseln. Många tycker att det ska bli spännande och roligt att göra det tillsammans, och många män kan helt enkelt inte tänka sig att inte vara med.
Efteråt berättar många om sin förstärkta relation till varandra och barnet.

Eftersom alla födande kvinnor är olika med olika behov, och alla parrelationer är olika, går det inte att säga i detalj vad som är en mans uppgift att göra när hans kvinna föder. Det går knappast heller att bestämma i förväg eftersom en förlossning sällan blir just som man tänkt sig.
Vissa kvinnor vill överhuvudtaget inte ha någon nära sig då de föder. Det räcker för dem med vetskapen om att mannen finns i närheten, redo att rycka in om det skulle behövas.

För de allra flesta kvinnor är dock mannen oerhört viktig. Många kvinnor upplever sig vara utkastade i en storm under förlossningen, när det kraftfulla värkarbetet har tagit över i kroppen. Mannen är då en klippa i de brusande vågorna, ett ljus i mörkret. Han får representera hopp och förnuft, när allt annat är ett kaos.

Vare sig födseln är svår eller går som en dans är det viktigt för de flesta kvinnor att mannen är lugn och fokuserad. Han ska vara uppmärksam, ha ögonkontakt, veta var allting finns. Han ska veta hur födseln fortskrider och ge intryck av att ha full kontroll på läget.

Sheila Ljunggren, känd födselpedagog, berättade på sina förlossningsförberedande kurser om hur pappan kunde göra en särskilt viktig insats under födseln. “Just innan själva utdrivningen börjar blir kvinnan ofta missmodig eller desperat. Det är vanligt att hon känner att hon faktiskt snart ger upp! Då, när det känns som värst, när hon säger att hon kommer att dö - då är det ungefär en halvtimme kvar. Och du som man kan gärna berätta det för henne då: Bra, allt är precis som det ska, nu är det bara en halvtimme kvar tills vi får träffa vårt lilla barn.”
Det har varit till stor tröst för många födande kvinnor att få höra detta, och för många män att få säga det.

Det är inte helt fel att styrketräna under graviditeten, för en födsel kan kräva både muskler och kondition.
Du kanske behöver bära och stödja kvinnan uppför trappor, vara med på toa, låta henne luta sig mot dig och hänga sig runt din hals - och det är verkligen tungt!
Du kan behöva hjälpa kvinnan att tvätta och torka sig, kanske laga mat eller ordna med dryck, hämta saker, hålla koll, föra bok, planera, organisera, möblera, trösta och hålla ett öga på klockan. Framförallt måste du vara närvarande, ibland flera dygn i sträck. Och inte tappa fattningen, vad som än händer.

Visserligen är det bra att vila under förlossningen, och en kvinna som får föda ostört känner oftast vad hon behöver göra för att processen ska gå framåt. Men om hon blir trött eller har mycket ont är det lätt att hon “fastnar” i ryggläge i sängen, strandad som en val eller en sköldpadda på rygg. Om du misstänker att värkarbetet stannat av kan du gärna försöka uppmuntra henne att resa på sig, gå omkring, hitta en ställning som känns bra och som hjälper barnet att komma ut. Men var lyhörd! Det är inte kul att bli kommenderad när man är mitt uppe i sitt livs hårdaste arbete.

Börjar du känna dig ansträngd redan? Det är bara bra om du svettas under förlossningen, åtminstone om den går långsamt. Enligt de jamaicanska barnmorskorna kan långdragna förlossningar snabbas på om mamman får sniffa på en av mannens svettiga skjortor. Svett innehåller nämligen mycket prostaglandiner som kan påskynda förloppet. Det skadar säkert inte att pröva!

När bebisen väl är född behöver du kanske byta lakan, bädda, ta fram rena kläder till mor och barn. Eventuellt ta kort eller filma? Fira med barnmorskan, säga adjö till de som varit med. Ringa släktingarna nästa dag. Skydda familjen mot besök, telefonsamtal, störande moment. Släkt och vänner kan få vänta ett par veckor, om det känns bäst för er.

Det kan hända att du som partner måste ge din kvinna stöd vid födseln helt på egen hand. Kanske har ni valt att bara be barnmorskan att komma in om det blir absolut nödvändigt. Kanske har ni ingen barnmorska eller så finns hon i rummet men intar en mera passiv roll, för att ni önskar ha det så. Vi har redan gått igenom lite av vad man ska tänka på när man föder utan barnmorska.

I vilket fall som helst är det önskvärt att partnern/pappan vet hur födseln går till. Och om det är någon som ska känna till de medicinska riskerna med en förlossning så är det mannen - detta gäller så klart alla, även pappor som får barn på sjukhus. Du bör veta vad som är ett nödfall, och vad som då ska göras. Vem du ska ringa, vilka som ska informeras. Du ska följa med kvinnan hela vägen till sjukhuset, och se till att någon kan passa eventuella syskon till barnet.

Läs kapitlet om förlossningens förlopp. Där får du i stora drag veta hur en normal förlossning fungerar, och vad man kan vänta sig att det ska hända. Tänk på att naturen själv gör ett bra jobb, och att barnet vanligtvis inte behöver hjälp för att komma ut. I normala fall behöver du bara stötta kvinnan och vänta.

När barnet väl har kommit ut är det kanske du som får ta emot det i dina händer och försiktigt lägga det på mammans bröst eller mage. Antagligen kommer bebisen att skrika till eller gny lite så fort den kommer ut, men om den inte gör det och du märker att inte andningen har kommit igång så tar du en handduk och gnuggar den lilla kroppen, så att cirkulationen får fart.

Tänk på att barnet gärna ska ligga högre än mamman/livmodern för att blodet ska fortsätta att pulsera fritt genom navelsträngen! Vänta tills navelsträngen pulserat klart (det tar normalt mellan fem och 25 minuter, men kan i extremfall ta upp till en timme) och navla sedan av. På detta sätt behöver man inte knyta navelsträngen, vilket man gjorde förr: knöt av den på två ställen och klippte av den på mitten.
Är det riktigt vildmarksläge och du inte har en sax att klippa med behöver du ändå inte vara orolig: navelsträngen är försvagad på ett ställe, cirka en manshands bredd (12-14 centimeter) från barnet, vilket gör att den kan dras av där.

Barnmorskan brukar undersöka normala livsfunktioner och vitalitet som visar sig genom bland annat hudfärg, muskeltonus och liknande. Undersökningen ger poäng på en så kallad Apgarskala som barnmorskan sen ska föra in i journalen. Bedömningen görs två gånger, efter en minut och efter fem minuter. Barn som verkar medtagna efter en minut kan hämta upp sig förvånansvärt snabbt och få mycket högre poäng andra gången. Barn kan se också mycket olika ut när de föds! Men de ska låta, andas, ha muskelspänst, rörelse och skifta från blek färg till rosig efter några minuter eller lite skrik.

Den nyfödda bebisen kan häpnadsväckande mycket. Den känner igen familjens röster och lär sig nästan genast att urskilja sin mammas lukt bland alla andras. Den kan till och med helt på egen hand ta sig upp från mammans mage till bröstet, ledd av sin lilla näsa och sin hunger. Denna instinkt kallas för bondingreflexen och är förstås livsnödvändig för den händelse bebisen inte har någon som hjälper den fram till bröstet - men nu finns ju du där! Du kan gärna hjälpa din lille och lägga honom där med en gång. (Den här reflexen fungerar inte om barnet är påverkat av petidin, en ganska vanlig kemisk smärtlindring.)

Barn kan amma så fort de är födda, och den nyblivna mamman har alltid mjölk i brösten. Visserligen är inte mängden alltid så stor i början, men det spelar ingen roll eftersom den första mjölken (råmjölken) är verksam även i droppkvantiteter.
Ju mer barnet får suga desto snabbare kommer mjölkproduktionen igång. Mjölkmängden ökar sedan successivt de första dygnen (även om det kan ta ytterligare upp till tre månader innan tillgång och efterfrågan har balanserats!). Barnet har med sig reservnäring när det kommer ut från magen, så det klarar sig ändå.
Den första mjölken kallas alltså råmjölk (det latinska namnet är colostrum) och den är oerhört fet och nyttig, för att ge barnet en snabb start. Barnet kan självt reglera hur länge det ska äta och hur ofta, vilket kan vara flera gånger i timmen den första tiden. Möjligen kan man behöva hjälpa till så att bebisen får in hela bröstvårtan (och gärna lite till) i sin lilla mun - detta för att undvika att mamman ska få såriga bröstvårtor. Men inget av detta brådskar. De första dygnen kan allting få ske precis som det sker.

Moderkakan ska ut, men det är inte panik (det kan ta upp till en halvtimme innan den börjar vandra ut av sig själv). Om mamman är i upprätt läge och har lagt barnet till bröstet går det antagligen fortare, eftersom livmodern då drar ihop sig mer effektivt.
Om du måste hjälpa mamman att få ut moderkakan, tänk på att inte dra för häftigt i navelsträngen - den ska alltså inte tvingas ut, snarare måste den också födas fram så mamman behöver antagligen hjälpa till att krysta fram den (vilket kan kännas mycket motigt, det var ju redan klart med födandet!). Om mamman inte blöder kan man vänta ganska länge, upp till sex timmar. Men det brukar alltså kännas när den ska komma. Fråga barnmorskan om du är det minsta tveksam.

När moderkakan är ute kanske mamman vill gå och duscha. Passa på medan du håller din lilla nyfödda bebis att räkna fingrar och tår, stryk barnet över hjässan och känn den lilla mjuka fontanellgropen där skallbenen ännu inte växt ihop - i vedisk tro är denna punkt ett “chakra”, det heligaste stället på hela kroppen där barnets ande flödar fritt in och ut. Fontanellen kan variera i storlek, från 2 millimeters till 4 centimeters bredd (men den måste finnas där, annars kommer inte huvudet att kunna växa när barnet växer).

Det är viktigt att ditt lilla barn får hjälp att hålla värmen - cirkulationssystemet i bebisens kropp är så litet att barnet blir snabbt nedkylt eller uppvärmt. Lägg en filt över den lilla redan då hon ligger på sin mammas mage, och se till att bära henne med filten omkring sig. Det finns många anledningar att låta bebisen ligga kvar hos mamman. Bland annat visar svensk forskning att nyfödda bebisar både håller temperaturen bättre och skriker mindre om de får ligga tätt intill sin mammas eller pappas hud, istället för i egen säng.

Finns det något mer fantastiskt än ett nyfött barn? Ni kan ta all den tid ni vill till att bara njuta av ögonblicken, snusa på den lilla bebisen och beundra dess obeskrivliga skönhet. Om tiden står still - låt den göra det, ingen och ingenting behöver störa er nu. Inte ens om du glömt att lägga is i ishinken behöver du bry dig - det går bra att fira ert nya föräldraskap med ljummen champagne också!

En del föräldrar föredrar att låta sitt barn vara i fred så länge som möjligt efter förlossningen, och under förutsättning att man håller barnet varmt är det ingen brådska att tvätta bebisen eller få på den kläder. Inne i mammans mage har barnet ett lager på sig av så kallat fosterfett, en tjock vit smörja som skyddar barnets hud mot fostervattnet. Om mamman har gått mycket över tiden kanske fettet har sjunkit in i barnets hud, annars har den troligtvis kvar ett lager fett utanpå huden när den föds. Detta fett skyddar även mot den första kylan i luften utanför mammans mage, och kanske också mot de främmande ämnen som finns i barnets nya miljö. Därför kan du gärna låta det vara kvar tills det tagits upp av huden (ungefär som solkräm gör), om det känns bra.
Om bebisen är mycket kladdig och blodig kan du förstås torka av barnet med en mjuk tvättlapp, urkramad i ljummet vatten.

Kanske får du en stund, senare samma dag eller till och med nästa dag, då det passar att tvätta av och klä på den lilla i lugn och ro. Den första tvättningen behöver inte vara ett bad eller ens med vatten. Bad kan vänta, åtminstone hela första veckan eller veckorna. Det går bra att torka av barnet med en ljummen torr eller fuktig tvättlapp den första tiden, en för stjärten och en för resten av kroppen. Tvål behövs inte heller den första tiden, är det något du inte får bort med tvättlapp eller vatten så kan du ta oparfymerad barnolja att tvätta med.

När du byter blöja på barnet första gången ser du att bajset är svart. Det kallas för barnbeck och är lite som tjära i konsistensen. När barnets reserver är slut och amningen har kommit igång blir bajset alldeles gult istället.
Om ni har valt tygblöjor kan det vara en bra idé att lägga ett rispappersinlägg i blöjan. På så vis behöver du bara kasta rispapperet och slipper tvätta blöjorna så ofta. Kissiga blöjor behöver bara sköljas, inte tvättas. Hur ofta du behöver byta blöja beror på ditt barn och på amningen. Vissa barn kissar och bajsar jämt, andra kissar ett par gånger per dygn och bajsar en gång i veckan. Båda är normalt.
Om du använder engångsblöjor, se till att byta dem lite oftare så att inte barnet får blöjutslag. Ju mer barnet får ligga utan blöja, dess bättre för barnets hud.
Obs! Se upp med att luta dig fram för att gulla med små pojkbebisar vid blöjbyte. De kissar rakt uppåt!

Här får du tips på bra böcker om den första tiden med bebisen.

Den franske förlossningsläkaren Michel Odent brukar rekommendera att mamman föder så ensam som möjligt för att bli så lite störd som möjligt. Det kan vara bra att tänka igenom i förväg vilka man vill ha med i förlossningsrummet så att det inte uppstår några känsliga situationer när födseln redan kommit igång.

En del föräldrar oroar sig för hur de större barnen ska reagera på att deras mamma föder barn. Självklart går det inte att säga i förväg och beror på många olika förutsättningar, men de flesta barn verkar ta det hela mycket naturligt. De tar inte mer plats än vad föräldrarna kan hantera, de tycker det är roligt eller intressant och blir inte det minsta rädda även om mamman stönar eller vrålar.
Om barnet blir uttråkat underlättar det om det finns någon som kan gå iväg med det och hitta på någonting annat. Självklart kan det hända att barnet blir skrämt, särskilt om någon annan i rummet verkar rädd, och även då är det till stor hjälp om det finns någon mer där som bara finns till för syskonen.

Om du vill ha med barnen eller inte kan bara du själv bestämma. Vissa mammor tycker att det är roligt, andra blir störda och tappar koncentrationen. Det är inte livsviktigt för det äldre barnet att få vara med - det är en erfarenhet att mamma behöver få vara ifred för att kunna föda fram det lilla syskonet, och så får man ju komma in så snart det är klart för att hälsa sin lilla bror eller syster välkommen. De flesta födslar sker på natten, och lustigt nog är det sällan som syskon vaknar när deras föräldrar föder barn. Kanske låter man mindre än man själv tror?
Att få visa en häpen, nyvaken treåring den lilla bebisen som kommit under natten är också ganska så mysigt!

“Jag har inte velat ha mina andra barn med eftersom jag haft ett stort behov av avskildhet när jag fött. Det äldsta barnet var av en händelse hos sin farmor då hans lillebror föddes, och kom hem bara några timmar senare. De andra två har fötts på natten när syskonen legat och sovit.
När mitt tredje barn föddes var det den äldste av bröderna, då sex år, som såg henne först. Han kom larvandes helt sömndrucken på väg tillbaka till sin säng efter att ha varit uppe och kissat, och vi vinkade in honom till oss för att se den lilla nyfödda systern. “Jättesöt”, mumlade han artigt och vacklade tillbaka i säng igen.
Minsta lillasyster föddes också på natten. Då var det den yngre brodern som upptäckte bebisen först - han var nämligen på väg att lägga sig på henne när han kom till min säng tidigt på morgonen. Jag visade honom det lilla knytet som låg där och viskade att nu hade deras nya lillasyster fötts. Häpen tog han tummen ur munnen och rusade in till sina syskon och ropade att de måste komma och titta, bebisen har kommit!”
Anna

För tonårsdottern, den unga kvinnan, finns allt att vinna på att ha fått uppleva sitt syskons hemfödsel (eller att själv ha fötts hemma!). Idag förs knappast kunskaperna om att föda barn muntligen vidare mellan förälder och barn. Skolan förmår inte i någon högre grad intressera unga människor för barnafödandets mysterier och de flesta blivande föräldrar är därför hyfsat okunniga när det är dags.
Visst har alla en föreställning om hur det ska bli att föda barn, men den är ofta väldigt negativ. Många har fått höra av sina egna föräldrar att det var förskräckligt och skrämmande när de själva föddes. Motsatsen förekommer också: en kvinna berättade för sin dotter om hennes födelse och liknade förlossningen vid en lång orgasm. När dottern själv födde barn tyckte hon att liknelsen var en smula vilseledande ;-)

Att ha fått höra enbart negativa omdömen om att föda barn påverkar mer än vad man kanske som förälder kan föreställa sig. Även synen på den egna kroppen, kroppsfunktioner och sexualitet i allmänhet bidrar till hur ens dotter, den unga kvinnan, i födslostunden känner och litar på sin egen kropp. Har hon med sig en bild av födandet som något man själv med förtroende tar ansvar för, något som man själv kan påverka och med stolthet och förväntan se fram emot, då har hon många av de förutsättningar som möjliggör en lättare barnfödsel.

“När jag var 12 år blev min mamma gravid med min syster Claire. Ett år senare berättade min mamma för mig att hon var gravid igen. Jag blev glad, men lite osäker på vad jag skulle svara när mamma frågade om jag ville vara med på förlossningen. Jag ville verkligen inte vara på sjukhuset en gång till. Jag sa att jag ville tänka på saken.
En vecka senare sa min mamma att hon troligen skulle föda barnet hemma, med en barnmorska. Hon frågade mig om jag hade funderat på om jag ville vara med. Jag sa att jag ville det. Jag tänkte att eftersom barnet skulle födas hemma så skulle det nog bli annorlunda. (…)
Vår barnmorska Deborah och hennes medhjälpare Diana kom hem till oss tidigt på morgonen. Jag kommer ihåg hur vårt hem kändes den morgonen. Jag kände lukten av rostat bröd och kanel, och till min förvåning verkade huset fridfullt och ganska tyst. Det enda ljud jag hörde var Deborahs lugnande röst, när hon sa till mamma att hon var så duktig. (…)
Ganska snart började mamma krysta. Jag gick in i sovrummet för att se på. Min styvfar och min bror Eric var också i rummet. Vi uppmuntrade mamma, och väntade. Innan jag visste ordet av krystade mamma ut en söt liten flickbaby. Vi stod runt mamma och såg Abigail glida ut. Deborah gav genast babyn till mamma och vi ställde oss alla nära mamma för att beundra familjens nyaste medlem. (…)
Den största upplevelsen med den förlossningen, för min del, var att om man är förberedd och gör det på rätt sätt är det en underbar upplevelse. Det var fint när Claire föddes på sjukhuset, men läkarnas sätt och åsynen av all medicinsk utrustning gjorde inte att jag själv såg fram mot att föda barn. Men när jag såg Abigail födas förstod jag hur fantastiskt det kan vara att bli mamma. Jag känner mig privilegierad som har fått vara med om det.”
Justine McDonald, 14 år
(Being There; Mothering -99)

Så nu har vi en födande kvinna i rummet, hennes man, en barnmorska, en doula, två små barn och en mormor. Därtill en väninna som fotograferar, en granne som bara tittade in för att se varför det var fest och kanske grannens katt …

Hur många kan man egentligen vara i ett förlossningsrum? Enligt Michel Odent ska det vara så få personer som möjligt i det rum där kvinnan föder. Han menar att störningar orsakar komplikationer, och berättar med en rysning om amerikanska hemförlossningar med hela hejaklackar av vänner som bara ställt till med oreda och elände.

Naturligtvis är det upp till dig själv att bestämma hur många du vill ha med när du föder ditt barn. Generellt kan man dock säga att ju fler personer som är inblandade, desto mer kan hända och gå fel. De allra flesta födande kvinnor är mycket känsliga för intryck och för andras behov.
En födsel väcker också starka känslor hos andra - känslor som de kanske inte har räknat med att uppleva.

Ett råd, om du vill ha både barnmorska, partner, barnvakt och eventuella vänner i huset, är att be alla som inte absolut måste vara i rummet att hålla sig utom syn- och hörhåll tills allt är klart. Det brukar fungera alldeles utmärkt.

Har man gått över tiden två veckor kanske man börjar undra om man ska använda mutor eller hot för att få ut sin inneboende, men faktum är att barn alltid kommer ut till slut, och för det mesta helt för egen maskin. Barn föder sig helt enkelt själva (med lite hjälp av mammans muskler!).
Hur lång förlossningen ska bli eller hur den ska kännas vet man aldrig i förväg. Man räknar med att det tar längre tid att föda första barnet, men hur många minuter, timmar eller dygn det ska ta beror på en mängd faktorer, där bland annat trygghet är en av de viktigare.

I stort sett alla förlossningar följer ett visst körschema. Mammans kropp får en signal att förlossningen ska börja (exakt var den signalen kommer ifrån, hur den ser ut eller vad som utlöser den vet man fortfarande inte).
Sedan samarbetar barnet och mammans kropp på ett fiffigt och komplicerat vis för att barnet ska komma ut - motståndet på vissa ställen i livmodern får barnet att rotera till en viss ställning och så vidare, allt för att barnet ska ta sig ut så säkert som möjligt.

Följande är en generell beskrivning av förlossningens olika faser:

• Förlossningen börjar
• Latensfasen
• Aktiva fasen
• Övergångsskedet
• Utdrivningsskedet

Förlossningen börjar
Den vanligaste signalen på att dagen B som i bebis är inne är förstås värkar, men många kvinnor har så kallade förvärkar innan de riktiga sammandragningarna börjar. Omföderskor kan ha förvärkar i veckor eller till och med månader före förlossningen!
Ett annat tecken på att födsloarbetet har satt igång kan vara att vattnet går, men det är inte så vanligt. Oftast går inte vattnet förrän barnet faktiskt föds.
Ytterligare ett tecken kan vara att slemproppen lossnar (även om det inte är alla som märker när det händer). Slemproppen är en geléaktig klump, en slags stor flytning, med eller utan blodstrimmor i. Den har suttit i livmoderhalsen som ett skydd för att inte släppa in bakterier och annat otyg till bebisen i livmodern.

Latensfasen
Förlossningens första fas kallas latensfasen. Den inleds med att livmodern, kvinnans största muskel, börjar dra sig samman i rytmiska vågor för att pressa ut barnet. Dessa sammandragningar (som ofta kallas värkar eller kontraktioner) går uppifrån livmodern ner mot livmodermunnen.
I början kommer sammandragningarna ganska sällan och oregelbundet. De är ofta rätt så harmlösa och kan kännas obestämda, mer som mensvärk framförallt i ryggslutet. I början varar sammandragningarna kanske cirka 15-20 sekunder för att senare öka till 60-90 sekunder.
Det är svårt att säga exakt hur många minuter, timmar eller dagar latensfasen pågår. Ibland kanske man inte ens märker av den för att den redan har gjorts “i smyg” i förväg, men den kan också vara i flera dygn. Typiskt för latensfasen är att den inte accelererar märkbart utan ligger på ungefär samma lite orytmiska intensitet, och att det kan komma långa pauser emellanåt.

I det här skedet kanske barnmorskan vill göra en första undersökning. Hon känner efter om livmodertappen har börjat mjukna och mäter kanske med fingrarna hur många centimeter livmodermunnen öppnat sig. Kanske känner hon efter utanpå magen hur barnet ligger och lyssnar med sin tratt på barnets hjärtljud.

Både vila och aktivitet kan vara rätt i latensfasen. Känner du för att gå en promenad så är det antagligen för att du behöver det, för att hjälpa värkarbetet på traven. Att dansa och rulla med höfterna, eller att ladda upp med mat och dryck kan också kännas nödvändigt. De flesta kvinnor har svårt att bara gå och lägga sig eller sätta sig och vila under denna fas eftersom de blir uppspelta av att förlossningen äntligen har kommit igång, eller för att de oroar sig för att den ska stanna av igen om de inte rör på sig. Men kan man vila under den här fasen så ska man absolut passa på att göra det. Det är den sista chans man får innan det drar igång på allvar.

Aktiva fasen
Nästa skede av förlossningen kallas den aktiva fasen. Den anses börja när livmodermunnen öppnat sig mer än fyra centimeter. Man kallar den här fasen för “aktiv” eftersom förlossningsarbetet tilltar i kraft och fortsätter att öka hela tiden.
Nu blir sammandragningarna längre och tätare. Det börjar kännas ordentligt och många tycker att sammandragningarna blir väldigt smärtsamma. Om kvinnan har kunnat gå omkring och göra saker som vanligt fram tills nu, så blir det plötsligt omöjligt. Nu krävs hela hennes koncentration för att kunna slappna av och surfa över värkarna.
Det är ändå bra att hålla sig i rörelse om det går. Värkarna blir mer effektiva, tyngdlagen hjälper barnet att tränga ner i bäckenet och trycket ner mot livmodermunnen och bäckenbotten gör att endorfinerna, det kroppsegna morfinet, frisätts. Dessutom blir mammans blod bättre syresatt, vilket är bra för bebisen.
Nu är barnet på väg ner genom bäckeningången. När barnets huvud passerar förbi spinaeknölarna (den trängsta passagen, mitt i bäckenet) är det många kvinnor som plötsligt blir illamående eller känner ett starkt obehag. Sedan fortsätter bebisen ner mot bäckenbotten, och då brukar det genast kännas lättare.

Övergångsskedet
Slutet av den aktiva fasen kallas ibland för övergångsskedet. Nu kan det hända att mamman känner sig utmattad och uppgiven. Hon tycker att hon har fått vad hon tål och kan bli väldigt frustrerad och till och med vilja ge upp och sluta föda barn helt och hållet. Denna fas brukar vara ganska kort, men intensiv. Pappan (eller partnern) kan pigga upp mamman ganska mycket med att påpeka att allt är som det ska vara, att det värsta nu är gjort och att hon nu snart får träffa barnet.

Utdrivningsskedet
Sammandragningarna är nu mycket intensiva och kan hålla i sig i upp till två minuter. Ibland känns det som om de avlöser varandra utan paus emellan. Nu trycker barnets huvud på ner mot bäckenbotten och framkallar förr eller senare de så kallade krystimpulserna.
Krystimpulsen kan vara olika stark, men för många känns det som ett expresståg drar genom kroppen. Känslan av att bli akut bajsnödig kan kännas obehaglig och bara själva kraften i krystvärkarna kan kännas skrämmande.
Men samtidigt är det oerhört skönt att få krysta. Om krystimpulserna är starka är det kanske bara frågan om minuter tills bebisen är ute. En del bebisar kommer ut på två krystvärkar: först huvudet, sedan eventuellt en kort paus och så kommer kroppen.
Huruvida man ska försöka hålla tillbaka krystimpulser är omdiskuterat. Ett bra råd, som dock kan vara svårt att följa, är att försöka slappna av så maximalt som möjligt även mellan krystvärkarna och bara krysta på kroppens eget kommando. Då kommer krystningen antagligen att ske precis när den behövs.

Andra barn tar längre tid på sig, särskilt om mammans krystimpulser är svaga. Det kan kännas som om bebisen åker fram och tillbaka och inte kommer någonstans. Då kan det hjälpa att kvinnan byter ställning, gärna var femte eller tionde minut. Om man orkar är det väldigt bra att försöka stå upp, röra på höfterna eller till och med gå lite. Då får bebisen den hjälp den kanske behöver att komma ner och ut.

En bra ställning för den värksvaga mamman är att stå på knä eller på huk. Om det blir för tröttande att stå på huk kan kvinnan sitta med det ena benet under sig, så att hon vilar på sitt ena underben och häl.
Pappan kan vara till stor hjälp genom att sitta bakom kvinnan och stödja henne, eller låta henne stå och stödja sig mot honom om hon vill stå.

När bebisen kommer ut kan mamman själv, eller pappan, ta emot barnet. Hurra! Ni klarade det!

Måste det göra ont att föda barn? Nej, självklart upplevs födsloarbetets mödor mycket olika av olika kvinnor. Men gör det ont så finns det alltid en anledning, för smärtan fyller flera olika funktioner. Dels är den en varningssignal, till exempel när du krystar - “ta inte i mer nu, för då spricker du”! Den varnar dig för att du står inför någon form av kollaps, antingen det gäller muskler, blodkärl eller något annat. Dessutom fungerar smärtan som vägledning - de ställningar du intar för att minska smärtan är också de som underlättar barnafödandet.
Troligen är smärtan också relaterad till din stressnivå. Ju mer rädd, stressad och spänd du är, desto mer gör det ont i kroppen. Klen tröst när det kniper, men det kan ändå vara bra att känna till, eftersom man då inser att avslappning faktiskt är smärtlindrande.

Men hur slappnar av när man är rädd? Meditation, yoga eller muskelavslappnande varma bad fungerar bra för några. Många har stor hjälp av en doula eller av en erfaren barnmorska. Nyförlösta mammor som haft barnmorskan Cayenne Ekjordh med på förlossningen brukar berätta om hur de fått “surfa” genom smärtvågorna.

“Jag brukar fråga mammorna: “Klarar du svår smärta under två sekunder?” och det tror de flesta att de gör. Problemet är ofta förhållandet smärta/tid. Om du tänker “Fan! Ska jag ha såhär ont i arton timmar!” så går du nästan under. Men om du klarar att hålla dig i nuet, då går det mycket lättare. Eftersom du vet att du klarade av och överlevde den förra värken, så kan du tänka “Här kommer en till, nu klarar jag den också”.

Om en mamma får panik gäller det att jag får kontakt med henne, först via rösten eller via kroppen. Sen försöker jag få ögonkontakt. Om jag inte får ögonkontakt på en gång kanske jag måste hoppa och flaxa lite, men till slut får jag det, och då måste jag hålla kvar hennes uppmärksamhet. Ge henne en glimt av att vi kommer att klara av det tillsammans. Vad jag måste göra är att få henne att hålla sig kvar i fyrtio sekunder, hjälpa henne att stanna kvar och känna att hon kan överleva. Det handlar mycket om kärlek, och om närvaro. Jag kanske tar i henne, håller henne.

Sen gäller det att göra henne uppmärksam, för när nästa smärtvåg kommer måste hon vara med från sekund ett. Föreställ dig värken som en jättevåg, säger jag, en femmeters våg mitt ute på Atlanten. Det är ingen idé att försöka kämpa mot den eller fly ifrån den, vi måste följa med den, kanske dyka in i den … Ögonkontakt - släpp ner axlarna, släpp käkarna, släpp taget … Följ med.
Det är svårt att klä i ord hur det går till! Det är något som bara händer när man är där. Man kan inte, och ska inte tycker jag, eliminera smärtan totalt, men man kan lindra den. All form av smärtlindring går ut på att man ska slappna av. Och inte förvänta sig att det ska bli si eller så. Förväntningarna är en stor skurk i dramat!

På omvänt vis kan man bli låst i positiva förväntningar, det kan bli som en fix idé. När en kvinna har hållit på och krystat i två timmar kan hon vara så fixerad av att ungen ska ut att hon bara låser sig och inget händer. Minst 200 ungar har jag lurat ut med att fråga mamman, mitt i ett evighetslångt krystningsskede, om vi inte ska gå på krogen istället! Då tappar hon fattningen totalt och faller ur ramen. Ungefär när vi har börjat diskutera vilket vin vi ska dricka kommer en krystimpuls, och så är ungen född!”
Cayenne Ekjordh, barnmorska och rosenterapeut, som har sett runt 2350 barn födas, varav 350 i hemmet

Det är också skillnad på smärta och smärta. Vissa talar om “positiv smärta”, vilket kan låta märkligt. Men det betyder att du vet att smärtan för med sig något gott.
Föreställ dig att du står framför ingången till en gruva. Gruvägaren ger dig en spade och säger åt dig att du har högst åtta timmar på dig att hacka fram världens största diamant, som finns därinne - det är bara att sätta igång och hacka för brinnande livet! De där åtta timmarna kommer att bli otroligt smärtsamma och arbetsamma, men till slut kommer du att stå där med världens största diamant i famnen. Var det värt det?
Även om det är lätt att glömma bort det under själva förlossningen så är det ju faktiskt ett barn man kommer att hålla i sina armar till sist, och då är det värt allt arbete och all smärta, varenda sekund av det.

Har du funderat på hur du ska bemöta den smärta du kanske kommer att få uppleva? Det kan vara bra att tänka i god tid på hur du vill vara rustad när du går ner i din gruva - och gärna ha en “plan B” också, om det inte skulle gå som du har trott.
En trevlig detalj är att kroppen producerar en hel del smärtlindring själv. Studier visar att halten endorfiner, kroppens eget smärtlindrande ämne, är upp till 30 gånger högre hos en kvinna som ska föda barn än hos en icke-gravid kvinna (Goer, 1995).

Om du vill föda hemma är du i första hand hänvisad till de icke-kemiska typerna av smärtlindring. Eftersom alla metoder handlar om att slappna av, och vi känner oss avslappnade av olika saker, är det bara du själv som kan säga vilken av de nedan beskrivna metoderna som passar just dig. Det finns fler metoder, t ex hypnos, zonterapi och vissa homeopatiska medel, men de metoder som följer kanske är de enklaste att använda.

Akupunktur
Akupunktur är en urgammal kinesisk metod att lindra smärta. Metoden är utan biverkningar och blir allt vanligare som smärtlindring vid förlossningar.
Med akupunktur sätts kroppens egen smärtlindring igång. En helt smärtfri förlossning blir det inte, men värkarna blir inte lika svåra. Nålarna sätts på plats när värkarbetet har kommit igång ordentligt. De placeras där mamman har som mest ont, ofta i höjd med blygdbenet, på ryggen eller höften. De är tunna, ungefär två centimeter långa och sätts strax under huden med ett enkelt handgrepp av barnmorskan.
En nål placeras ofta mitt uppe på huvudet. Den hjälper mamman att slappna av bättre mellan värkarna.
Många känner ingenting alls när nålen sätts, andra tycker att det bränner till lite. Nålarna hindrar inte mamman från att röra sig. Hon kan vara uppe och gå så länge hon vill.
Akupunktur är helt ofarligt för både mamma och barn och kan kombineras med andra smärtlindringsmetoder. Halten av endorfiner ökar, vilket blockerar smärtimpulserna till hjärnan. Samtidigt ökar halten serotonin, ett ämne som ökar välbefinnandet.
Resultatet blir att mamman mår relativt bra och klarar av värkarbetet bättre, både fysiskt och psykiskt.
Fråga din barnmorska om hon har möjlighet att ge dig akupunktur!

Akupressur
Det finns vissa punkter på kroppen som man kan trycka på för att få smärtlindring under förlossningen. Bland annat på hälarna finns sådana akupressurpunkter.

Massage
Varma händer, en flaska massageolja och kanske en rullbjörn (ett trädjur med små runda hjul som ben) är alla bra hjälpmedel för en partner som vill ge massage mot ont i rygg och ben. (Här är tips på engelska om hur man ger skön massage!)

Varma bad
Värme i största allmänhet är mycket effektivt mot smärta. Men om badkaret är så litet att du måste ligga på rygg bör du ändå vänta så länge som möjligt med att lägga dig i badet, helst tills du är öppen 8 centimeter. Om du lägger dig på rygg för tidigt kan nämligen förlossningen bli mer utdragen än nödvändigt, och om bebisen inte har vänt sig rätt ännu kanske den får för sig att göra det alls innan den ska födas. Håll dig någorlunda upprätt så länge du kan!
(Tyvärr saknar vi information om vattenförlossning i hemmet i Sverige. Vill du bidra med fakta?)

Stön, vrål och andra urtidsljud
Du kan hämta mycket kraft till öppningsskedet genom att “öppna upp” hela vägen ända upp till munnen. Att släppa ut spänning och smärta genom att göra starka ljud hjälper många födande kvinnor. Allt från primitiva grymtningar till operasång fungerar.

Profylaxandning
Från 60-talets början kunde blivande svenska mödrar gå på psykoprofylaxkurser för att lära sig andas “rätt”. Andningen är en mycket bra smärtlindringsmetod eftersom den dels lär dig att slappna av effektivt och på så vis faktiskt lindra smärtan, och dels är helt ofarlig för barnet. Däremot är det tveksamt om det finns ett sätt att andas som passar alla. Troligtvis är det bäst om du försöker hitta ditt eget sätt att andas dig igenom smärta. Testa genom att låta din partner nypa dig på insidan av låret - först mjukt och sen hårdare och hårdare i en minut. Se hur mycket smärta du kan “andas bort” genom att andas lugnt. Dra in luft genom näsan och blås ut genom munnen. För somliga hjälper det att andas snabbare och ytligare, “flämta” igenom smärtan när den är som mest intensiv.
Det finns olika “klassiska” profylaxmetoder - läs om Lamazemetoden och Bradleymetoden, båda på engelska.

Dans
Det är bra att vara uppe och röra sig så länge det går, och varför inte då röra sig till musik? Många kvinnor finner stor lättnad i att gunga och sväva omkring.

TENS-apparat
TNS (transkutan nervstimulering), som den egentligen heter, är en apparat som ger dig svaga elektriska stötar för att stimulera din egen kropps naturliga smärtlindringssystem. Fyra elektrodplattor tejpas fast på ryggen, över nerverna som går till livmodern. Sen reglerar du själv strömstyrkan i stötarna med hjälp av en kontroll. Om man använder den från ett tidigt skede av förlossningen brukar den fungera bra, men man bör låna hem apparaten och öva några veckor innan födseln. Fungerar förstås inte om man vill vara i vattnet under förlossningen.

Kvaddlar
Sterilt vatten sprutas in under huden, i korsryggen och ibland över blygdbenet. Även detta syftar till att få igång kroppens egen produktion av smärtlindrande endorfiner. Punkterna där lösningen injiceras är dessutom akupunkturpunkter. Den här metoden passar inte alla. Vissa får stor lindring av kvaddlarna, andra tycker att injektionerna är värre än själva födslosmärtan.

Trygghet
Till slut är det ändå så att om man inte känner sig trygg så hjälper knappt någonting. Och omvänt, ju tryggare man känner sig desto mindre ont har man, oavsett andra bedövningar. Tyvärr är trygghet inget man kan be att få av barnmorskan, eller köpa på apoteket. Det är så många saker som är avgörande för hur just du känner inför att föda barn. Men det kan vara värt att fundera på vad det är som gör dig lugn och glad, vem du känner dig trygg med, vad du behöver få höra eller känna för att du ska må bra. Det är en bra början!

På den amerikanska webbsidan Childbirth.org finns ett index över artiklar om smärtlindring under värkarbetet med många bra uppslag. I artikeln How to Support a Laboring Woman FAQ ser listan över “doulans tio bästa tips” ut så här:

1. Stöd och uppmuntran
2. Varma och kalla omslag
3. Något att äta och dricka
4. Effleurage
5. Regelbunden kissning
6. Vatten
7. Födsloställningar, bra kroppslägen
8. “Double Hip Squeeze”
9. Höftrullning
10. Massage

Av olika anledningar fokuserar ofta debatten om hemfödsel på risker. Synd, med tanke på att det finns betydligt större risker att utsätta sitt nyfödda barn för. Varje år dör 1-3 bebisar i trafikolyckor. Ändå är det ingen som höjer ett ögonbryn eller börjar diskutera när man åker hem från BB i en bil. Och för att göra ytterligare en jämförelse dör ett femtiotal barn varje år på sjukhusens förlossningsavdelningar.

Så visst finns det risker med att föda barn vare sig man är hemma eller ej, och om du vill göra ett informerat val vill du även känna till dessa risker. Den här boken kommer inte att ta upp alla medicinska aspekter av att föda barn, men det finns hänvisningar till annan litteratur och källor här.

Ett litet påpekande bara: att fokusera alltför mycket på risker och ohälsa kan vara jobbigt om du är gravid. En variant är att låta din partner sätta sig in i de medicinska problem som kan uppstå, och låta honom/henne sköta de diskussioner som ska föras. Det kan kanske låta sjåpigt, men för mycket information om risker kan ge slagsida på verkligheten och inge en känsla av att allting är farligt (tänk bara på de ängsligaste föräldrarna nästan alltid är barnläkare ;-). Om läsningen framkallar oro och rädsla är man sämre rustad inför förlossningen. Står du på näsan i läkarböcker och läser fallbeskrivningar, glöm inte att titta upp då och då och se verkligheten, där minst 95 % av alla normala graviditeter slutar med en helt normal förlossning!

I stort sett ingenting händer helt ur det blå under en förlossning. En van barnmorska kan förutse de flesta problem som kan uppstå vid en viss födsel i åtminstone så god tid så att kvinnan hinner komma till sjukhus inom en timme, vilket brukar vara tillräckligt vid de flesta komplikationer.

Vi ska ta upp fem olika komplikationer, som många har hört talas om och oroar sig för (vilket inte betyder att de är vanliga eller livshotande):

1) Blödning hos mamman
2) Navelsträngen faller fram (kommer ut före barnet)
3) Navelsträngen är lindad kring barnets hals
4) Barnet får för lite syre under förlossningen
5) Föreliggande moderkaka

Blödning hos mamman
Denna komplikation är inte särskilt vanlig hemma och man minska risken för blödning genom att se till att den födande kvinnan dricker mycket, både under förlossningen och efter hon fött. Det är också bra om hon kan kissa ofta, eftersom en fylld blåsa kan öka risken för blödningar.
Det är oftast svårt att veta exakt hur mycket någon har blött. Tycker man att det känns osäkert och kvinnan börjar bli yr, må illa eller tappa färg ska man ringa ambulans och åka in till sjukhus. Blödningar är luriga och har man otur kan det gå fort.
Medan du väntar på ambulansen finns det saker du själv kan göra för att förbättra läget.
• Om kvinnan börjar känna sig yr ska hon ligga ner med benen högre än kroppen. Det brukar göra att man känner sig bättre.
• Om moderkakan har kommit ut är det bra att massera livmodern ganska hårdhänt. Livmodern ska kännas ordentligt hård under massagen.
• Innan moderkakan kommit ska man inte massera livmodern och inte dra i navelsträngen. Moderkakan ska komma ut spontant. Kvinnan kan gärna sitta på huk eller stå på knä och själv krysta ut den. Kommer moderkakan spontant behöver man i regel inte oroa sig för att den inte ska vara hel.
Har man en barnmorska hos sig har hon i regel livmodersammandragande medel med sig. Hon har även möjlighet att sätta dropp i väntan på ambulans.

Navelsträngen faller fram
Detta är en mycket ovanlig komplikation. Om navelsträngen faller fram ska mamman ställa sig på alla fyra med pannan mot golvet/sängen och baken uppåt. Om möjligt ska partnern stoppa in två fingrar i slidan och försöka trycka upp barnets huvud, så att det blir mindre tryck på navelsträngen. Fingrarna ska hållas kvar där till man kommit till sjukhuset och barnet kan tas ut med kejsarsnitt.

Navelsträngen är lindad kring barnets hals
Många tror att det är farligt för barnet att få navelsträngen runt halsen. Men eftersom barnet får syre genom navelsträngen är det inte risk att barnet kvävs för att det blir trångt runt halsen, och eftersom navelsträngen är så glatt och böjlig är det ytterst sällan som den sitter så hårt lindad att syretillförseln stryps

Barnet får för lite syre under förlossningen
Det finns flera orsaker till att barn kan vara medtagna när de föds och det behöver inte betyda att barnet har fått syrebrist under födseln.
Barn som inte riktigt vill komma igång ska man först och främst massera på ryggen. Har bebisen inte börjat andas inom två minuter får man börja med mun-mot-mun-metoden, fast man sätter sin mun över barnets mun och näsa och blåser in luft i barnet. Man måste tänka på att barnets lungor är små så att man inte blåser för hårt. Det ska synas att barnets bröstkorg höjs när man blåser in luft och barnet ska bli rosigare. Se instruktioner här.
Om barnet andas dåligt eller rossligt behöver det sugas. Sätt din egen mun över barnets näsa och mun och sug ut eventuell gegga, så att det inte kommer ner i barnets lungor. Oroa dig inte för att suga för löst eller för hårt - du kommer att känna precis hur hårt du måste ta i.

Föreliggande moderkaka
En föreliggande moderkaka är mycket ovanligt men upptäcks på rutinultraljuset. Tyvärr är det många som oroar sig i onödan när de får reda på att moderkakan bara ligger långt ner, eller lite för, i kanten av modermunnen. Ofta växer den inte mer sen, så det behöver inte alls betyda att den kommer att vara ivägen för barnet när tiden är inne för förlossning.
Har man inte gjort ett ultraljud kan man märka att moderkakan ligger för livmoderöppningen på andra sätt. Symtom kan till exempel vara:
• Högt och rörligt huvud i sen graviditet, speciellt hos förstföderskor
• Blödningar runt vecka 28-32 utan någon som helst orsak (man ska naturligtvis alltid ta reda på varför man får en blödning, oavsett vilken vecka man är i).
Om man konstaterar att moderkakan ligger för vid en hemfödsel får man åka in till sjukhus för att få ultraljud och dropp. Det behöver inte nödvändigtvis leda till kejsarsnitt.

Negativa attityder hos den eller de som ska hjälpa den födande kvinnan är inte bra. I födande stund är hon ofta mer öppen för intryck än någonsin förr eller senare i livet. Småsaker kan störa hennes koncentration och lugn. Om barnmorskan eller partnern är rädda, illa till mods eller har någon form av outtalad konflikt kan detta påverka den blivande mamman och få henne orolig eller ur balans i mer eller mindre grad.
Detta kan ju kanske vara svårt att helt undvika, men det hjälper om man lärt känna barnmorskan sedan tidigare och dessutom ser till att hålla nere antalet personer i förlossningsrummet.

Samtidigt som man självklart måste kunna lita på läkare och barnmorskor måste man också kunna få till stånd en dialog, om deras rutiner eller ingrepp känns oförenliga med ens egna erfarenheter eller intuition. De flesta läkare och barnmorskor har inga problem med detta, men ett fåtal kan känna sig ifrågasatta och reagerar med att lyssna ännu mindre. Lösningen på detta, om det inte hjälper att vara vänligt envis, är att be att få annan personal. Skyll på personkemi om det känns lättare: “Jag känner att vi bara pratar förbi varandra. Det vore nog bäst om det fanns en annan barnmorska / läkare som kunde komma istället.”
Låt partnern ta hand om all kommunikation om det går, och spill ingen onödig energi på att diskutera. Kom ihåg att du inte gör något fel eller dumt. Det är faktiskt din förlossning!

På sjukhus finns ofta en osynlig konflikt inbyggd. Du kanske kommer dit och upplever att du ska föda ditt eget barn, och att det är du och din eventuella partner som föräldrar som har det yttersta ansvaret för ert barn.
Men så kan inte förlossningspersonalen se det. Om något skulle gå på tok är det barnmorskan eller läkaren som bär det yttersta ansvaret inför Socialstyrelsen, och hon eller han kan bli prickad eller i värsta fall fråntagen sin legitimation.
Det är alltså mer som står på spel än ditt barns hälsa, även om den självklart kommer i första hand för alla inblandade. Om man inte har detta samband klart för sig kan det vara svårt att förstå varför inte den födande kvinnan alla gånger kan få fatta de avgörande besluten, även om hon så önskar.

Självklart önskar alltid föräldrarna sitt barns bästa. Eftersom man har en så oerhört stark beskyddarinstinkt gentemot sitt barn är man beredd att gå med på nästan vad som helst för att barnet ska må bra. Detta, i kombination med vår starka auktoritetstro och att vi kanske inte funderat igenom våra möjligheter, gör oss väldigt utsatta för påtryckningar när vårt barn föds.
För vissa kvinnor passar det utmärkt att helt och hållet lämna över ansvaret till andra. De känner sig absolut trygga med detta, och skulle inte vilja bestämma själva över något som gäller tiden före, under och efter förlossningen.
Men de flesta kvinnor vill i större eller mindre utsträckning bestämma själva vad som känns bäst för dem, och hur de vill bli behandlade under sin graviditet och förlossning. Om de exempelvis blir tillsagda att ligga på rygg fast de känner att det inte är skönt eller att det hämmar barnets syretillförsel, då kommer de att känna sig otrygga.
Tyvärr är det svårt att stå på sig i ett förlossningsrum! Dels är man så upptagen med själva barnafödandet att man knappast orkar eller hinner argumentera. Man vill inte heller gärna bli ovän med barnmorskan som ofta upplevs som en livlina. Dels är man oerhört rädd att ha fel, och på så vis skada sitt barn.
En sådan situation är inte bara tråkig, den skapar otrygghet och är en riskfaktor. Men de flesta som arbetar på förlossningen inser att det är deras ansvar att den inte ska uppstå och försöker vara lyhörda för föräldrarna.

Av olika anledningar är det väl så att man inte under sin graviditet får så mycket chans att prata om vad som händer när förlossningen inte går bra. De verkligt tragiska eller problematiska förloppen pratar man i stort sett aldrig om på föräldrautbildningen eller i mödravården.
Men ett barn kan födas svårt skadat eller dött, eller det kan dö inom kort efter födseln. Sådant händer. Det kan vara bra att tänka igenom vad som kan hända, och framförallt vad man skulle vilja att alla ska göra om någonting händer. Detta gäller inte bara hemmafödande utan alla föräldrar!
Många tror att de skulle anklaga sig själva mer om barnet skulle dö hemma. Men ansvaret känns inte annorlunda, vare sig man var på sjukhus eller hemma. Skulden, sorgen och smärtan är densamma. Och kärleken. Glädjen att man ändå fick se och hålla sitt lilla barn en liten stund.

Födsel och död är nära förknippade med varandra, och i dagens ganska sterila svenska samhälle sker både födandet och döendet mestadels på sjukhus. När man talar om förlossningar talar man ofta om smärta, fara och skräck. På film framställs alltid förlossningen som ett inferno. Så varför skulle någon med hjärnan i behåll vilja föda hemma? På sjukhus finns ju allt man behöver, alla kunniga läkare, alla livräddande apparater. Som födande kvinna får man hjälp och smärtstillande mediciner. Dessutom är moderna svenska förlossningskliniker väldigt ombonade och hemlika idag, eller på väg att bli det. Svenska sjukhus borgar för säkerhet - Sverige är det land som har den lägsta barnadödligheten i Europa, ja i hela världen.
Så varför föder inte alla svenskar sina barn på sjukhus?

I diskussionsgruppen “Föda Hemma” på www.alltforforaldrar.se har man diskuterat anledningar att föda hemma. De tio oftast återkommande skälen är följande:

1. Vi behöver inte flytta oss
2. Vi bestämmer
3. Vi känner barnmorskan
4. Vi kan vara och göra som vi vill
5. Lugnare start för barn och föräldrar
6. Fördelar för familjen
7. Valfrihet
8. Sjukhusen har brister
9. Ett feministiskt perspektiv
10. Födandet ska vara lustfyllt

På ett sätt kan det verka mer opraktiskt att föda sitt barn hemma, eftersom man måste ordna mycket själv som man annars skulle få sjukhuset att ta ansvar för: mat, bäddning och sådana detaljer. Allt detta uppvägs för många av att kvinnan slipper förflytta sig under förlossningen. När vattnet går, eller när hon känner att värkarna börjar bli täta och regelbundna behöver hon inte packa ihop sina saker och sätta sig i en bil eller på annat sätt ta sig till sjukhuset. Hon behöver inte känna sig stressad, och värkarbetet behöver inte bli stört eller avbrutet, som det så ofta blir när man ska transporteras någonstans just när förlossningen börjar komma igång.

“Jag hade efter två mycket bra sjukhusförlossningar, utan några andra påtryckningar än vaginalundersö